TEXT: KARL HENRIK ALLESSON

Grönländsk litteratur dominerades länge av utförliga naturskildringar och 70-talsminnen. Men tack vare en ung generation författare – med Niviaq Korneliussen i spetsen – blåser det nya vindar i Nuuk.

På en korrugerad plåtfasad några meter från nattklubben Manhattan har någon klottrat »Nuuk York« med militärgröna bokstäver. Det är mitt på dagen och mjöltorra snöstreck drar över asfalten. Nu är porten vid ingången nedfälld men under helgnätterna hyser klubben ungdomliga drömmar om obegränsade möjligheter och evig rymd. Den unga generationen av grönländska författare låter gärna sina karaktärer titta förbi. I Niviaq Korneliussens debutroman Homo Sapienne, är det efter en natt på Manhattan som den nervigt bubblande förälskade Sara äntligen får syn på Fia och hela världen faller på plats.

Några hundra meter ner för gatan ligger Katuaq, Nuuks kulturella och smått utopiska hjärta. Kulturhuset invigdes 1997 och har en form som påminner om norrskenets ljusvågor. I dag visas filmen om Silvana Imam och en fotoutställning från Östgrönland. I foajén ligger Cafétuaq, med bar, restaurang och kafé.

Sørine Steenholdt har nyligen avslutat en tvåårsperiod i Katuaqs styrelse. Nu ska hon börja som redaktör på förlaget Milik, som har givit ut både hennes och Niviaq Korneliussens debuter. Sørine Steenholdts Zombieland är en våldsam novellsamling som mestadels utspelar sig i Nuuk, där historierna ständigt rör sig mot katastrofer.

– När jag skrev boken var jag så trött på lyckliga slut. Det är ju inte så det ser ut i verkligheten, säger hon.

Novellerna är politiskt laddade, korthuggna och mycket hinner hända på bara några sidor. Sørine Steenholdt tror att den typen av berättande kanske ligger i kulturen.

– Vi kommer ofta direkt till kärnan och snackar inte så mycket som andra gör. Jag vet inte om du har lagt märke till det? Hemma pratar vi inte med varandra vid middagen, vi äter bara.

Zombieland skrevs på grönländska men gavs samtidigt ut på danska. Niviaq Korneliussen gjorde översättningen och vi möts på det italienska kaféet Pascucci i bottenvåningen av Nuuk Center, som är Grönlands högsta byggnad och öns första shoppingcenter. Över oss sitter de olika departementen staplade på varandra i åtta våningar och blickar ut över staden. Lunchgäster, fikande ungdomar och krökta ryggar framför laptops lockas av det goda kaffet och den kosmopolitiska auran.

Grönland.

Efter några dagar här börjar jag redan känna igen människor. Jag hälsar på sekreteraren till Lars Emil Johansen – han som emellanåt kallas för landsfader och som utan förvarning ställde in vårt möte dagen innan – hon nickar urskuldande tillbaka. Vid ett bord längre in sitter några tonårstjejer från Grönlands bästa ungdomslag i handboll som jag träffade när jag intervjuade deras tränare, tillika ordförande i handbollsförbundet och fiskeridepartementet. Nuuk har runt sjuttontusen invånare, det är lika många som i Sölvesborg.

Homo Sapienne nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och har översatts till danska, engelska, tyska och franska, och nu till svenska. Den skildrar tonårsångest och längtan med tonsäkra dialoger, popreferenser och skärmdumpar med Facebook-konversationer. The New Yorker kallade romanen för en vändpunkt i Grönlands litterära historia. Niviaq Korneliussen skrattar när det kommer på tal.

– När jag gav ut den fanns det inte några unga författare bland de grönländska bästsäljarna. Det var mest män från den äldre generationen som skriver om naturen och minnen från 60- och 70-talet, och som kanske inte riktigt vänder sig till den unga befolkningen. På det sättet tror jag att det har betytt något för de unga att det finns någon som skriver om dem med deras språk.

Hon flyttade till Nuuk inför gymnasiet från den lilla byn Nanortalik i Sydgrönland. Den nya romanen som hon skriver på kommer att handla om identitet och att känna sig hemma.

– När man bor i ett litet samhälle känner man sig antingen som en del av gemenskapen eller utanför. Många unga säger att vi måste bli självständiga och att det finns några värderingar som är gemensamma. Men vad händer om mina värderingar är annorlunda? Om jag inte gillar grönländsk konst eller grönländsk musik, är jag då ingen grönländare? Är jag inte en del av gemenskapen? Det ska inte mycket till för att man ska känna sig utanför i den gemenskapen, och det tycker jag är problematiskt eftersom vi är i en period där vi prövar att definiera vår nationella identitet, säger Niviaq Korneliussen.

På den halvtomma parkeringen står hennes svarta kombi. När vi går över den isiga asfalten ryker det om andetagen och en benbitande vind skingrar några glest fallande snökristaller. Vi är på väg mot den nyare stadsdelen Qinngorput.

Lektyr för resväskan

📗Homo Sapienne av Niviaq Korneliussen

 📕Zombieland av Sørine Steenholdt

📗 Kalak och Rød mann/Sort mann av Kim Leine

📕 Sista resan av Carsten Jensen

📗 Godt i vej av Juaaka Lyberth

📕 Saltstoden av Ole Korneliussen

📗 Balladen om Grønland av Martin Breum

📕 Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

📗 Minik: The New York Eskimo av Kenn Harper

Hade vi tagit till vänster vid utfarten skulle vi kommit till den röda träkyrkan och bronsstatyn av Hans Egede som blickar ut över bukten. Bakom kyrkan ligger havstomter med några av Nuuks mest exklusiva villor och på ett krön får man en fin vy över de färgrika husen i Kolonihaven och det gräddvita berget Sermitsiaq, som betyder evig is och också är namnet på den största grönländska dagstidningen.  

Vid strandkanten, i ett stort gult hus ligger det gamla hemmet för tuberkulossjuka. Det används inte längre men smittan härjar fortfarande på sina håll.

I samma område ligger Grönlands Nationalmuseum. Uråldriga fångstredskap och tupilaker i glasmontrar ger små inblickar i historien och mytologin. Filmsnuttar och arkivmaterial gör det möjligt att fördjupa sig i den grönländsk-danska relationen och det amerikanska inflytandet under andra världskriget.

Hans Egedes landstigning år 1721 brukar räknas som startskottet för den danska koloniseringen av ön. Sju år senare grundlade han Godthåb på platsen som hos lokalbefolkningen gick under namnet Nuuk – näset. Prästens förehavanden beskrivs detaljerat och inte särskilt insmickrande i Kim Leines roman Rød mann/Sort mann, som är uppföljaren till Profeterna vid Evighetsfjorden, vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris 2013.

Men vi tar till höger och passerar en serie hyreslängor. Blok P, den största av betongklossarna, revs för några år sedan. När den byggdes på sextiotalet, för att modernisera den grönländska infrastrukturen, var den Kungariket Danmarks största byggnad och det sägs att ungefär en procent av den grönländska befolkningen bodde i den.

sørine steenholdt
Sørine Steenholdt.

I Blok 4, som står kvar, bodde Kim Leine under några år på nittiotalet. I den självbiografiska debutromanen Kalak skriver han om livet som sjuksköterska på Dronning Ingrids Hospital i Nuuk och senare i tjänst över hela ön. Det är en självutlämnande roman om drogmissbruk och samtidigt en mörk bild av det grönländska samhället, men med en försonande avslutning. Kim Leine, som är född i Norge men numera bor i Danmark och skriver på danska, fick en del kritik för sin bok. Går det att komma utifrån, som skandinav, och skriva kritiskt om grönländska angelägenheter? Kalak hyllades av kritikerkåren och är flitigt läst i Grönland, men nu för tiden riktar Kim Leine sitt fokus på historiska romaner om den danska koloniseringen.

– Visste du att Nuuk har flest bilar i världen per meter väg? säger Niviaq Korneliussen innan vi svänger av mot Qinngorput.

det grönländska vägnätet är kanske det största motbeviset till den gamla myten om att alla vägar bär till Rom; här leder alla vägar tillbaka till den punkt som du kom ifrån, de ringlar sig bara inom samhällena. Vill du ta dig mellan dem måste du ta flyg, båt, skoter eller hundsläde. Men för att inte slädhundarna ska blandas med andra hundraser är de bara tillåtna norr om polcirkeln och omvänt får inga andra hundar vistas där. Nuuk ligger ungefär tjugofem mil söder om den, så när Niviaq Korneliussen kommer hem till sitt radhus, som hon delar med sin flickvän, viftas det med en schäfersvans och med en svans som bara är halv och sitter på en enörad »gadekryds«.

Framför oss ligger Qinngorputs moderna bostadshus som reser sig mellan Labradorhavet och de båda topparna Store och Lille Malene. På andra sidan viken syns konturerna av Nuuks skyline och den pappersvita horisonten. Bortom den ringlar sig fjorden Nuup Kangerlua hela vägen upp mot inlandsisen.

Qinngorput – Värt en omväg

Katuaq
Kulturhuset är en given utgångspunkt. Varje vecka anordnas konserter, filmvisningar eller teater. När kylan blir för hård kan man tina fingrarna i kaféet och sedan bli kvar långt in på kvällen.

Atuagkat
En sympatisk liten bokhandel nästan helt inriktad på grönländsk litteratur. Det gör den väl värd ett besök, inte minst för att orientera sig. En hel del av titlarna är översatta till danska.

Nuuk Kunstmuseum
I de ljusa lokalerna visas målningar, fotografier och figurer av bland annat ben, tand och trä. Den permanenta samlingen innehåller konst från grönländska konstnärer och konstnärer från andra delar av världen som verkat i Grönland.

Grönlands Nationalbibliotek
Här finns massor av grönländsk litteratur som är omöjlig att få tag på någon annanstans, och Groenlandica-samlingen med historiskt material. Dessutom finns dagstidningar som är svåra att hitta i butikerna och gratis internet, vilket är sällsynt i Grönland.

Kalaaliaraq
Öppnade som en pop up-restaurang men blev permanent. Här serveras grönländska rätter med en modern twist. Ligger intill Godthaab Bryghus som brygger världens dyraste öl, men även billigare varianter.

Annons