Hetast i USA – mot alla odds

Martin Gelin möter Ocean Vuong för ett samtal om att växa upp på en nagelsalong, Black Lives Matter och varför han var besatt av Indiana Jones som ung.

Det är 2005 i en sömnig förort utanför Hartford, Connecticut. Hemma i mammas lägenhet skriver Ocean Vuong, en förtvivlad, ensam 15-åring, i sin dagbok på ett språk han ännu inte riktigt behärskar: »No one will no my name. I will have no history«.

Den poetiska felstavningen är lika oavsiktlig som prognosen är felaktig. 14 år senare är Ocean Vuong på god väg att bli världsberömd just för sitt språk och sin historia. Det är svårt att minnas en romandebutant som fått ett mer omedelbart genomslag än Vuong i USA på 2000-talet. När En stund är vi vackra på jorden kom ut i USA förra sommaren ringlade köerna runt kvarteret varje gång han höll en uppläsning. Åtminstone tre amerikanska recensenter beskrev den som ett »mästerverk«. Under de två decennier jag bott i New York kan jag bara minnas tre författare som bemötts av samma frenetiska energi: Elena Ferrante, Karl Ove Knausgård och Roberto Bolaño.

I början av sommaren skulle jag ha besökt Ocean Vuong i det lilla hus där han bor sedan ett par år tillbaka, i Northampton i västra Massachusetts. Han undervisar i litteratur, en kvarts bilfärd bort, på det anrika universitetet i Amherst. Han trivs bra i den lantliga idyllen och det kulliga landskapet i utkanten av Berkshire-bergskedjan. Det var inte långt härifrån som han växte upp, och han känner sig hemma med skogarna, dofterna och himlens välbekanta ljus.

– När vi utbildat oss och sedan återvänder till platsen där vi växte upp … det kan vara smärtsamt. Du tror att det ska bli en hemkomst, men i stället ser du allt med nya ögon, du ser den sociala kontexten och den politiska kontexten i samhället du kommer ifrån, säger han på telefon.

Ocean Vuong lärde sig skriva först vid elva års ålder. Båda hans föräldrar var analfabeter. Han föddes på en risfarm i Vietnam, kom till USA som tvååring och tillbringade mycket av barndomen i de acetondoftande manikyrsalongerna i Connecticut, där hans mamma jobbade. Hemma pratade de vietnamesiska och han började redan tidigt klä sig i mammas klänningar.
I skolan var det inte lätt att passa in, bland vita machograbbar från Connecticuts arbetarområden. 

När Ocean Vuong talar låter det ofta som ett slags automatisk poesi.

– Jag trodde aldrig att jag skulle återvända hit. Men när jag fick mitt förskott på romanen köpte jag ett litet hus till min mamma och sedan det här huset, som var ett riktigt renoveringsobjekt. Jag blev själv förvånad över hur bra jag trivdes. Det finns en säregen dimma här på morgnarna som får mig att känna mig hemma.

När Ocean Vuong talar låter det ofta som ett slags automatisk poesi, där aforismer strömmar ut som i ett försiktigt vattenfall. Det känns logiskt att en författare som har en så unik röst när han skriver även har en så säregen röst när han talar. Han låter som en person från ett annat århundrade, med snirkliga meningar och anakronistiska adjektiv. Samtidigt är själva rösten försiktig, känslig, fundersam. Det är först när vi lagt på luren som det slår mig vem själva rösten påminner så mycket om: Prince. De har samma säregna kombination av ömtålighet och pondus, ödmjukhet och visdom när de pratar.

Under våren tillbringade Ocean Vuong, som de ­flesta i nordöstra USA, tre månader i karantän, tillsammans med pojkvännen. 

– Social distansering är inte särskilt svårt för mig. Jag är introvert till min natur. Jag har läst, påtat i trädgården, fixat saker i huset. Att renovera ett hus är lite som att skriva en roman. Man jobbar på ett kapitel i taget, ett rum i taget, det måste få ta några år, säger han.

Vad har du läst under karantänen?

– Mest teori, kulturkritik. Walter Benjamin, Foucault, Barthes. Ett opublicerat manus av Albert Camus, om en fattig pojke och hans mamma. Den är självbiografisk, om klass och social rörlighet, en bildungsroman. 

Ocean Vuongs litterära karriär började nästan av en slump. Han upptäckte sin kärlek till poesi under gymnasiet, när en klasskompis fick honom att lyssna på Patti Smith, vilket ledde till att han började läsa Arthur Rimbaud. Men som en intelligent och ambitiös ung man, son till en mamma från Vietnam som tagit oerhörda risker i livet, kände han först att hans uppgift var att göra en ordentlig klassresa och hitta en stabil karriär med trygg inkomst. Efter gymnasiet började han läsa marknadsföring på ett college på Manhattan.

– Men jag stod bara inte ut. Jag hoppade av efter en termin.

I stället hamnade han på en skrivutbildning på Brooklyn College. Hans lärare var Ben Lerner, som precis publicerat sin debutroman Leaving the Atocha Station och fått ett groteskt stort förskott för sin andra roman. 

– Jag hade inte ens hört talas om Brooklyn College. Jag hade ingen aning om att Bernie Sanders, John Ashbery och Allen Ginsberg hade gått där. Jag ville bara komma bort från PR-utbildningen, säger Vuong.

Ben Lerner hade också en bakgrund som poet och de utvecklade en nära vänskap, där Ben blev en viktig mentor, tillsammans med flera andra av samtids­litteraturens förnyare, som Édouard Louis och Maggie Nelson, som Vuong lärt känna på senare år.

– Ben gav mig så mycket hopp som ung författare, för han övertygade mig om att det var möjligt att vara poet och samtidigt skriva skönlitteratur och väva in historiska och politiska idéer och självbiografiska ­erfarenheter. Jag behövde inte välja en genre.

När Ocean Vuong började skriva sin debutroman var det två andra författare som lotsade vägen framåt. Först och främst, säger han, inspirerades han av James Baldwin.

– Baldwin sa alltid om sin första roman, Go Tell it on the Mountain att han var tvungen att få ur sig den innan han kunde skriva något annat. Så kände jag med den här boken. Baldwins roman var själva modellen. Han skildrade sitt eget liv och sin egen uppväxt i Harlem, men han skrev det inte som en safari för vita som ville resa genom en fantasivärld, det var aldrig »poverty porn«, fattigdomsporr, utan något mycket mer subversivt. Han skrev 300 sidor där han skildrade sin vardag och tecknade porträtt av folk i omgivningen. Det känns inte som att åka turistbuss genom Harlem, utan som att besöka ett vardagsrum hos någon som bor där. Det var en så viktig protest, att vägra det förenklade narrativ som folk förväntade sig, om en fattig pojke som blir frälst.

Den viktigaste bekantskapen för Ocean Vuong var dock Maxine Hong Kingston, den i dag 79-åriga för-fattaren från Kalifornien. Som pionjär för asiatisk-­amerikansk litteratur håller hon i dag, sakta men säkert, på att få en status som nästan är jämförbar med James Baldwins. Ocean Vuong lånade inte bara huvud-­personens namn, Little Dog, från en av hennes böcker, utan har även tydligt inspirerats av hennes stil och förhållningssätt till litteratur. Redan på 1970-talet rörde hon sig sömlöst mellan fiktion och verklighet, tre ­decennier innan autofiktion närmast blev en klyscha. Efter att mestadels ha läst viktoriansk, fransk och vit amerikansk litteratur var upptäckten av hennes böcker sent i tonåren närmast en uppenbarelse för Ocean Vuong.

I En stund är vi vackra på jorden skriver Vuong: »Jag blev författare genom att läsa obskyra texter av döda människor som aldrig kunde drömma om att se ett ansikte som mitt flyta över deras meningar – ännu mindre att dessa meningar skulle rädda mig.«

Det spelar mindre roll om det är Little Dog eller Vuong själv som säger detta.

På ett djupare plan var det även Maxine Hong Kingston som lärde honom att det går att vara en ­asiatisk person i USA och skriva om kulturen och vardagen du växte upp med, utan att ängsligt försöka anpassa språket till en förmodat vit publik.

– Hon var så långt före sin tid. Hon försökte inte översätta sin kultur för andra, utan hon skrev med en intimitet och direkthet. Du vet hur andra asiatisk-amerikanska författare ofta försöker förklara sig, de skriver »Vi åt pho, en vietnamesisk nudelsoppa«, som om de föreställde sig en läsare som var främmande för hennes kultur. Maxine gör aldrig det. Hon är som Jerry Seinfeld, hon utgår från att hela hennes liv självklart är relevant som det är.

Det var i den asiatisk-amerikanska diasporans litteratur som Vuong började hitta sitt amerikanska hem. I hemkvarteren i Hartford var de flesta grannarna västindier. I skolan såg han bara vita ansikten. De pepprade honom med rasistiska skällsord och korkade fördomar. Grabbarna i hans klass kallade honom Jackie Chan och under en kort period SARS, efter viruset som spreds från Kina 2002.

Jag berättar för honom om en amerikansk vän, med taiwanesiska föräldrar, som växte upp under omständigheter som liknar Vuongs, i en annan förort utanför New York där det nästan bara bodde vita. En dag när hon kom hem från skolan i hög-stadiet, fick hon syn på ett asiatiskt ansikte på MTV och spelade omedelbart in på video. Hon tittade sedan på videon varje dag i flera veckor. Det var den enda gången hon sett ett ansikte som såg ut som hennes på amerikansk tv.

– Åh, jag hade precis samma upplevelse! utbrister Vuong.

– Jag hade en video med Indiana Jones och Shorty, den asiatiska killen. Jag kollade på den hur många gånger som helst! Det var det enda beviset för att någon som såg ut som mig också kunde synas i en Hollywood-film. Att vi fanns.

I en stund är vi vackra på jorden skriver Vuong ofta om känslan av att vara osynlig i USA. Vid ett tillfälle satte en lärare honom i skamvrån i klassrummet, men glömde sedan bort att han satt där. Han satt kvar, knäpptyst, i flera timmar, medan läraren åt lunch
vid skrivbordet.

I recensionerna av Vuongs roman kallas den ofta »lågmäld«, men prosan är egentligen raka motsatsen. Språket är explosivt och färgsprakande, fullt av litterära fyrverkerier vars syfte är just att bejaka det utrymme han själv förnekades som ung.

Det där lågmälda som vissa läser in i boken låter nästan som en projektion, just den stereotyp av timida och osynliga asiatiska män som Vuong beskriver i boken, och som han så ivrigt försöker ta kål på. Boken säger i stället på varje sida att det här är en röst som inte tänker be om ursäkt, som inte vill vara lågmäld eller timid, utan lika högljudd som Amerika. Det uppskruvade tonläget i prosan bör nog förstås i kontexten av en man som känt sig osynlig hela livet.

Den enda kritik boken fått i USA handlar just om att språket ibland tycks ta i lite för mycket och utvecklas till ett slags litterär maximalism. En kritiker i New York Times beskrev prosan som effektsökande. Många av meningarna i boken glimrar lika lyriskt och elegant som Proust eller Anne Carson, en av hans favoritpoeter. Men i mer skeptiska ögon kan vissa meningar säkert läsas som en ung författare som försöker imitera sina idoler.

Den gamla redaktörsklyschan »kill your darlings« gäller uppenbarligen inte för Vuongs prosa. Han har räddat alla sina språkliga älsklingar och de dansar lyckligt på sidorna. Det känns också som en av poängerna med boken. Det är inte sparsmakad, återhållsam prosa, utan en stolt och högljudd röst som tar den plats den behöver.

Han berättar att han behållit vissa meningar ­specifikt för att retas lite med Ben Lerner, som alltid försökte vässa bort den mest färgsprakande prosan när Vuong var hans student.

– Ibland när jag skrev den här boken kunde jag tänka: »Åh, det här kommer Ben att hata. Jag borde stryka det.« Men i nästa ögonblick tänkte jag: »Nej, just därför tänker jag behålla det!« Jag vill att han ska tycka om mig, samtidigt som jag försöker frigöra mig från det behovet av bekräftelse.

Mycket av bokens styrka kommer också från skildringarna av traumatiska minnen och familjehistorier från Vietnam. Vuong debuterade som poet i USA med Night Sky with Exit Wounds 2016 (på svenska 2017), som nästan får betraktas som en modern klassiker för ung lyrik. I romanen utvidgar han försöken att ta itu med familjens kollektiva sår och USA:s blodiga ­historia i Vietnam. 

Är det svårt att känna sig hemma i ett land som ­orsakat sådana humanitära övergrepp mot dina ­släktingar?

– Ditt hemland är en livstidsdom. Jag har inte försökt skriva en bok som reder ut USA:s roll i världen. Det får CNN göra. Konstnärens roll och i synnerhet författarens roll är att expandera vår förståelse av de här motsättningarna, inte att reducera och förenkla dem. Det finns inga enkla svar. Det förflutna är vad det är. USA grundades med ett folkmord på ursprungsbefolkningen. Vi har fortfarande inte tagit itu med det. Vi föredrar fortfarande myterna framför att ärligt granska vårt förflutna. Det är därför »Make America Great Again« är ett så ohederligt motto. Det framställs som ett minne, men det är ­i ­själva verket ett slags amnesi.

Det vore en underdrift att beskriva det senaste året som bitterljuvt för Ocean Vuong. Hans debutroman, som handlar om hans mamma lika mycket som den handlar om honom själv, blev en global succé. Han tilldelades USA:s mest prestigefulla kulturpris, MacArthur-stiftelsens »Genius«-stipendium, som gör honom ekonomiskt oberoende i fem år. Han tog med sig sin mamma till fullsatta bokevenemang där beundrande fans såg på honom som på Mick Jagger. Men så, i höstas, dog mamman, 51 år gammal, efter en plötslig cancerdiagnos.

– Sorg är som att komma till ett nytt land. Du korsar den floden som invandrare och allt är nytt och främmande. En stol är inte längre en stol, utan det är en stol där din mamma hade kunnat sitta om hon fortfarande fanns. Jag försöker fortfarande lära mig reglerna i det här nya landet. Jag försöker lära mig vilka gudar som styr. V.S. Naipaul skrev att sorgen är som en kärlek som inte längre har någonstans att ta vägen. Så känns det.

Samma vecka som vårt samtal skriver Vuong på Instagram att han, efter flera års släktforskning, hittat sin morfar. Han var en vit amerikan från Arkansas, soldat för USA i Vietnam, där han gjorde Vuongs mormor gravid. I diktsamlingen Night Sky with Exit Wounds skriver Vuong bitterljuvt att det var kriget som gjorde hans egen existens möjlig.

Den här veckan har han för första gången sett bilder på sin morfar.  

– Vi har hittat honom nu, med hundra procents säkerhet. Det känns underbart, vilket jag inte alls trodde att det skulle göra. 

Han är så slående lik dig.

– Jag vet! Jag bara skrek rakt ut när jag såg fotot. Och det är så relevant för allt vi pratat om. Jag levde hela mitt liv i USA med den här känslan av att jag aldrig kommer att kunna se ut som alla vita personer omkring mig. Hela mitt liv har jag känt mig som »en annan«. Och nu ser jag helt plötsligt den här killen i Arkansas som ser ut precis som mig! Jag hade byggt upp ett hårt skal gentemot omgivningen i alla dessa år och nu känns det som att det skalet börjar spricka.

Vi återvänder till sist till att prata om James Baldwin, som inspirerade Ocean Vuongs roman.

Det är en vår då hela USA kokar av protester mot polisvåld och debatter om rasism. Få författare från det förra århundradet känns mer relevanta än Baldwin, vars skildringar av amerikansk rasism tränger igenom alla illusioner. Men Baldwin var inte bara krasst realistisk utan även optimistisk. Han trodde att USA kunde bättra sig. Det skiljer honom från många av de röster som dominerar debatten om rasism i dag, som är betydligt mer pessimistiska. Inte minst Ta-Nehisi Coates, som skrivit att rasismen kommer att prägla USA som land så länge det existerar.

– Jag kanske är ung och naiv, men jag lutar mer åt Baldwins optimism. Jag tror på den hegelianska dialektiken. Förr eller senare manövrerar vi oss fram till ett slags balans. De senaste årens turbulens har bidragit till en mycket mer öppen och ärlig konversation om de här frågorna. När jag var yngre var det omöjligt att ens prata om rasism. Nu förstår alla att USA står och balanserar på ett rakblad och om vi tystar ner den här debatten så kommer folk att dö. Men jag tror samtidigt att alla måste konfrontera historien på sitt eget sätt. Varje ny generation som föds måste läsa Baldwin på nytt, även om deras föräldrar läste Baldwin. Teknik blir exponentiellt bättre. Varje ny version av iPhone är lite bättre än den gamla. Men människor fungerar inte så. Vi föds och då måste allt börja om på nytt igen.

---

Martin Gelin är USA-korrespondent och författare, aktuell med pocketutgåvan av Hotet mot demokratin. I sommar läser han Richard Powers The Overstory, »Den är magisk, rekommenderas varmt!«.