La dolce vita?

En gång i tiden var Santa Marinella en oas för den internationella kultureliten och andra jetsettare. Vi vandrar i spåren efter författaren Giorgio Bassani.

Det är vår i luften när vi kör in i Santa Marinella, »det Tyrrenska havets verkliga pärla«, sex mil norr om Rom. Vi letar oss fram till Hotel Le Najadi. 

Under sina glansdagar var hotell som Le Najadi och Villa delle Palme navet för dåtidens jetsetelit – och en imponerande samling konstnärer, författare och skådespelare. Hotel Villa delle Palme var ett populärt tillhåll för Kung Faruq och drottning Narriman, två sockerbitar för svärmarna av paparazzi-fotografer. Kung Faruq – som myntade begreppet »La dolce vita« – hyrde hela hotellet under sina vistelser i Santa Marinella. Under veckosluten trängdes här Roberto Rossellini, Ingrid Bergman, Federico Fellini, Jean Renoir, Gregory Peck, Sophia Loren och Alberto Moravia. 

På Hotel Le Najadi bodde även den stackars Giorgio Bassani, författare till  Den förlorade trädgården.

– Han hade fruktansvärda problem med pollenallergi, säger Fiorella Grimaldi med en suck.

Hon är dotter till Cesare Grimaldi, som drev hotellen under dess storhetstid. I dag är det hon som driver verksamheten vidare.

– Jag kände Giorgio sedan jag var liten flicka. Han fick rådet av en god vän att vistas i Santa Marinella för det gynnsamma kustklimatets skull, säger hon.

En dag dök han upp på hotellet för att äta lunch. Det var författarkollegan och tennispartnern Mario Soldati, som bodde permanent på Hotel Le Najadi med hela sin familj, som tipsat om stället. Omedelbart blev Bassani förtjust i hotellet, havet och den omkringliggande naturen.

– Han stannade nästan hela vintern 1962–1963 och bodde i stort sett helt ensam på hotellet, säger hon. Det var först här i Santa Marinella som han fick ro att skriva.

Hotel le Najadi är i dag en bedagad skönhet. Men läget vid havet och den särpräglade omgivningen bidrar till att hotellet aldrig mist sin tjusning. När man står framför den söndervittrade fasaden är det svårt att inte fyllas av vemod – samma känsla som genomsyrar Den förlorade trädgården. Men Bassanis melankoli kom sig snarare av att han befann sig ensam på ett ödsligt hotell där alla sommargäster rest hem. Ensam med ett stort rivande vinterhav framför sig.

– Han var en annorlunda person som inte gick obemärkt förbi, säger Fiorella Grimaldi. På morgonen gick han upp väldigt tidigt, tog en kaffe och gick till piren för att se soluppgången. Det var samma rutin varje morgon, även kalla vinterdagar när han var förkyld, säger Grimaldi och konstaterar att Bassani knappast var den sortens författare som skrev i många timmar åt gången. Han skrev en halvtimme, tog en kaffepaus, fortsatte skriva en liten stund innan det var dags för en promenad. 

Vi frågar om vi kan få se hans rum. Fiorella Grimaldi skakar på huvudet. Hotellet är under renovering och inga utomstående släpps in. Men vi får ändå klart för oss att hans ande svävar runt där inne, i den fallfärdiga ödsligheten.

– Åren har gått, men vi har bevarat hans rum så gott vi har kunnat. När jag går in där kan jag faktiskt se honom framför mig, hur han sitter och skriver …

»Det är inte gott att säga hur och varför man dras till ensamheten«, konstaterar berättaren i Den förlorade trädgården. »Men samma isolering, samma avskildhet med vilken familjen Finzi-Contini hade omgett sina avlidna omgav även det andra huset som de ägde, det som låg i änden av Corso Ercole l d’Este.«

Där Santa Marinella ligger i dag, fanns på 500-talet före Kristus en etruskisk hamn som hette Pyrgi. Senare blev hamnen en del av det romerska riket.

I inledningen till Den förlorade trädgården gör berättaren en utflykt till den etruskiska nekropolen i Cerveteri, i närheten av Santa Marinella. När en liten flicka frågar författaren om etruskerna eller judarna är »äldst«, kopplar berättaren det etruskiska folkets öde, hur de utplånades och uppsögs i den romerska riket, till den judiska erfarenheten. 

I modern tid tillhörde Santa Marinella påvestaten fram till 1861, då området såldes ut. Välbeställda intellektuella köpte upp mark och bostäder – det syns inte minst närmast vattnet, och de många husen i italiensk Liberty-stil.

En av byggnaderna är en uppseendeväckande tegelröd villa som badar i sol. Trädgården är palmkantad och exotisk. Här hos familjen Torazzi i Villa Bettina bodde poeten Gabriele D’Annunzio, när han inte huserade hos Olga Lodi Ossani och hennes mytomspunna kulturella salong. De hade en kort intensiv kärleks-relation, skildrad i D’Annunzios roman Njutningslysten, mellan november 1884 och mars 1885. I perioder bodde också den sardiska författaren Grazia Deledda, som senare skulle få Nobelpriset i litteratur, hos Ossani när hon hade ont om pengar.

Det är journalisten och författaren Livio Spinelli, till vardags professor vid universitetet Roma Tre, som tagit med oss hit. Han är född och uppvuxen i Santa Marinella och är en av de kunnigaste personerna om ortens historia. På vägen hit stannade han plötsligt framför en stor villa alldeles vid havet, vackert insprängt i en pinjeskog, och utbrast:

– Här bodde Roberto Rossellini och Ingrid Bergman! 

Som i förbigående konstaterar han att även Gregory Peck och Marlon Brando gärna sökte sig hit.

Som barn såg Spinelli ofta Ingrid Bergman gå till de små mataffärerna och göra sina dagsinköp med en liten vagn. Hon var som »vemsomhelst, helt utan divalater«.

När Livio Spinello arbetade som journalist grävde han mycket i Santa Marinellas brokiga historia.

– Jag upptäckte att den forne ledaren i Libyen, Muamar al-Khadaffi bodde här när han var ung och studerade i hamnstaden Civittavecchia. Detta blev ett scoop på sin tid, säger han nöjt.

Innan vi skiljs åt har han en sista anekdot att bjuda på.

– Även pedagogen Maria Montessori vistades mycket i Santa Marinella. Tillsammans med Olga Lodi Ossani representerade hon Italien i den internationella kvinnokongressen i London 1899, säger han.

När vi lämnar Santa Marinella har solnedgångens mjukt röda sken brett ut sig över bukten.

Om några timmar skulle Giorgio Bassani ha stigit upp för att ta sin kaffe och se soluppgången från piren. Samma rutin varje morgon.