Hemingwaykvinnan som flyttade till Rom

Av: Jonas Eklöf

Hon är en av Sveriges mest prisade sportjournalister. Lagom till att Johanna Frändén släpper boken Hemingwaykvinnan bad vi henne plocka fram elva mer eller mindre kända sidor av sig själv.

Boken jag läser just nu: 

– Jan Guillous senaste, Den som dödade helvetets änglar, som jag tycker mycket om. Stilistiskt är han en kvällstidnings-kolumnists bästa ideal.

Boken som förändrade mitt liv:

– Maken av Gun-Britt Sundström. Jag la ner ett förhållande som verkligen behövde ta slut efter att ha läst den, ­tydligen har den samma effekt på många kvinnor. Sedan flyttade jag till Rom.

Mitt första läsarminne:

– Fem-böckerna.

Författaren som inspirerat mitt skrivande: 

– Zadie Smith. Finns sannolikt inga som helst tydbara spår i mitt ­skrivande av hennes, men jag blir alltid sugen på att författa en roman när jag läser henne. Formuleringsglädjen! Londonlängtan! Och förstås de ljuvligt excentriska birollsinnehavarna i alla hennes romaner.

Boken som jag aldrig läste klart:

– Jack av Ulf Lundell. Jag plockade den ur bokhyllan hos en pojkvän, men vi gjorde slut innan jag blev klar och sedan har jag aldrig kommit mig för att leta upp den på annat håll.

Den mest underskattade boken:

– Jag tycker alla romaner av Monika Fagerholm är underskattade, också de som blivit prisade. Hon skriver på en nivå över nästan alla andra i Norden.

Boken som fick mig att skratta:

– Jag läste alldeles nyligen Malin ­Wollins En mamma blir till och frustskrattade flera gånger. Jag tycker hon har en av Sveriges roligaste pennor. Annars fnissar jag alltid när jag läser Michel Houellebecq. Jag älskar hur han klär av franskt samtidshyckleri.

Boken som jag skäms för att jag ännu inte har läst:

– Man borde förstås ha läst de stora religiösa skrifterna från pärm till pärm, men det är ett sånt där projekt som jag hela tiden skjuter på framtiden.

Min tröstläsning:

– Om jag drabbas av självtvivel brukar jag googla någon egen publicerad text som jag är extra nöjd med.

Romanfigur som jag identifierar mig med:

– Jag är frestad att svara ­Anna Karenina, men jag är ganska långt från en rysk adelsdam ändå, även om jag känner igen hennes romantiska besatthet av dåliga män. Kanske någon av Birgitta Stenbergs huvudpersoner på vift i Europa.

Filmen som är bättre än boken den baseras på:

– Tillsammans är man mindre ensam. Boken av Anna Gavalda var små­puttrig, men filmen blev jag oerhört förälskad i.