Tango och misantropi i Buenos Aires

Med Graham Greene i ena handen och Borges i andra går Augustprisnominerade Sigrid Combüchen vilse i en stad där »misslyckandets pina« är det finaste som finns.

En mil ner slingrar floden silvrig under avståndsdis. Det är en kvart sedan flygkroppens skugga följde oss  över stadslandskapet, grässlätten och deltat, alla enorma.

En ny stor stad uppenbarar sig på vänstra stranden, med avläggare på höger, troligen Rosario, i världen mest känd som Lionel Messis uppväxtort. Många år tidigare var det också författaren César Airas, då hans far fått befordran och familjen flyttade dit från det gudsförgätna pampas-samhället Coronel Pringles. Alla dammiga småstäder på Pampa kallas gudsförgätna och många bär namn som hedrar någon militär, vars staty eller byst står oigenkänd på torget. I en av sina berättelser – Fri flykt framåt – skissar Aira hur en far firar flytten till storstaden Rosario med att bjuda sitt barn på glass vid flodstranden. Det har pratats om, svärmats om, drömts om glace. Men redan vid första slicken erfar barnet äckel och vägrar att äta upp. Fadern grälar. Glass kostar inte bara pengar utan är enligt en överväldigande majoritet gott. Barnet insisterar på att få vara i minoritet.

Nu ser det ut att vara ice cream hot där nere.

Städerskans småväxte son Lionel tränar och tränar och hinner inte bli tonåring innan han tas till Barcelona för att växa och bli störst. En fotbollstalang blir upptäckt, en författare måste upptäcka sig själv. Airas gör så och flyttar till Buenos Aires, den mäktiga metropol som egentligen består av många individuella stadsdelar – barrios. Invånare i huvudstaden kallas porteños, för det är en hamnstad, men de kommer från Once, med dess en gros-butiker,Villa Crespo med synagogorna, Nueva Pompeya dit taxin låser alla dörrar liksom när den kör genom Barracas, och numera även tangoturisternas la Boca. Till Villa 31 som kallas Villa Miseria och är en brädlappsfavela mellan motorvägen och järnvägen, åker inte gärna någon taxi. Hellre då till de trendiga, nattlivsläckra Palermo Hollywood och Palermo Soho, det tanguistiska lilla Abasto med kurbitsmålade hus eller till medelklassfriden i Flores. Där bor César Aira och därifrån kommer den i nutid mest globale argentinaren – påven Franciskus.

Tangon är buenos Aires unika kultur, inte Argentinas, även om den spritt sig i landet så som den även gjort till Halle an der Saale, Rättvik, Ankara och Kyoto. Men det är här den hör hemma och fördjupar sin karaktär: den liknar ingen annan pardans. Man kan nog lära sig stegen men det är mycket svårt att dansa den. Kropparna strävar åt motsatta håll, i samma riktning. Tangon är inte frigörande, den sysslar med inskrift och inrim och söker individuell perfektion. Tillsammans. När jag sitter på trägolvet och betraktar paren i tangoskolan ser jag mindre en dans än ett språk som uttrycker salig  främlingskänsla i ett famntag. När jag går uppför trapporna i innergården tittar jag på nybörjare bakom ett franskt fönster omgärdat av murgröna. Bandoneonens toner läcker ut, surrar. Någon får sin kroppsställning omformad av instruktören. Några par intar denna ställning men vaggar bara försiktigt, analfabetiskt.

Från de olika rummen strömmar 30-talsmusiken som fortfarande dominerar utbudet. Juan D’Arienzo, Francisco Canaro och Rodolfo Biagi har tonsatt förnimmelser som översätts i dans. Koncentrerat tar sig paren fram med olika grad av skicklighet till Biagis bitterljuva Quiero verte una vez mas (Jag vill se dig en gång till) som återbrukar det nötta temat gå skilda vägar. Sedan dansar de mindre inåtvänt till Canaros Tango Brujo (sugande, magiska, trolska tango) som musikaliskt snubblar fram med kraftiga synkoper, men texten ältar igen. Den berättar för tangon vad den är, vilken känslomässig spännvidd den äger, hur den från enklaste ursprung erövrat världen. Så mycket tangolyrik handlar nämligen om tango. Tango handlar mest om sig själv. Den söker kärnan i sin egen identitet som inte heller står att finna. Paret innanför gårdsfönstret vaggar undrande inför ett rörelsemönster som förbinder dem till en sammanhängande överkropp medan underkropparna meandrar kring varandra. Den klassiske dansören Carlos Gavito gjorde stilen provokativ, när han fick sin  partner att ligga brant diagonal och stödja bara övre bröstbenet. Ibland intog han själv motsvarande position och de såg ut som ett dansande vägtecken för två körbanor som går ihop i en. Men det var »grundforskning« och andemeningen – att hjärtan och hjärnor mötas, medan kroppens instinkter beter sig – tillämpas mer modest av paren på det allmänna dansgolvet. De ser ut att njuta, men strängt och styrt. Här raggas inte. »Passion« betyder i stället misslyckandets pina, svår rörelse in mot en ny vetskap. Kanske ouppnåelig.

Detta är bakgrundsljud också i den stora argentinska litteraturen. Där César Aira aldrig kan bli »stor« – återväxten skuggas av träd som Borges, Sabato, Cortázar och Alejandra Pizarnik, verksamma i en tid då litteratur skrevs med mer klassiska pretentioner än någon vill uppbåda på 2000-talet. Skrevs för tidlösheten, skrevs som utkast ett årtionde och skrevs rent nästa, omstöptes, kannstöptes med flygande ark och tvekande sinne innan den en dag var klar och stadfästes.

Nästa dag står jag vid »treriksröset« i Puerto Iguazú och ser på en simturs avstånd Brasilien och Paraguay. Där är floden bara så bred som Rhen och mörk som om den vore djup. Förut, norr om den halvstora staden Corrientes, blev flodvattnet oroligt ett slag, snart gjorde det en högersväng och fylldes i kröken på uppifrån av Rio Paraguay, som kör ner röda färger i Paranás gulbruna.

I denna fuktiga och svettiga provinsstad står läkaren Plarr i Graham Greenes roman Honorärkonsuln vid sitt fönster och blickar ut över vattnet, mot Chaco på andra sidan. Jag har återkommit till den boken några gånger. Den söker Greenes grundtema – intigheten – nu med kongenial misantropi i argentinsk miljö. Vad är Chaco? undrade jag först, vad står Plarr och stirrar på? Argentina är rikt på underbar natur och på grön och grågul ödslighet (vilket inte behöver vara en motsats). Men Chaco nämns knappt i resehandböckerna. Den börjar som paranáisk våtmark men fortsätter het och enorm och allt torrare upp på den bolivianska högplatån. Oländiga vägar, stora reptiler och insekter, bastuhetta i trista småsamhällen, gles boskap, sjukdom och fattigdom. Hur kommer det sig att Plarr kastar blicken som en fånglina ut i detta kartvita? Eller att backpackers gärna vill se dess natur, som inte intresserar sig för dem. Eller att nybyggare som Don Mauricio Jesperson i En svensk Caballero vid Pilcomayo (1942), eller för den delen mitt eget studieobjekt Ida Bäckmann (1908), ständigt fastnar för just El Gran Chaco?

Efter en förskräcklig oväderslandning på Aeroparque Jorge Newbery invid Rio de la Plata är vi åter i Buenos Aires och tar en taxi som väljer containervägen in till centrum. Namnet Mærsk dominerar ett trafikfritt hamnlandskap av asfalt utan markeringar. Chauffören har lutat fram passagerarsätet för att få vara i fred och spelar Sjostakovitjs femte symfoni på bilradion. Vilsamt efter mycket Beyoncé, musiken tar oss genom södra delen av den stora stadsdelen Palermo. I den norra, på Calle Serrano, bodde Jorge Luis Borges som barn. Han skriver att i 1900-talets början fanns här den  yttersta förstadsutkanten. Nu är det centrum, men låga hus i gatukorsningar har fortfarande hörnet tillplattat: sådan är den blygsamma förstadsarkitekturen varstans i världen. Anblicken tar bort ett sekel.

På söndagarna fick familjen Borges ibland besök av en ung poet som hade rum i trakten. Han kom från hästkapplöpningarna och tittade in. Han dog 29 år ung, 1912, då Borges själv var tolv år. Intrycket han efterlämnade ledde 20 år senare till en biografisk essä som bär hans namn Evaristo Carriego. Det är en biografi där författaren snart tappar intresset för sitt fokus, en ung man vars liv »bestod av promenader och samtal«. Borges använder det suggestiva namnet och några av Carriegos dikter för att upptäcka de litterära möjligheterna i de nergångna utkanterna av Buenos Aires, »min barndoms kvarter«. Evaristo Carriego har för mig blivit en karta för upplevelser av denna stad, detta land. Jag har den läst, men som så ofta med Borges samtidigt oläst. Den är sluten i författarens repetitiva lågmäldhet men frambesvär på det sättet staden, den föränderliga och bestående. Rälsen som plötsligt upphör i den stripiga växtligheten av kamomill och alfalfa. Den stora katamaranen från Uruguay som lika plötsligt klättrar över horisonten och  närmar sig en ny, skinande skyline. Buenos Aires misantropi och tomhet och dess klackar och dikt och dans. 

Sigrid Combüchen är författare och litteraturkritiker. Just nu skriver hon på en tango-bok, ett arbete som hon berättade mer om i Kulturlivet med Gunnar Bolin.