Så tog Leonard Cohens rader över världen

”There is a crack in everything – that’s how the light gets in”. Johan Kellman Larsson undersöker varför den omåttligt populära Leonard Cohen-strofen besitter en sådan sprängkraft.

Första gången jag såg citatet stod jag i en bokhandel på Krukmakargatan i Stockholm. Det är några år sedan nu. Eftersom jag var en vandrande feelbad-roman vid den här perioden, uppslukad av ett ogenomträngligt mörker, läste jag allt med en ovanlig intensitet. Som en skeppsbruten som försöker fånga upp livsavgörande morsesignaler från en okänd avsändare i fjärran. Meningen stod på ett försättsblad till en roman och satte sig som ett spjut i bröstet.

»There is a crack in everything
That’s how the light gets in.«

Sedan dess har jag hört och läst det igen, och igen, och raderna har på sätt och vis förlorat sin ursprungliga sprängkraft. Men i den stunden kändes det som om hjärtat trillade ner i magen. Sprickorna i mig fick plötsligt mening. När jag träffar den norske stjärnförfattaren Karl Ove Knausgård på hans svenska förlag i Stockholm, passar jag på att fråga om han har någon relation till Cohens rader. I Knausgårds litterära värld för ju ljuset en ständig kamp mot mörkret. När jag läst upp citatet för honom, och tar sats för att fortsätta frågan, avbryter Knausgård. Han lutar sig tillbaka i fåtöljen, ser ut genom det höga fönstret och ler, som om han för ett ögonblick blir lite tagen.

Jag kan verkligen identifiera mig med det där. I det perfekta händer ingenting, det är ointressant – Karl Ove Knausgård

– Det är otroligt gott sagt alltså …

Han drar handen genom sitt tjocka gråvita hår.

– Jag kan verkligen identifiera mig med det där. I det perfekta händer ingenting, det är ointressant.

Sedan börjar han osökt prata om den tredje volymen i den serie årstidsböcker som följt på Min kamp: Om våren. Boken – som beskrivs just som en roman »om livets begynnelse, om ljuset men också om mörkret« – utspelar sig under en dag i Karl Oves och hans dotters liv. Tillsammans ska de göra en resa i ett vårvaknande Skåne för att besöka dotterns mamma som är på sjukhus, inlagd för sin djupa depression.

– Att skriva det avsnittet var jättejobbigt och svårt. Det var ju en kris. Men efteråt, när jag hade skrivit om det, så kände jag hur meningsfullt det hade varit. Då hade allt varit meningsfullt. Allt var viktigt. Och samtidigt förfärligt också, så klart, säger Karl Ove Knausgård.

Leonard Cohen föddes i Westmount, Quebec hösten 1934 i en judisk familj. Han var 22 år gammal när han debuterade som poet. Det första albumet Songs of Leonard Cohen släppte han först drygt tio år senare. Före det hade han, inspirerad av Federico Garcia Lorca, fått flera diktsamlingar och romaner publicerade.

Den genreöverskridande författaren och låtskrivaren har sålt över 60 miljoner album världen över och finns med i The Rock and Roll Hall of Fame. 1992 utkom låten Anthem, det femte spåret på albumet The Future. Och det är här, i refrängen, som vi hittar det. Den berömda textraden om ljuset som sipprar in i sprickorna. Leonard Cohen gillade inte att dissekera sin konst. Men samma år som låten släpptes gjorde han faktiskt ett sällsynt uttalande om just Anthem, på en cd-skiva som skivbolaget gav ut i promotionsyfte. Han sa då ungefär så här:

»Ingenting är perfekt, inte ditt äktenskap, ditt arbete, din kärlek till gud eller till din familj eller ditt land. Det finns sprickor i allting: både fysiskt och mentalt. Men det är där ljuset kommer in och det är där uppståndelsen finns.«

Strofen har blivit juvelen i Leonard Cohens litterära krona. Ingenting i hans rika produktion har fått samma uppmärksamhet (texten till Hallelujah placerar sig på en avlägsen men inte oaktningsvärd andraplats). Raderna har rentav blivit en egen industri och är tveklöst uppe där i den globala låtcitattoppen tillsammans med Neil Youngs »It’s better to burn out/ Than to fade away« och Kris Kristofersons och Janis Joplins »Freedom’s just another word for nothing left to lose«.

Citatet luftades av de mest distingerade delarna av parnassen, från Marina Abramovic till Klas Östergren.

En googling på Cohens bevingade ord om sprickorna där ljuset kommer in ger nästan två miljoner träffar.

Textraden tycks besitta en nästan unik kraft i det att den lirar i alla läger. Från finsmakarna till Flashback. Den citeras av First Aid Kit-systrarna på Dramatens stora scen när de konserthyllar Cohen. Den citeras i The New Yorker-artiklar och används som tema för gudstjänster. Den stjäls ogenerat av Håkan Hellström (låten I sprickorna kommer ljuset in) och den kanadensiska deckardrottningen Louise Penny (kriminalromanen How the Light Gets In).

Den skärskådas i tv-makarna Filip Hammar och Fredrik Wikingssons populära podcast. Den trycks på smartphonefodral, t-shirts, kaffemuggar och örngott. Den tatueras i ryggslut och rekordpinnas på Pinterest. Den används också i reklam, en gång såg jag den i en annons för en fyndig fönsterputsfirma i en lokaltidning (kan vi anta att det inte hade clearats med Cohens upphovsrättsadvokater?).

Spridningen av raderna ur Anthem nådde epidemiska nivåer i november i fjol när Leonard Cohen somnade in i sitt hem i Los Angeles, 82 år gammal.

Det kändes vid den tidpunkten som om hela världen i allmänhet, och författare i synnerhet, fick en »There is a crack in everything«-neuros. Raderna syntes i varenda tidningsnekrolog och Instagramhyllning till Cohen. Och när Harry Potter-författaren J K Rowling kablade ut den på Twitter, ett av många exempel, fick hon snabbt 15 000 retweets. Citatet luftades av de mest distingerade delarna av parnassen, från Marina Abramovic till Klas Östergren.

Sara Broos »hjärntvättades« med Leonard Cohens musik under uppväxten i Hagfors i Värmland, berättar hon. Texterna finns i hennes DNA.

En av alla de som håller just den där sångtexten som sin absoluta favorit är filmregissören och manusförfattaren Sara Broos. Vi träffas en iskall våreftermiddag på Djurgården i Stockholm. Himlen är gråsvart och tät. Sara pekar mot en av de oklanderliga ambassadbostäderna, den så kallade Bünskowska villan, som häromåret var till salu för 150 miljoner kronor.

– Där uppe på taket brukar det ibland sitta stora fåglar. Jag tror att det är hägrar. När jag har sett dem, ibland när jag har promenerat här, så har jag tänkt på den där textraden. Att de där stora fåglarna sitter på taket på det där perfekta huset, och bryter av bilden. Som en påminnelse om något annat.

Sara Broos »hjärntvättades« med Leonard Cohens musik under uppväxten i Hagfors i Värmland, berättar hon. Texterna finns i hennes DNA. Hennes mamma, konstnären Karin Broos, var så besatt av Cohen att hon i perioder under uppväxten kallade sig för Marianne, efter kvinnan i hans låt So long Marianne. I Sara Broos senaste dokumentärfilm Speglingar från ifjol, som är ett försök att komma mamman närmare, fungerar Cohen-strofen som utgångspunkt.

– På liknande sätt som Speglingar, så handlar de där raderna av Leonard Cohen om att bryta ner självbilder, den där fasaden som man visar utåt. Och att i stället våga blotta sig och visa sprickorna och såren och sorgerna och bejaka det svåra och mörka som man har inom sig.

Det är som med gamla hus, säger Sara Broos. Hon drar jackan om sig i skydd mot blåsten och ser ut över Djurgårdsbrunnsviken.

– Gamla hus bär på spår av liv, en historia, vilket gör dem levande. Det där gäller på så många plan. Det perfekta är bara en yta, det sluter sig.

I Speglingar finns ett avsnitt där Saras mamma träffar en kvinna i en hotellfoajé, som försöker sälja olika mirakelkrämer till henne; produkter som ska reducera rynkor i ansiktet. Hon smetar in krämen under ena ögat, och efter några minuter slätas huden ut.

»Men jag har ingenting emot rynkor«, försöker Karin Broos förklara för försäljaren, »de berättar ju något om ett liv.« Men när Karin går därifrån ångrar hon ändå att hon inte köpte krämen. Och på natten drömmer hon om att hon smyger ner till foajén och köper flera burkar.

– Mammas reaktion visar på en spännande dubbelhet. Vi är så matade med påtryckningar om det perfekta att det blir svårt att motstå, säger Sara Broos.

Cohens rader om ljuset som letar sig in i sprickorna, har haft stor personlig betydelse för Sara Broos.

– För mig är de en påminnelse om att inte försöka sträva så mycket efter det perfekta. Det har med min egen historia att göra, att jag har levt så mycket med det perfekta som ett ideal. Jag hade extremt höga krav på mig själv som barn. Sedan hamnade jag i anorexi. Det blev nästa steg, att ha kontroll över min kropp, som också skulle vara perfekt. Sedan slutade jag att leva. Det är det som händer när man inte vågar misslyckas. Motsatsen för mig är att bejaka det som är levande, det som brister. Det som gör oss mänskliga.

»Jag tyckte att det var ganska genialt att använda Leonard Cohens citat i det sammanhanget.«

Författaren Fredrik Ekelund tolkar citatet främst utifrån ett estetiskt, konstnärligt perspektiv. Han har lyssnat på Cohen i hela sitt liv, och berättar över telefon att han läste strofen senast i en dagstidning i Köpenhamn i december i fjol.

En dansk journalist använde den då för att beskriva vad som hände när Patti Smith tolkade Bob Dylans A hard rain’s a-gonna fall vid Nobelceremonin. Mitt i låten tvingades hon avbryta och ta om en vers, efter att hon tappat orden:»Förlåt, jag är ledsen. Jag är så nervös«, ursäktade hon sig med sprucken röst.

– Jag tyckte att det var ganska genialt att använda Leonard Cohens citat i det sammanhanget. Alla var ju rörande överens om att Patti Smiths framträdande blev bättre av det som hände. Det handlar om den konstnärliga masken – i det här fallet hennes förmåga att sjunga Dylan i den här stunden – och vad som händer när den spricker.

Den där skenbara motsägelsen är alldeles väsentlig, i all konst och litteratur, menar Fredrik Ekelund.

– Jag har svårt för författare som är perfekta hantverkare, hos vilka man inte kan uppfatta någon smärta som tränger igenom sprickorna. Nu använder sig Cohen av ordet »ljus«, men för mig symboliserar det smärtan, för det är nästan alltid en personlig brist eller smärta som gör att man fattar pennan, eller målar eller vad man nu gör.

Det verkar finnas lika många tolkningar av den där Cohen-strofen som det finns uttolkare. Josefin Holmström är litteraturvetare, kritiker i Svenska Dagbladet och författare. Mot bakgrund av hennes gudstro, frågar jag om hon har förståelse för att meningen blivit omfamnad även i religiösa sammanhang.

– Det kristna grundbudskapet handlar ju om att alla vi som lever på jorden lider av konsekvenserna av syndafallet, vilket betyder att ingenting på jorden någonsin kommer att vara perfekt. Processen att bli kristen är att inse att man inte är perfekt och att man behöver hjälp. Och först när man vågar stå så, med alla sina fel och brister öppet inför Gud, så kan man släppa in Gud. För många är det också först när det händer något traumatiskt i livet, när man krackelerar, som man öppnar sig för Gud. Och det är det jag tror att många kristna ser i det där citatet. Nåden av Guds ljus i en trasig värld.

Josefin Holmström har lyssnat på Leonard Cohen sedan tidiga tonåren. Hon har hört och läst sångpoetens mest citerade rader oräkneligt antal gånger. Säger att hon hört och läst just de här raderna så många gånger att de börjat låta lite klyschiga. Leonard Cohen var religiöst intresserad i hela sitt liv.

Som barn besökte han synagogan tillsammans med familjen och att han var djupt influerad av de gammaltestamentliga texterna märks tydligt i hans låtar. På 1990-talet fortsatte hans andliga sökande när bosatte han sig på Mount Baldy Zen Center utanför Los Angeles, för att bli praktiserande zenbuddhist-munk.

Jag frågar Josefin Holmström varför hon tror att raderna och deras innebörd tycks slå an något i vår tid. Citatet är över 25 år gammalt. Varför har det fått sådan spridning de senaste åren?

– Det går att applicera på allting. Jag har alltid tolkat det religiöst men det går också att tolka politiskt. Att det är en diktrad gör att det sätter sig på ett tydligt sätt, det är lätt att komma ihåg. Människor kanske har svårt för att öppna upp och säga att de inte mår bra, men i stället kan de citera Leonard Cohen på Facebook, och då kan andra relatera.

– Med det sagt finns det en stark andlig hunger i vår tid. Vi ägnar mycket tid åt att hålla uppe en perfekt fasad, men i själva verket är många av oss ganska desperata efter att nå djupare.

Alla jag intervjuar för den här texten är inne på samma sak i sina tolkningsförsök, slår det mig: att det på olika sätt handlar om att spräcka illusionen om det perfekta, det fulländade, och släppa in det kantstötta.

Det är också oundvikligt att inte begrunda samhällsspegeln sociala medier i detta sammanhang, som möjligen bidragit till att ge Cohen-citatet luft under vingarna. Där matas vi dagligen med en obruten ström av foton på omgivningens till synes intakta, skenbart perfekta tillvaro.

Kanske har den uppkopplade och ibland förljuget perfekta samtiden – förutom det enkla faktum att poptexter i alla tider fungerat utmärkt som projektionsyta för våra känslor – fått oss att gravitera mot sprickorna. Känna ett sug efter att släppa in ljuset, oavsett om det rör sig om upplysningens, herrens eller ett rent konstnärligt sådant.

Läs också: Antoine de Saint-Exupéry: Mannen bakom Lille prinsen

Vem vet, kanske är det rentav därför som intresset för Kintsugi tycks ha ökat de senaste åren. Kintsugi är en japansk metod för att laga trasig keramik, till exempel en vas eller en kaffekopp som krossats mot golvet, med en särskild förgyllning. Filosofin bakom tekniken är att lyfta fram hantverkets historia, dess sprickor, snarare än att försöka dölja dem. Processen ska resultera i något ännu vackrare än originalet. Eller kanske är det bara så enkelt som Fredrik Ekelund säger:

– Jag tror inte att det handlar om att det slår an något i vår tid, utan jag uppfattar Leonard Cohen som en av de verkligt stora konstnärerna och då blir det, precis som med berömda rader av Bob Dylan, eller Tomas Tranströmer, att det sätter sig. Det är det som är de stora konstnärernas begåvning. De kan säga den där typen av geniala saker som vi alla känner igen oss i.

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That’s how the light gets in

Nog finns det ljus i raderna ovan. Den enda invändningen är möjligen att de sista 12 orden, de 14 stavelserna, egentligen är lite för perfekt sammansatta för att bli riktigt intressanta. Eller vad säger du, Leonard?