Silvia Avallone och den heliga glöden

Av: Kristina Kappelin Foto: Martino Lombezzi

Tio år efter debuten Stål avslutar Silvia Avallone sviten om unga kvinnors vänskap. Ett decennium då den »genuina livsglädjen« gick förlorad i Italien. Är det därför hon envisas med alla dessa lyckliga slut?

Ett stålverk är som sinnebilden av helvetet, med sina glödheta masugnar, metall som smälts och liksom av ett mirakel övergår i fast form, arbetare som dagligt utsätts för livsfarliga mandomsprov, risken att brännas, att krossas, att dö.

I romanen Stål är historiens hjärta det nedläggningshotade stålverket och dess hårda maskulina värld.

Det stelnande blodomloppet representeras av livet i de trista arbetarbostäderna längs Via Stalingrado. 

Silvia Avallone valde oväntat att sätta två tonårsflickor i centrum för sin historia om kvävda illusioner och brustna drömmar. Endast på sommaren får huvudpersonerna några månaders frist från den mördande tristessen. De gråa hyreskasernerna ligger precis vid havet och Piombinos ungdomar behöver bara korsa bilvägen för att komma ner till stranden. På några sjömils avstånd hägrar Elba, ön dit de rika åker på semester, men som är ouppnåelig för flickorna och deras familjer. Silvia Avallone beskriver havet både som en gräns och en spegel av deras undermedvetna, medan spelplatsen är Avallones favoritmiljö, småstaden. 

– Alla problem blir tydligare på en mindre ort, den ekonomiska krisen, den sociala utarmningen. Den som växer upp i en liten stad drömmer alltid om att lämna, fantiserar om storstaden och möjligheterna där. Du lever på gränsen till en dröm och det väcker en starkare hunger som ändå aldrig kan stillas när du en gång lämnar småstaden. Du förblir den du var, du är fortfarande kvar i den världen. Alla mina romanfigurer återvänder hem och det gör jag också. Jag föddes i Biella, precis som Elisa i En vänskap och bor nu i Bologna, precis som hon. Men jag har ett ben på vardera stället.

Silvia Avallone sitter i sitt hem i Bologna, jag på ett hotellrum. Silvia är klädd i en vit ylletröja med vackert flätmönster. Hennes avundsvärt tjocka, lockiga hår är välkammat och hon är sminkad. Att hon är i covid-karantän innebär inte att hon ger avkall på sin klädsel och sitt utseende. Det är en oskriven lag i Italien att aldrig släppa la bella figura, att göra gott intryck med hjälp av en oklanderlig yta. 

Vi har träffats en gång i verkliga livet. Silvia var en av fyra kvinnliga italienska författare som deltog i ett samtal jag modererade på Bokmässan i Göteborg 2019. Jag känner igen henne i alla avseenden, intensiv och stridslysten. Hon besitter den där heliga glöden jag ofta möter i Italiens kvinnor. De för sin eviga kamp mot det patriarkaliska samhället och dess strukturer, men förändringen går tröstlöst långsamt. Silvia menar att oket av den perfekta mamman fortfarande hänger tungt över varje italiensk kvinna. Den som arbetar och har sina barn på dagis, den som inte lever upp till pasta- och städidealen, har bara att bära sitt livslånga misslyckande inför sig själv och andra. Det är den vuxna kvinnans öde som Silvias böcker till syvende och sist handlar om. Hennes unga huvud-personer prövar friheten under en kort tid för att sedan bli systemets offer som sina mödrar. Det är bara i vänskapen med en annan ung kvinna de kan tänja på gränserna och fantisera om ett annat, bättre liv.  

– Det har tagit århundraden för litteraturen att tala om kvinnors vänskap. I vänskapen är du dig själv. Det finns en enorm frigörelsekraft i detta systerskap som är snudd på politisk. Du upptäcker en annan på väldigt nära håll som du måste förhålla dig till. 

Silvia Avallones tonårshjältinnor är lyckligast i sin amitié amoureuse, en vänskap som kommer snubblande nära en förälskelse. Det är samma förhållande vi möter i Elena Ferrantes romankvartett om Lila och Elena. När jag och min dotter (då 19 år) läste Min ­fantastiska väninna-böckerna, kunde vi omedelbart identifiera vår barndoms »Lila«, flickan vi absolut ville leka med och skräcken att hon skulle välja en annan bästis. Jag påpekar för Silvia att hennes romanfigurer balanserar på gränsen till fysisk kärlek.

– Att vara fysisk hör ungdomen till. Sexualiteten är fortfarande en outforskad och fascinerande plats i den åldern. Francesca i Stål säger vid ett tillfälle till en kille som är kär i henne att hon inte gillar män. Jag menar inte att hon är lesbisk. Hon vill bara inte enbart ­definieras av männens värld och genom deras ögon. Hon vägrar att bli sedd från det perspektivet.

Efter stål kom Marina Bellezza och sedan Där livet är fullkomligt.Marina Bellezza är en ung vacker flicka från en småstad som till varje pris söker pengar och framgång. I Där livet är fullkomligt väver Avallone ihop olika familjeöden. Den ena huvudpersonen är Adele, tonårsflickan som blir gravid med Manuel, en ung kille som är kriminell. Hennes egen pappa sitter i fängelse och familjen har tvingats flytta till ett utsatt område i Bologna. Händelserna i Adeles liv berättas parallellt med Fabio och Doras, ett väletablerat par som förgäves försöker få barn och slutligen väljer att adoptera.

Nu har Avallones fjärde roman En vänskap nyss översatts till svenska av Johanna Hedenberg. Boken innehåller flera teman från de tidigare tre och har ännu en gång två tonårstjejer i centrum. Med den här romanen vill Silvia både återknyta till debuten och avsluta en cykel. 

– Jag gör upp med en period i mitt liv. Jag tar farväl av tonåren och skriver för första gången i jag-form, ur en vuxen kvinnas perspektiv. Det är en sorts uppgörelse.

Berättaren i En vänskap är Elisa, en flicka från en ­trasig familj som tvingas flytta hem till sin pappa i småstaden T. Beatrice blir överraskande ­hennes bästa vän. Elisa är bokmal och osäker på sitt ­utseende. Beatrice är skolans vackra och överlägsna ­tonårsdrottning. Hon är duktig i skolan, men drivs av sin mamma att använda sin skönhet som social språngbräda. Boken utspelas under åren när internet förändrar vanliga människors vardag och flickorna skaffar snart en egen blogg där Beatrice är ­huvudperson. Så småningom blir hon en känd och framgångsrik influencer, medan Elisa fortsätter sina studier och blir lärare.

– Jag har gett lite av mig själv till båda huvud-­personerna. Jag var ganska lik Elisa i den åldern. Jag älskade att läsa och Elisa refererar till många av mina favoritförfattare i boken. I Beatrice finns min beslutsamhet, min framåtanda. Det som är självbiografiskt är platserna och rädslorna. Den digitala utvecklingen skrämmer mig. 

På vilket sätt skrämmer den dig?

– Den har förvandlat oss till handelsvaror, ­produkter som tävlar i vem som framstår som ­lyckligast. Men detta förtingligande gör ju oss i själva verket djupt olyckliga. I boken försöker jag ställa två begrepp mot varandra: å ena sidan litteraturen, å andra sidan sociala medier, å ena sidan ordet, å andra sidan bilden.

En vänskap har fått varierande mottagande i Italien. Den saknar debutens omedelbarhet och fräschör och upprepar många centrala frågor i de tre tidigare ­romanerna utan att utveckla dem. Jag tycker själv att Avallone har en lite irriterande kärlek till lyckliga slut. Att hennes huvudpersoner aldrig ser abort som en utväg ur en oönskad tonårsgraviditet väcker också frågor hos läsaren. Är hon abortmotståndare?

– Absolut inte. Jag skulle ha gjort det i deras ställe. Men jag tycker också om tanken på att anta en ut-maning. Det ger adrenalin.

Och varför alla dessa lyckliga slut?

– Lyckliga slut? Jag antar att de återspeglar den jag är. Jag tenderar att acceptera och förlåta. Mina protagonister har kämpat. De har gjort fel. Det gör detsamma. De hyser inte agg. 

Stål kom ut 2010 i Italien. Året därpå låg Elena ­Ferrantes Min fantastiska väninna redan i de italienska boklådorna. Det tog tid för den att lyfta i Italien. Framgången kom först i USA och England. Stål blev däremot en omedelbar succé på hemmaplan och filmatiserades. Böckerna skapade en ny genre om unga kvinnor och deras vänskap, om dysfunktionella familjer och »dåliga« mödrar. Donatella Di Pietrantonios L’Arminuta (Den återlämnade flickan på svenska) är ett av flera exempel. Medan Elena Ferrante speglar den komplexa efterkrigstidens Italien genom sina huvudpersoner, producerar Avallone ögonblicksbilder av det post-berlusconianska samhället och dess kvinnoideal. Att vara vacker och åtråvärd är allt som räknas. 

– Av oss kvinnor förväntas en stum, behagande och oskyldig skönhet, kärleken till barnen, maken och familjen, ett gigantiskt slöseri med intelligens. Min sexåriga dotter sade en gång att hon ville bli prinsessa när hon blir stor. Jag svarade att jag tror det är roligare att vara häxa.

Avallone betecknar sig själv som feminist och ser med pessimism på samhällsutvecklingen i Italien. Kvinnorna har betalat det högsta priset för pandemin. Det är i första hand de som har förlorat sina jobb och skickats hem igen för att bli »hembiträden« som hon uttrycker det. 

Inte ens hälften av italienskorna arbetar nu utanför hemmet. Det är den lägsta siffran på många år och i landets södra delar är situationen dramatisk. Flera år av ekonomisk kris och coronavirusets framfart har lett till en ny sorts fattigdom som skakar det italienska samhällets grundvalar. Jag känner inte igen mig i det land jag kom till för nästan 40 år sedan. De moderna tiderna är liksom i otakt med själva kärnan i den italienska livsstilen. Jag menar naturligtvis inte att människorna borde ha frusit fast i en förgången tid. Men något av det genuint glädjerika har gått förlorat, förmågan att leva här och nu. Kanske är den alienerande digitala utvecklingen än mer förödande på en plats där människor faktiskt vill kommunicera, tycker om att småprata med främlingar, gärna klär upp sig på söndagspromenaden för att bli sedda och kommenterade och för att själva se och kommentera andra. Pandemin och de smarta telefonerna har gjort den världen förlegad och obetydlig.

Silvia påpekar hur kvinnors krav på självständighet ofta leder till våld. I Italien mördas en kvinna var tredje dag, nästan alltid av en före detta man eller partner som hon har brutit med. 

– Våra kroppar kommer alltid före våra röster, vårt utseende före våra ord och vår rätt till en egen identitet, att vara en person, inte bara maka och mor.

Modersidealet å ena sidan och önskan att frigöra sig å den andra, leder till motstridiga känslor i ett samhälle som fortfarande gör det svårt för kvinnor att förverkliga sig både i familjen och i arbetslivet. Moderskapet har påverkat Silvias författarskap. Innan hon fick barn satte hon sig framför datorn och skrev metodiskt, varje dag. Nu är det hackigare, »som att rymma med en älskare«, hon fångar ögonblicket i flykten. Det måste finnas ett begär, annars blir det ingen bok. 

– Den värsta fasen är utan tvekan inledningen. Jag känner mig vettskrämd inför en tom sida, det är som att ha en pistol riktad mot huvudet. Därför försöker jag övertala mig själv att det inte är början jag arbetar med. Ibland skriver jag faktiskt den sist. Jag utgår från flera olika idéer. Ur någon av dem föds så småningom en historia, men inte hur den ska utvecklas och sluta.

– I En vänskap var dock kapitlet om nyårsafton, bokens slut, ett av de svåraste. Jag fick skriva om det flera gånger. Jag visste att det var ett minfält. Där försöker jag beskriva och utforska mitt land och min samtid. Italien är motsägelserna personifierat. 

Avallones böcker har ett filmiskt drag i sina flyktigt skisserade karaktärer och miljöer. En vänskap ska mycket riktigt bli en serie.

I Italien har just den tredje delen av Elena ­Ferrantes romansvit börjat visas på tv. Bland kvinnor i italiensk film och tv hörs ibland oron att historier om unga kvinnors liv och upplevelser ska förvandlas till ett mode som sedan dör bort. Man kan lika gärna se det som att kvinnors öden äntligen får sin rättmätiga plats. Kvinnor har varit osynliga så länge, för att inte tala om barn och ungdomar. Italien har ett av Europas lägsta födslotal. 

– Det är som om barnen inte funnes! Om vi inte investerar i utbildning kommer vi aldrig att kunna lösa Italiens problem. Skola och kultur är allt, men långsiktigt tänkande saknas helt. Pandemin var det perfekta tillfället att förändra, att göra skolklasserna mindre, förbättra skolbyggnaderna, ge lärarna en mer central roll. Educazione civica borde komma tillbaka på schemat, alltså ett ämne där eleverna lär sig den italienska grundlagen, demokratin, parlamentet, att lagar ska följas och att alla har samma rättigheter och skyldigheter. Tyvärr lever vi i ett samhälle där det enda känsloläget tycks vara ilska utan eftertanke och kunskap, och det har med sociala medier att göra.

Hon höjer rösten och vässar blicken. Det är så här jag minns henne från Göteborg, en författare på ­barrikaderna. Hon tycker om att debattera och skriver krönikor i Corriere della Sera. Förra året bjöds hon in av Italiens president Sergio Mattarella att hålla tal om kvinnors villkor på Internationella kvinnodagen.

Jag frågar hur hon ser på sin roll som kvinnlig författare i ett land som fortfarande har så långt kvar till jämställdhet och lika rättigheter.

– Mitt verkliga verktyg är romanen. Det är inte min uppgift att säga: gör si eller så. Jag vill aldrig bli dogmatisk, alltför kategoriska uttalanden skrämmer mig. Min aktivism kommer framför allt från mina böcker. &

---

Kristina Kappelin är journalist och författare. Sedan 2018 är hon intendent på Villa San Michele.