»Herr Wästberg har skickat spirituella brev från Paris …«

Torsdagen den 13 oktober 2016 chockade Svenska Akademien en hel kulturvärld när ständiga sekreteraren sade »Bob Dylan«. Exklusivt för Vi Läser skrev Sara Danius om de turbulenta dygnen inför och efter avslöjandet.

Urpsrungligen publicerad i Vi Läser, 6 2016

Tisdagen den 13 september

Det börjar dra ihop sig. Bara nio dagar kvar till höstens första sammankomst torsdagen den 22 september. I år inleder Akademien ovanligt sent. Enligt stadgarna ska hon – ja, Akademien är en hon – påbörja höstens arbete näst sista torsdagen i september. Sannolikt blir det också ett sent tillkännagivande, fast man vet ju aldrig. 

Än så länge är det lugnt. Herr Engdahl har synts till i sin motorbåt ute vid Runmarö, herr Englund studsade förbi Akademien på väg till fotografering, herr Wästberg har skickat spirituella brev från Paris, fru Lugn kan man höra på Stadsteatern, Herr Espmark befinner sig på Gotland, herr Lindgren i Småland … Ständiga sekreteraren vet ingenting om ledamöternas preferenser när det gäller Nobelpriset. Hon ska inte göra det heller.

Det är en oskriven regel: man talar inte med kollegerna i Akademien om sin sommarläsning förrän den formella diskussionen har inletts. 

Hon tittar ned i ryggsäcken: där ligger Två Hemliga Böcker, en stor, en helt liten, om hon till äventyrs skulle ha en stund över.

Torsdagen den 15 september 

Sju dagar kvar till första sammankomsten. Sommaren har förlängts ända in i mitten av september, med en givmild sol och långa kvällar på balkongen, lövverken är fortfarande gröna ute i Pontonjärparken.

Läget är fortsatt lugnt, även om ständiga sekreteraren har mycket på sitt bord. Ansökningar. Det lexikaliska arbetet i Lund och Göteborg. Nya priser. Ny app på gång. Fastighetsärenden. Lönerevision. Förfrågningar. Attester. Dramatens styrelse. Nobelstiftelsens styrelse. Terminologicentrum. Arbetsluncher med medarbetarna. Med mera.

En av ledamöterna kom förbi i går, det blev som planerat lunch på Gyldene Freden, med oplanerad champagne. Det talades om franskt 1700-tal, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Rydstedt, arbetet på Verket, funktionalistisk inredning, ett busenkelt och framgångsgaranterat recept på tomatsås. Men priset nämndes inte.

 Måndagen den 19 september 

Tre dagar kvar till första sammankomsten. Den gamla 1700-talsklockan tickar troget inne hos ständiga sekreteraren. När det blir dags för tillkännagivandet kommer intendenten i god tid och drar upp klockan, så att den klingar ordentligt. 

Dagordningen till Förvaltningsutskottets möte är klar och ligger på sekreterarens bord, i morgon får hon granska dagordningen till själva sammankomsten. Det blir två möten i ett, som alltid när hösten drar
i gång, dels sammanträde om Nobelärenden, dels den reguljära sammankomsten. Ovanpå allt äger Bokmässan rum i samma vecka. 

Hon har suttit i intervju med en kinesisk journalist bosatt i London och så har hon skrivit långa svar på en e-postintervju med en italiensk journalist i Rom – hon försatt inte chansen att tipsa om sin tomatsås, en modifierad variant av Lorenza de’ Medicis recept på »Rigatoni al Pomodoro e Ricotta«. Nu blir det inga fler intervjuer, inte förrän tillkännagivandet är överstökat. 

I fredags kväll släpade hon med sig sonen och hans kusin på nypremiären på Doktor Glas med herr Henriksson. Det var första gången på Dramaten för bägge två. De tittade storögt på de vackert ådrade väggarna inne i Marmorfoajén, betagna av prakten, och på alla målningar av skådespelare, som porträttet av fru Göranzon i trappan upp till första balkong. Pjäsen tyckte de var toppen. Och det var den också. Teaterchefen, herr Stubø, måste ha varit nöjd, hon skymtade honom som hastigast i vimlet före föreställningen och han nickade glatt åt hennes unga sällskap. 

Men nu är det måndag. Hon tittar ned i väskan. Nya Hemliga Böcker.

Tisdagen den 20 september 

Två dagar kvar. Ständiga sekreteraren har just gått igenom dagordningarna. Nästa uppgift är att inspektera de två förslagen i gips till minnespenningen med Allan Edwall förfärdigade av herr Linde. Sedan går hon igenom de biografiska presentationerna av de fem Nobelkandidaterna. Vem pristagaren blir står än så länge skrivet i himlen. 

Tre av Nobelkommitténs ledamöter har lämnat in sina utlåtanden, återstår den fjärde och sista, som levereras i morgon. Då är allt på plats inför den inledande Nobeldiskussionen. 

Klockan i Storkyrkan slår ett, två, tre. Dags att dricka en kopp kaffe i personalrummet uppe under takåsarna.

Torsdagen den 22 september 

Diskussionen har satt i gång. Nobelkommitténs ordinarie ledamöter har formulerat sina synpunkter på de fem kandidaterna, både muntligen och skriftligen. Än så länge vet ingen vart Akademien hamnar. 

Fredagen den 23 september 

Tåg till Göteborg och Bokmässan. Lyckad mottagning med 400 gäster, oväntat roligt att skaka hand med så många. Ostron, lax och annan flott plockmat samt goda viner, med obetalbar utsikt över hela Göteborg, allt tack vare assistenten till sekreteraren, fru Kjellin. Inledning till seminariet om Svenska Akademiens Ordbok. Prisutdelning i montern, bibliotekariepriset respektive svensklärarpriset.

Alla priser är roliga, men vissa är roligare än andra och hit hör dessa två. Hon kommer att tänka på sin far, en gång gymnasielärare i svenska och historia, och sin närmaste syster, fru Danius, lärare i svenska, religion och svenska som andraspråk. Glädjen i montern är stor. 

Hon tar en paus och springer i väg till Röhsska tillsammans med fru Öberg Lindsten och tittar på en snygg utställning med ett urval av Tonie Lewenhaupts donation av historiska haute couture-kläder. En av pärlorna är en plisserad Fortunyklänning från förra seklets början, som hämtad ur en roman av Proust.
På söndagen sitter hon på tåget tillbaka.

Torsdagen den 29 september 

Nobeldiskussionen fortsätter. Övriga ledamöter redogör för sina ställningstaganden.

Onsdagen den 5 oktober 

Hon cyklar direkt från arbetet till Regeringsgatan för att träffa fru Lönn, som bär en ny och intressant cape. Mörkret faller. De går på Absolutely Fabulous: The Movie. Filmen är tunn. Men det gör inget, menar ständiga sekreteraren. Den är ju fruktat rolig. När det gäller Absolutely Fabulous är hennes förväntanströskel låg, för att inte säga obefintlig. Hon avgudar damerna, speciellt Eddie.

Torsdagen den 6 oktober

Dags för första omröstningen. Bob Dylan tar hem en klar majoritet. Därmed är saken klar.

Onsdagen den 12 oktober

Generalrepetition inför morgondagen.

Torsdagen den 13 oktober

Sammankomsten börjar i dag redan kl. 11.30, eftersom det är dagen för tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur. Slutomröstningen klaras av raskt. Efter 40 minuters diskussion om skilda ärenden slår ordföranden, herr Allén, klubban i bordet och sammankomsten är avslutad. Nu måste ständiga sekreteraren sno sig. Dags för henne att förbereda sig, gå igenom anteckningarna och kliva i skorna. 

12:45 

Kanslisamordnaren herr Zschiedrich låser upp dörren. Herr Jakobsson, intendenten, ansluter sig – det är hans uppgift att hålla ett öga på tiden, se till att klockan klingar rejält och ge ständiga sekreteraren klartecken. Fem minuter kvar, säger han. 

Sedan går det fort. Hon står beredd. Klockan är plötsligt 13.00. Hon vrider på vredet, kliver upp på podiet, scannar havet av kameror och efter en kort paus, medan blixtarna avfyras, börjar hon tala. Under tiden stänger herr Jakobsson dörren med den sortens diskretion som bara många års vana kan ge.

13.01 

Ständiga sekreteraren hälsar alla journalister varmt välkomna och meddelar att Akademien har haft sin sammankomst. Medan hon tar fram handlingarna ur sin mapp hinner hon tänka ett par sekunder på Dagens Nyheters kulturbilaga samma morgon. 100 kulturpersonligheter fick ange sina favoriter. Ingen enda lanserade årets namn. Nu kanske journalisterna blir förvånade, vem vet.
Så tänker hon. 

Så läser hon upp namnet, utan att ange nationalitet eller genre, bara namnet rakt upp och ned. »Svenska Akademien har beslutat att årets Nobelpris i litteratur går till … Bob Dylan.« 

Det blir ett par sekunders tystnad, kanske till och med förvirring, sedan kommer spontana applåder. Glädjen är uppenbar, man kan nästan ta på den, och kommentarerna är högljudda, hon får svårt att överrösta de samlade journalisternas jubel, hon måste ju läsa upp motiveringen, på flera språk dessutom. 

13:03 

Hon tackar för sig och kliver ned. Intervjuer på golvet enligt ett stringent schema, 30 sekunder där, tre minuter där, först en snabb sak med P1, därefter Nobelmedia, SVT, TV4, SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och en rad internationella medier, från USA och Storbritannien hela vägen till Japan och Kina. Det växlar mellan skrivande journalister och tv-intervjuer. Herr Zschiedrich bistår med vatten och vägleder henne mellan samtalen. Det går som på räls. 

Den vanligaste frågan: Varför? 

Hon har ett enkelt svar. Bob Dylan är en stor poet – i den engelskspråkiga poesin från Milton och William Blake och framåt.

Men är han verkligen poet? 

Är han inte bara en låtskrivare? 

Och blir det inte mager traktering utan musiken?

Man kan tycka att det behövs en ny ruta på spelbordet. Bob Dylan skriver en poesi för örat. Och hans poesi är en del av en större helhet, låten, konserten, radiokanalen. Man ska ju lyssna på hans texter, inte läsa dem, i alla fall inte i första hand. 

Fast å andra sidan finns rutan redan där. Om man går tillbaka i den västerländska litteraturen, till tiden för Homeros (800-talet f Kr), Sapfo (600-talet f Kr) och (Pindaros 500/400-talet f Kr), står man inför en örats poesi. Den ska framföras, gärna tillsammans med instrument, kanske också dans. Men vi läser den ändå, denna diktning, utan musik, utan dans, och vi har stor glädje av den efter mer än två och ett halvt tusen år. 

Vad ska man dra för slutsats? Att Dylan diskvalificerar sig som poet om man inte hör musiken? Inte alls. Han har en självklar plats i den stora engelskspråkiga dikten.

Dylan har utvecklat ett skimrande språk. Effekten kommer sig av att han skriver om alldagliga saker. Han har skapat ett eget poetiskt universum genom att gå på plundringståg genom Bibeln, ballader, folkmusik från Appalacherna, gospel, sydstatsblues och Rimbaud. Ingen har som han fört samman den muntliga traditionen med den skriftliga. Det är litterär ämnesomsättning på högsta nivå. 

Han har hittat sig själv genom att förlora sig själv, om och om igen, han förändras, oförtröttligt och envist, genomgår ständigt metamorfoser. Han känner tvånget – och tjusningen. Dylan är rockmusikens Ovidius.

Det finns berömda antikforskare som upptäckt antiken – med hjälp av Dylan. Som herr Svenbro. När han upptäckte den äldsta grekiska poesin som oral poetry, tyckte han sig finna stöd i Dylans sätt att framföra sina dikter. De grekiska musikpoeterna tecknade ned vad de skrev för att det skulle framföras, inte för att det skulle läsas. Texten var inget självändamål, bara ett sätt att bevara det tänkta med hjälp av en minnesteknik, skriften. Det är en örats poesi som överlevt sitt ursprungliga sammanhang för länge sedan – och sakta men säkert förvandlats till en ögats poesi.

Hur skriver Dylan? Vad gör honom så … bra? 

Ingen dum fråga. Det är ganska lätt att beskriva, men svårt att få till. Helt kort. Dylan rimmar extremt bra. Han är extremt bra på refränger (eller som vi också säger, omkväden, som hos Bellman). Och han är extremt bra på att få till bilder, ofta i surrealistisk anda. Hans texter påminner om vad poeten Lautréamont en gång sade, att »skönt är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord«.

14:50 

Nu börjar arbetet med att söka efter Bob Dylan. Hon ringer hit, hon ringer dit. Hon överlägger med fru Kjellin. Hon mejlar, skickar sms, mejlar igen. Hotellet i Las Vegas. 

– Vad sade hon att han hette?  

– Dylan. Bob Dylan. 

– Har jag aldrig hört talas om. 

Hon talar med herr Young på Wollmar Yxkullsgatan och herr Johansson på Live Nation. Det visar sig vara ett grannlaga jobb, precis som hon trodde.

Lunchen får hon tyvärr ställa in, skriver hon i ett sms till ledamöterna som sitter och väntar på henne, och i stället tuggar hon i sig en smörgås som står och tronar lockande på skrivbordet. Allt medan hon ringer och ringer. Räkor, ägg, majonnäs.

16:00 

Då och då kollar hon mejlen. Å ena sidan borde Akademien skämmas. Veta hut. Skärpa sig. Lägga ned. Nobelpriset är inget värt. Från och med nu. Med många utropstecken efterpå. Å andra sidan rörande hälsningar från personer som aldrig någonsin övervägt att skriva till ständiga sekreteraren och nu plötsligt gör det – i tacksamhet över att litteraturbegreppet vidgats en aning och att pristagaren är den han är. En liknande polarisering återkommer i medierna i stort sett överallt.

Hon går upp till personalrummet under takåsarna för att ta en paus tillsammans med personalen som firar med ost och vin. 

Då kommer plötsligt ett genombrott. Herr Rosen, Dylans manager, svarar i telefon. Han har just kommit in till sitt kontor på Manhattan. Han vet förstås redan. Hela världen vet. »We’re thrilled over here!« Hon har skickat honom ett mejl ställt till Dylan, men hans inbox sviktar redan under 400 stycken. Och då är det bara morgon där borta. Herr Rosen är trevlig till tusen. Han ska tala med Bob så fort det går.

17:30 

Ständiga sekreteraren far till radion för att medverka i Lundströms bokradio. Det är direktsändning. Stämningen är uppsluppen. Adrenalinet är till god hjälp denna dag när hon klev upp kvart över fem på morgonen. Hon får träffa herr Andersson Wij samt fru Riedel, nybliven mamma, i studion. Roligt. Kvällen avslutas med en enkel middag tillsammans med sonen. 

Fredagen den 14 oktober 

På eftermiddagen spelar hon in söndagens sändning av Babel. Tog närmare tre timmar, resulterade i tolv minuter för hennes del. Så är det ju alltid. Fru Gedin var strålande, alldeles som hon brukar vara. Så fick hon tillfälle att prata med herr Johansson på Live Nation, också han var inbjuden, de hade telefonerat dagen före, en angenäm bekantskap.

Lördagen den 15 oktober 

Går på dop i Stefanskyrkan i Vanadisparken. Som hon har längtat efter detta familjeevenemang. Systern – fru von Essen – och hennes make låter döpa tredje barnet. Efteråt hänger familjen i hennes lokal, dricker bubbel och äter läckra snittar och minimuffins, och alla vill hålla i den lille. 

Innan sekreteraren cyklade i väg skickade hon ytterligare ett mejl till Bob Dylan via herr Rosen, där hon beskriver den varma stämningen under Nobelfestligheterna, inklusive besöket vid Rinkebyskolan. Om han nu skulle vara intresserad av att komma till Stockholm i december. 

Vänligt svar från herr Rosen. 

Hon är nöjd med det. Två mejl till Dylan som hon vet kommer fram och så telefonsamtal med herr Rosen. 

Nu återstår bara att vänta på att Dylan hör av sig. Han har hennes mobilnummer. 

Vill han ta emot priset? Önskar han delta i ceremonierna? 

Ingen i Svenska Akademien vet, ingen tar heller något för givet. 

Men en sak är säker: utmärkelsen är Bob Dylans, vad som än händer, och det är det väsentliga för Akademiens del. Det finns ingen lag som säger att man måste fara till Sverige. Tänk bara på fru Munro, fru Jelinek, herr Pinter och fru Lessing, för att bara nämna några pristagare i modern tid som av olika skäl inte kunde eller ville komma. Eller på herr Solsjenitzyn, som inte fick visum av KGB. 

Nobelpriset i litteratur får man för ett livsverk, inte för att man ska resa till Stockholm.

Måndagen den 17 oktober 

Ständiga sekreteraren talar med fru Stridsberg på telefon och diskuterar praktiska detaljer kring det inträdestal den nyligen invalda ledamoten ska hålla vid högtidssammankomsten den 20 december. Sedan lägger hon sig på divanen, tittar upp i taket och låter tankarna singla ned som höstlöv på marken. Det börjar röra på sig i medierna igen. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, CNN, New York Times, BBC, NBC, Wall Street Journal, Le Monde, Frankfurter Allgemeine Zeitung … kinesiska medier, japanska … Man spekulerar om varför Dylan är »tyst«, den ena teorin avlöser den andra. Det sägs också att Akademien »givit upp försöken att ta kontakt«. Hon får en rad intervjuförfrågningar. Det fortsätter hela veckan. Själv tänker hon att Dylan har goda skäl att göra som han gör. Det stormar i vattenglaset, men i stormens öga är det lugnt. Förr eller senare hör han av sig.

Tisdagen den 25 oktober

Ständiga sekreteraren kommer hem vid halv sex, pustar ut efter en lång dag och lägger telefonen i hallen. Några minuter senare upptäcker hon ett missat samtal från New York. Det visade sig vara Bob Dylan. Han ringde via sin manager i New York, Jeff Rosen. Hon hade väntat på att han skulle ge besked, men blev ändå överrumplad. Hon ringer upp. Det blev ett fint samtal. Hon gratulerade honom från hjärtat. Beskedet om Nobelpriset hade gjort honom mållös och han visste inte vad han skulle säga. Ville han ta emot Nobelpriset? »Of course.« Han kände sig oerhört hedrad, tillade han, och sade också att han överväger att fara till Stockholm, men att Nobelveckan i december fortfarande ligger långt bort – han befinner sig på en stor USA-turné.

De talades vid i en kvart. Bob Dylan var vänlig, ödmjuk, eftertänksam
– och humoristisk.

Läs även: Tidningen Vi:s reportage Sara Danius bästa sidor

Läs också:
Så tog Leonard Cohens rader över världen