Sista kyssen för storsäljarna

Av: Jakob Nilsson Illustration: Sanna Mander

Sommar är högsäsong för boklådor med billiga böcker. Men varför finns Clownen Jac, Kyssen eller Hundraåringen i drivor i varenda låda? 

Jag minns att jag under en sommardag hittade fem exemplar bara i Karlskrona och att jag log för mig själv. Hur många exemplar av Ulf Lundells Kyssen finns det egentligen där ute på landets boklådor? Och varför har läsarna haft så lätt att skiljas från sitt exemplar av Lundells thrillerförsök från 1981 (fem år efter genombrottet med Jack), där filmhöjdaren Kenneth slår sig i slang med ungdomssekten »Dom Grandiosa«?

Min upplevelse av Kyssen är inte unik. De flesta som rotar i »Böcker för 1 kr«- kartongerna känner förmodligen igen sig: vissa titlar återkommer. Är det inte Waris Diries En blomma i Afrikas öken eller Jean-Dominique Baubys filmatiserade Fjärilen i glaskupan så är det Poetens liv av Ellen Mattson eller pocketutgåvan av Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica.

Den där sommaren såg jag oftast den inbundna utgåvan av Kyssen från 1983, där ett orangefärgat omslag pryds av en mun i svartvitt medan de sju bokstäverna i »Lundell« är versala och i olika färger. Också pocketutgåvan från 1982, med en stor rosa pussmun mot vitt omslag, förekom liksom den från 1989, med en bild på Lundell med handen fundersamt på hakan och titeln i färgglada bokstäver. Den förstnämnda pocketutgåvan såldes i hela 109 000 exemplar.

Och det är här man får börja nysta för att förstå varför böcker som Kyssen plötsligt finns överallt i andrahandshandeln. Det handlar om böcker som tryckts i stor upplaga och sålt i många exemplar.

– Det är böcker som massproduceras i stora volymer och snabbt tappar sitt värde. Det är samma sak inom andra områden, ta till exempel H&M:s kläder. Marknaden rensar sig själv och vi har en enorm bokproduktion i dag, säger Ann Steiner, docent och universitetslektor i förlags- och bokmarknadskunskap samt litteraturvetenskap med inriktning på litteratursociologi vid Lunds universitet.

– Ett samtida exempel är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, som nog överlever ett tag. Men även seriösa böcker kan åldras snabbt. Till exempel biografier, plötsligt är inte Bill Gates jättespännande. Tio år efter utgivningen är det mycket som inte håller.

Bokklubbarna hade sin storhetstid i Sverige i mitten av 1970-talet. Den första bokklubben i Sverige var Tidens bokklubb som startades 1940 av Tidens förlag, därpå följde bland andra Bokklubben Svalan (Bonniers, 1942) samt Bra Böckers Bokklubb (1965). Grundidén är att sälja böcker i abonnemang. 1975 hade de svenska bokklubbarna sammanlagt 570 000 medlemmar. Nu för tiden är det mest bästsäljare man hittar i andrahands-lådorna, men titlar från bokklubbarna dyker fortfarande upp, enligt Torgny Schunnesson, bokhandlare i Malmö sedan 25 år och expert i SVT:s Antikrundan.

– En kollega i Lund sa en gång »jag är glad att jag är död den dagen alla bokklubbsböcker kommer ut på marknaden«. De är så väldigt många att de inte har något marknadsvärde, säger han och fortsätter:

– Många böcker har inte längre ett hem. Hos bokklubbarna agerade ofta en titel dragplåster, men de sålde fem böcker åt gången. De andra fyra böckerna har det inte lätt. Bokklubbsböckerna finns på varenda loppmarknad, men rör inte på sig. Jag ser dem i kartonger på långt håll och behöver inte ens titta noggrannare.

– Ibland undrar man om de någonsin lästes, funderar Torgny Schunnesson.

Ann Steiner menar att bokklubbsböckerna i stor utsträckning redan försvunnit.

– Böcker från Bra Böckers bokklubb på 70-talet fanns i drivor på loppisar och i antikvariat på 1980-talet, men nu finns de inte kvar. Billighetsböckerna från 40- och 50-talet är också jättesvåra att hitta i dag. Böcker som det finns väldigt många av slängs för att antikvariaten inte vill ha dem, de har inget värde. Och helt plötsligt finns de inte kvar.

En solig försommardag besöker jag några av second hand-butikerna som säljer böcker i Malmö. Myrorna på Södra Förstadsgatan tar in varor från hela södra Sverige och butiken har en bokavdelning med flera sprängfyllda hyllor och bord. Enligt Anna Blom, biträdande butikschef och ansvarig för böckerna, säljer de 80 böcker om dagen. Hon nämner flera titlar av författare som Nora Roberts och Marian Keyes som exempel på böcker de ofta får in. Men allra oftast märks en relativt ny svensk bästsäljare.

– Pocketutgåvan av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann dyker upp hela tiden. Jag är jättetrött på den, säger hon.

Också produktiva och populära författare som Jan Guillou hamnar ofta hos Myrorna, enligt Anna Blom. Och Björn Ranelid förstås, vi är ju trots allt i Malmö.

– Vi får även in jättemycket klassiker som Strindberg och Moberg, men de går åt direkt, vilket är jättekul. Men många andra typer av böcker blir hyllvärmare, säger Anna Blom.

George Orwell har skrivit essän Bookshop Memories, om när han jobbade i en andrahands-bokhandel med tillhörande lånebibliotek i London. Orwell skriver att han här såg folks verkliga boksmak, inte deras låtsade. Kanske har böckerna som ofta dyker upp i 1-kronors-korgarna hamnat mittemellan den riktiga och den låtsade smaken? Inte bra nog för att leta sig in i läsarnas hjärtan och bokhyllor, men heller inte fina nog för att bli en prestigefylld rygg jämte nödtvunget inhandlade Nobelpristagare. Det handlar inte bara om litterär kvalitet utan även om fysiska förtjänster.

– Billiga böcker håller inte lika bra, konstaterar säger Ann Steiner. När läsarna flyttar och måste rensa i bokhyllan, är risken större att de ryker.

I USA har det uppstått något av en egen genre med författare som skriver om hur de hanterar sina privata bibliotek. 2011 kom samlingen Unpacking My Library, där författare som Junot Díaz, Alison Bechdel och Claire Messud bjuder in till sina bokhyllor och berättar om vad som får och inte får plats. Titeln är en passning till Walter Benjamin och en essä han skrev 1931, där han beskriver sina känslor när han packar ner sina böcker. Hur böckerna väcker gamla minnen av platser han besökt och människor han mött. Det gäller även de böcker han inte har läst. Benjamin citerar den franske författaren Anatole France, som efter att ha fått frågan om han läst alla böcker i sitt väldiga bibliotek svarade: »Inte en tiondel av dem. Jag antar att du inte använder ditt Sévresporslin varje dag?«.

Ett inte helt ovanligt förhållningssätt får man förmoda.

Med en snabb blick på mina egna bokhyllor ser jag titlar som jag behållit för att de har vackra omslag (som Colm Tóibíns En lång vinter); för att de påminner mig om en speciell period i mitt liv (ett trasigt exemplar av Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet med sidor stela av torkat saltstänk) eller för att de skänker tyngd, både bildlig och bokstavlig, (som Annie Cohen-Solals tjocka Jean-Paul Sartre-biografi).

I den inflytelserika boken Contingencies of Value myntar den amerikanske litteraturvetaren Barbara Hernstein Smith begreppet »den dubbla värdediskursen«. Det handlar dels om litteraturens rent estetiska värde, dels om dess ekonomiska. För att förstå denna uppdelning får man – som Kristina Lundblad, lektor i bokhistoria, gör i antologin Litteraturens värden – gå tillbaka till 1800-talet. Då delades bokbinderiet upp i två poler: det traditionella handbokbinderiet och det snart mekaniserade partibokbinderiet. Exklusivitet kontra massproduktion. Lundblad skriver:

»De böcker som vi i dag köper är industriellt tillverkade partibundna förlagsband. De produceras alltså på ett sätt som med stark indignation förkastades av bokkännare för drygt ett sekel sedan.«

Böcker har gått från unika handbundna produkter till massproducerade varor. Deras innehåll tas fortfarande på allvar. Men kanske har vi på vägen tappat respekten för det materiella föremålet? Torgny Schunnesson ser hur den förr så vanliga åsikten »man kastar inte böcker« blivit allt mer sällsynt.

– Min generation placerade boken på en piedestal, som något heligt. Det har förändrats kraftigt med utbudet. De nya generationerna ser annorlunda på boken och författaren, säger han.

Massproducerade böcker i pocket eller andra billiga upplagor är lättare att kasta än en vackert läderbunden bok, oavsett hur man värderar bokens innehåll. Men även ett massproducerat verk kan älskas och behållas i decennier. Jag tänker att man kanske får föra in ett tredje begrepp till teorin om värdediskurserna: det sentimentala värdet. En bok kan vara hur dålig och sliten som helst men ändå älskas och behållas i decennier för att den som hos Walter Benjamin väcker minnen, eller för att man fått den i present av någon särskild. Säkert finns det någon i vårt avlånga land som ömt vårdar sitt exemplar av En blomma i Afrikas öken eller Kyssen.

Men var tar de vägen, alla dessa böcker som ständigt dyker upp i andrahands-handeln? Har de någon framtid? Ann Steiner tvivlar på det.

– Om inte antikvariaten vill ha böckerna tar loppisarna dem. Och när inte ens de vill ha dem, slängs de.

Inte heller Torgny Schunnesson är särskilt hoppfull.

– De är dömda att försvinna. För några år sedan tyckte jag att det var sorgligt att tacka nej till böcker som folk ringde och sa att de skulle slänga om inte jag tog dem. Men jag har slutat med det. Jag lät som en begravningsentreprenör – och det har jag ingen lust med! Det är inte så sorgligt. Vissa böcker går ut med oss.

Böcker som på något sätt kan kopplas till en litteraturkanon har dock alltid en livlina. Även om de inte får stå kvar i hemmen undkommer de sopcontainrarna tack vare antikvariatens försorg.

– Jag vet inte när jag senast sålde en skönlitterär bok av Per Wästberg, Lars Forssell eller Anders Österling – välrenommerade författare med en diger produktion som jag inte sålt på årtionden. Men som bokhandlare tar man ändå in dem, det blir att man upprätthåller en kanon. De bara står där och tittar på en. Sedan kommer plötsligt ett jubileum eller ett dödsfall och då säljer man några böcker, säger Torgny Schunnesson.

Men även de billigaste böckerna utanför kanon kan bli värdefulla. När marknaden rensar sig själv blir de få exemplar som finns kvar sällsynta.

– Om få exemplar av en bok överlever kan de bli värdefulla och få ett annat liv. När jag till exempel nyligen köpte Gunnar Nordahls självbiografi Guld och gröna planer, som gavs ut av Bonniers folkbibliotek en gång i tiden, var den riktigt dyr, berättar Ann Steiner.

Torgny Schunnesson nämner ytterligare en faktor: omslagen.

– Billighetsupplagorna fick ofta nya illustrerade omslag. I USA är till exempel vissa deckare ett samlarområde på grund av omslagen, säger han. Det skulle kunna bli ett samlarområde här också.

Ett verk som gått från oönskad till värdefull är Christer Strömholms fotobok Poste Restante från 1967, berättar Torgny Schunnesson.

– Den sålde mycket dåligt när den kom. I slutet av 60- och 70-talet låg den i travar i bokhandlarna och såldes ut för tre, fyra kronor. Men för tio år sedan ungefär, blev fotoböcker extremt hett på den antikvariska marknaden. Jag sålde till exempel ett perfekt exemplar som var signerat av Christer för 20 000 kronor i Paris, säger han.

Jag fortsätter att botanisera bland hyllorna på Myrorna men hittar inte Ulf Lundells Kyssen, däremot två inbundna exemplar av hans Värmen från 2005. Samma sak på Emmaus mitt över gatan: ingen Kyssen, men ett exemplar av Värmen. Kanske har det redan hänt, tänker jag. Kanske har Kyssen redan gått från oönskad till sällsynt. Har jag gått miste om en lysande investering? Är jag för sent ute?

Men vid dagens tredje stopp, Röda Korset vid Folkets Park, hittar jag Kyssen. Den första pocketutgåvan från 1982 med den väldiga rosa pussmunnen på. Jämte två exemplar av Fjärilen i glaskupan och lika många av Caroline Engvalls 14 år till salu. Jag köper Kyssen för fem kronor och tänker att i framtiden, när alla exemplar försvunnit, kommer jag stå i Antikrundan med en riktig raritet.

---

Jakob Nilsson är kritiker och journalist, bosatt i Malmö.