»Jag gick rakt in i mörkret«

Av: Ika johannesson  Foto: Karl Nordlund

Hon var privatskoleeleven uppvuxen långt från dödsmetallens universum. Ändå är det där Sara Bergmark Elfgren hamnat i sin nya roman. Hur i helvete gick det till? 

Egentligen borde vi träffa Sara Bergmark Elfgren vid det stora granitkorset på Skogskyrko­gården i Stockholm. Internationellt känt för Gunnar Asplunds storslagna och stilrena former. Men nästan lika mycket för att den ikoniska gruppbilden i konvolutet till det svenska dödsmetallbandet Entombeds debutskiva togs där. Än i dag vallfärdar fans dit från hela världen och poserar med ondskefulla miner vid korset.

Men Sara är tveksam. Även om hennes nya bok utgår från den gryende svenska dödsmetallscenen på 80-talet så vill hon inte att den ska förknippas med något existerande band. Hon är väl medveten om att de metalintresserade som läser boken kommer försöka läsa in verkliga karaktärer, och hon har lagt mycket möda på att bygga ett eget fiktivt universum.

I stället ses vi uppe vid S:t Johannes kyrka på Norrmalm. Jag får tänka några gånger innan jag kommer på var den ligger, trots att jag bott i stan i halva mitt liv. 

– Du är inte den första som säger så. Vissa platser i Stockholm känns helt off, fast de är jättecentrala. Precis som Norra Latin, det är många som inte ens tänker på att byggnaden ligger där. Jag tycker om att inget förändrats här, det ser likadant ut som när jag var tonåring.

En boj av det förflutna som guppar runt här mitt i gentrifieringen, som man kan hålla fast vid när man skriver om ett svunnet Stockholm. 

Platsen är central i Grim. Här bor en kompis till ena huvudkaraktären Kasper, Sara pekar ut det gula huset som vetter mot kyrkogården. Och ett kvarter bort hänger huvudpersonen Grim, i samma hus som Saras mormor bodde i på 80-talet. Det luktade ofta kiss i den tvådelade porten på den tiden. Med metalhistoriska mått mätt är vi inte långt från den legendariska skiv­butiken Heavy Sound, som dyker upp utan att namnges i boken. 

Vi går runt på kyrko­gården. Stannar till vid en stor gravsten som ser udda ut. Skeviksborna 1746–1788. Vilka var de? Sara tar fram telefonen och googlar snabbt. 

– Oj, det verkar vara jättefascinerande. De var någon sorts religiöst samfund som inte ville ha med kyrkan att göra. 

Hon läser att det sägs att Skevikarna kastade sina döda kroppar över kyrkmuren om nätterna. Prästen, som tröttnat på att hitta lik på bar mark, såg till att dödgrävarna begravde dem i ovigd jord utan ceremoni. Det är nästan för bra för att vara sant. Vi träffas här för att prata om en bok där huvudkaraktärerna är intresserade av precis sådana här morbida saker. Hon skrattar.

– Jag har slutat att förvånas. Det har varit så många sjuka sammanträffanden under arbetet med boken. Jag har borrat ner i något jävla associationsnät. 

i grim utforskar Sara Bergmark Elfgren två världar som hon länge varit nyfiken på: nöjesfält och hårdrock. Båda är mikrokosmos, små slutna världar med egna hierarkier, språk och relationer. 18-årige Kasper har fått sitt drömjobb som artist i spökhuset på Gröna Lund. Redan första dagen träffar han Iris, som har en tatuering med hans pappas gamla dödsmetallband på armen. Det mytomspunna bandet Dark Cruelty, som splittrades när sångaren Grim dog under mystiska omständigheter. På nätet cirkulerar mängder av teorier kring hur det gått till, den ena mer extrem än den andra. Kasper beslutar sig för att ta reda på vad som egentligen hände. Boken berättar både Kaspers och hans pappa Håkans historier. 

Sara Bergmark Elfgren är inte, och har aldrig varit, hårdrockare. Men hon har länge tänkt att det skulle vara spännande att skriva om hårdrocksvärlden. Dels för att genren alltid har varit väldigt populär i Sverige, dels för att det är ett intresse som ofta går över generationer och som sällan skildrats skönlitterärt. Beslutet att skriva kom först när hon förstod hur unga de centrala gestalterna i metalscenen var. Många hade skivkontrakt innan de blivit myndiga – eller ens förlorat oskulden. 

– Jag är född 1980, så när dödsmetallbanden slog igenom och kyrkorna brann i Norge tänkte jag att det var 40-åriga män det gällde. Jag var ju ett barn. Det blev en total perspektivförskjutning när jag insåg hur pass unga de inblandade var.

Låt oss gå tillbaka till det tidiga 80-talet för en liten musiklektion. Den tidigare så kontroversiella hårdrocken blir kommersiellt framgångsrik. Den sluskiga, farliga auran som präglat genren piffas till och håren puffas upp. Hårdrockare börjar använda smink för att bli läckra, inte läskiga. Det föder en motståndsrörelse av band som påbörjar en kapprustning om vem som kan spela ­snabbast och vara värst. Under 80-talet bubblar det i replokaler och på fritidsgårdar. Det som kommer att kallas dödsmetallscenen växer fram på olika ställen, främst i Sverige, USA, Tyskland och delar av Syd­amerika. Skapad av ungdomar som kommunicerar med varandra via brev och skickar kassetter och fanzines kors och tvärs över världen. Precis i skarven mellan 80- och 90-tal etableras Sverige som en ledande metalnation när Stockholmsbandet Entombed släpper sitt debutalbum som blir en internationell succé. Estetik och texter är influerade av skräck och fantasy. Många experimenterar med satanism och magi. Ett par år senare dras det extrema till sin spets när det sker flera uppmärksammade mord i den norska black metalscenen. 

– Det finns ett jättestort intresse för exakt vad personerna i den tidiga svenska dödsmetallscenen höll på med när de var 16. Det har givit mig extremt mycket ångest i skrivandet. För scenen var så otroligt liten i slutet av 80-talet, kanske åttio personer i hela Sverige. Det blev en stor utmaning i att inte göra det exploaterande, eller som en nyckelroman. Jag klampar ju in i en värld som inte är min. Dessutom hände det många saker på 90-talet som var väldigt mörka, som det finns laddningar kring. 

till sin hjälp har Sara Bergmark Elfgren tagit musiker som var med i slutet av 80-talet. Ulf Cederlund i Entombed, Tomas Lindberg i At the Gates och Jörgen Thullberg i Tiamat har alla hjälpt till med fakta och sedan testläst. Som någon sorts expert på den svenska metalhistorien har även jag fungerat som bollplank. På detaljnivå ner till att Sara en dag messade och frågade om det fanns något slanguttryck i vår Göteborgsförort för att »sova över«.

– Jag var sugen på att använda begreppet kvarta, men jag insåg att det nog inte fanns i Göteborg, säger hon. 

Jag kunde inte komma på att vi sade något annat heller. Det nit som Sara Bergmark Elfgren gör research med är imponerande. Under arbetet med boken har hon plöjt diskussionsforum, gamla fanzines, Youtubeklipp, och läst varenda faktabok i ämnet. Kollat ritningar på de hus hon förlagt karaktärerna i. Grim är en detaljfest, med scener, bandtröjor och replokalssnack som plockat från vilket tonårigt metalhead som helst. Även om hon själv inte varit del av någon subkultur har hon studerat fenomenet på håll i många år, både ur personligt och akademiskt perspektiv, och kan relatera till specialintresset.

– Jag är en besatt person och gillar att gå in i grejer extremt djupt. Den subkultur jag själv varit närmast är film och skräckfilm, även om jag aldrig gått så långt att jag samlat på olika grekiska utgåvor av VHS-kassetter. Jag har dock blivit beskylld för att vara smyg-­gothare! 

Försänkningen i metalkulturen har lett till flera konstiga sammanträffanden. Som att Sara skrivit en scen om hur medlemmarna i Dark Cruelty författar sina texter, för att sedan få den berättad i stort sett ordagrant från en av researchmusikerna. Eller att hon frågade Ulf Cederlund i Entombed vad de brukade kolla på för filmer och han genast nämnde Aguirre – Guds vrede när hon just hade skrivit att en i bandet lekte Klaus Kinski på en fest.

Relationerna som uppstår i små grupper, de oskrivna och outtalade reglerna återfinns också i Sara Bergmark Elfgrens förra roman, den hyllade Norra Latin, som utspelar sig på ett teaterprogram på en elitistisk innerstadsskola. Att stå utanför en grupp eller att vara inuti, det mellanläget intresserar henne.  

– Jag gillar gränsland. Black metal och dramatiken i scenen på det tidiga 90-talet är ju fascinerande, men jag tycker att eran precis före är mer spännande. När allt står och balanserar. Det är på lek, men också på allvar. Och spänningen i när man är engagerad i ett projekt, att det är lätt att tänka att alla är här av samma orsak som jag. Och så inser man att nej, så är det verkligen inte. 

Sara bergmark elfgren är uppvuxen på Östermalm och bor kvar i kvarteren. Hennes arbetsrum är belamrat med böcker, både researchmaterial och hennes egna. Den prisbelönta Engelsforstrilogin med böckerna Cirkeln, Eld och Nyckeln, är översatt till över 20 språk och tar upp en ansenlig del av hyllorna. Ett gäng uppklistrade post it-lappar vittnar om arbetet med Grim. Hon brukar inte använda sådana system, men den här boken var en ny utmaning på många sätt. Dels berättas den i två tidsperspektiv, dels vävs berättelserna ihop på ett för henne nytt sätt. På vardagsrumsbordet ligger en vacker originalutgåva av Anders Petersens och Jan Stolpes bok om Gröna Lund från 1973. 

– Den unnade jag mig. 

Hon bläddrar bland fantastiska svartvita bilder på dansande par, festande ungdomar, anställda. Olika berättelser om varför de kommit dit just i kväll. Under researcharbetet hängde hon en hel sommar i Grönans verkliga skräckhus House of Nightmares.

– Jag fick skrämma folk. Det var jättekul! Jag fick även klä ut mig till mördarclown …

Den som följer Sara Bergmark Elfgren vet att hon är extremt produktiv och att hon inte håller sig till en form av uttryck. Hon skriver barnböcker, serieromaner, teaterpjäser. Tidigare i höst sände SVT dramaserien Deg, som hon skrivit tillsammans med Levan Akin och Mattias J. Skoglund. Hon skapade också poddserien De dödas röster, som hade nypremiär i år.

– Det är en enorm kreativ frihet. Men också en ekonomisk frihet. Ju fler olika områden man kan vara verksam inom, desto lättare blir det att kunna leva på att skriva. Att skriva roman är det absolut mest krävande, jag måste isolera mig och det tar mycket mer energi. 

2018–2019 var hennes mest intensiva period hittills. Serieromanen Vei 1 kom ut både i Norge och USA,
och här i Sverige kom Vei 2. Det var premiär för de hyllade pjäserna Bortbytingen på Dramaten och Oscar Liljas försvinnande på Malmö stadsteater. Hon skrev barnböckerna Jag är inte sjuk! och Knäckarbanketten, skrev kort­filmen Vi finns kvar och skapade dator­spelet Ghost Giant.

– Jag förstår inte själv hur jag fick ihop det. Men jag har lovat mig själv att aldrig jobba så mycket igen. 

Det gemensamma i en stor del av Sara Bergmark Elfgrens produktion är ett sorts mörker. En fascination för mysterier, det övernaturliga och besatthet. Men det finns också ett tydligt emotionellt stråk. Huvudpersonerna i Grim sjunker allt djupare ner i sina känslomässiga träsk och inte blir det lättare av att någon knackar på från den andra sidan. Hon berättar att hon nyligen insett att hon skrivit en sorts ­depressionstrilogi med Ghost Giant, Bortbytingen och Grim. Men att det inte alls var tanken från början. 

– Ibland kan jag bara plötsligt märka att jag håller på med någonting. 

Det går väl inte att komma förbi depressionsspåret
om man skriver för unga vuxna i dag?

– Det kommer även från min egen personliga upplevelse av att vara ung. Mats och jag skrev om depression i Engelsforsböckerna också. Den ensamma pojken Elias har varit viktig för många av läsarna och har stannat kvar hos mig. Honom tog jag med mig till Grim. Jag har skrivit mycket om flickor, tjejer, ­kvinnor. Jag ville utforska pojkar och män mer. 

Har du egen erfarenhet av depression?

– Jag har en sådan sida som jag har brottats mycket med. Periodvis har jag varit en högfungerande depressiv person. För mig har livet ändå funkat, jag har gått
i terapi och har kunnat ta mig igenom det med verk­tygen jag fick där.

Du skrev på Instagram nyligen att arbetsprocessen
med Grim har varit den svåraste du varit med om.

– Det var psykiskt påfrestande för det finns så mycket mörker i just den här berättelsen. Jag skriver om depression, psykisk ohälsa och ensamhet. Rädsla för att bli övergiven. Det bär alla på. Då måste man gå in i det. Och dessutom var jag ännu mer isolerad än vanligt i skriv­processen på grund av pandemin. Jag har levt i någon sorts konstigt liminalt tillstånd, mellan en värld som jag har byggt och samtal med mina researchpersoner och mina egna hjärnspöken. Det har varit en väldigt speciell process som inte liknar något annat jag har gått igenom.

I vardagsrummet spelas ambientjazzbandet Bohren & der Club of Gore, ett musiktips hon fått av musikern Henrik Palm, ytterligare en person som fungerat som bollplank för Grim. Ödsliga, men ändå mjuka toner som för tankarna till Twin Peaks-soundtracket. 

– Jag har aldrig kunnat lyssna på glad musik, det gör mig tom och klaustrofobisk. 

Hon spänner blicken i mig och brister ut i ett skratt.

Intresset för fantasy har hon haft så länge hon kan minnas. Att få låtsas att det finns något mer än den värld vi existerar i. Hon var ett infektionskänsligt, sjukligt barn och läste därmed mycket. Ett typiskt författarbarn, flinar hon. De socialrealistiska barnböckerna var för nedstämda. Fantasin lockade mer och hon försvann upp i Edith Nesbit och Roald Dahl. Skrivandet kom tidigt även det. Och känsligheten för allt som pågår omkring henne, hur människor beter sig mot varandra och det konstanta funderandet på vad det kan betyda. 

– Min mamma är väldigt intresserad av psykoanalys. Det gav mig ett språk för något som jag tidigt uppfattade, att människor inte alltid själva förstår varför de gör som de gör. Att det hela tiden pågår saker på olika nivåer. 

Hon tycker om att bygga karaktärer som är olika henne själv. Säger att det töjer ut tiden, ger henne extraliv. Dödsmetallscenen i Stockholm skapades till största delen av unga killar från arbetarklassen. En värld som hon själv inte kommer ifrån. 

– Jag tyckte att det var fint att skriva om arbetarklassmiljöerna och att lyfta fram att det var så i Stockholm. Just att de inte hade några förutsättningar och att det var ett sådant jäkla driv från dem själva. Folk som gjorde saker bara för sin egen och sina kompisars skull. Det har sociala medier förstört. 

Är det en sensmoral du vill skicka med till unga läsare?

– Det finns inget budskap på det viset, men visst, om en allmän uppmaning till unga i dag lyder: »Var ­synliga!» så kan väl jag vara en röst som viskar: »Göm er!«. Gör fanzines för varandra. Var inte med på Instagram. Ni måste inte omedelbart söka omvärldens bekräftelse! 

Kom du in i kulturvärlden med ett kulturellt kapital? 

– Absolut. Jag är uppvuxen i ett hem med tillgång till böcker och kultur. Framför allt fanns det en känsla av att kultur var värdefullt och viktigt. Inte som statusmarkör utan för att det berikade livet och kanske också gjorde det uthärdligt ibland. Min mormor var född 1913 och växte upp i en by i Tornedalen. När jag var liten försökte jag alltid få henne att berätta om sin barndom. Det var inte mycket hon ville säga. Men jag såg vilka författare som hon återvände till, som Sara Lidman. Jag har haft en på många sätt privilegierad och skyddad uppväxt, men jag har också varit nära andra sätt att leva på och det är jag tacksam för. När jag under senare delen av min skoltid började i privatskola såg jag vilka bubblor vissa levde i, vissa hade ju aldrig varit hemma hos någon som bodde i en vanlig hyresrätt. Jag har nog ofta upplevt att jag stått lite mitt emellan olika världar. Min sociala position i skolan var också ett mellanläge, jag var inte mobbad men jag hade inte så många nära vänner där. Jag var en iakttagare, men hade någon slags status eftersom jag var bra i skolan. 

Men man skulle ju vara sämst i skolan för att vara cool?

– Så var det i resten av Sverige. Men inte på Enskilda Gymnasiet. 

När vi ses sista gången är det ungefär en månad tills boken ska ut till sina läsare. Sara Bergmark Elfgren har gått vidare till nya projekt; skisser på en eventuell andra säsong av Deg och idéarbete till hennes första vuxen­roman som på något sätt ska handla om film. Eller, rättare sagt, besatthet av film. Hon ska också skriva ett operalibretto. Samtidigt befinner hon sig i det vakuum som alltid följer på en intensiv skaparperiod. 

 – Det känns som om jag blivit dumpad. Allt har kretsat kring den här världen, jag har pysslat om och plågat karaktärerna. Och helt plötsligt så är jag utkastad, de har dragit igen dörren och låst. Det är en så konstig känsla. 

Men det allra värsta är redan avklarat, att skicka manuset till de som var med på 80-talet. Sara Bergmark Elfgren grimaserar när hon tänker på anspänningen. Lättnaden blev enorm när de gav tummen upp.

– Jag hade lagt ribban så himla högt. Responsen blev bättre än vad jag hade vågat drömma om. Och då kände jag att gud, vad litteratur är överlägset.

Hur då?

– Tänk ändå, under de där åren satt jag här på Östermalm och lekte med Playmobil och lyssnade på Roxette. Men att jag med hjälp av min fantasi, min inlevelseförmåga och massor av research kan skriva någonting som folk som var med kan känna är autentiskt. Där närmar sig ju litteraturens möjligheter magi. Någonstans tror jag att det finns en del av mig som försöker få det att bli på riktigt. Tänk om jag öppnar garderoben och Narnia finns där. Jag känner att jag har kommit bra nära med den här boken.

---

Ika Johannesson är journalist och författare till boken Blod Eld Död. Just nu ses hon på SVT i den föga dödsmetalliga serien Dreja – en kärlekshistoria.