Redaktionen väljer

Med spillet som kärna

av Jonas Eklöf

Sigrid Combüchen tilldelades Augustpriset för den fantastiska Spill – en damroman. Journalisten Sara Othman vände sig till författaren med fjorton funderingar.

1. Temat – “Alla damer förstod”

– Jag satt på ett möte med Lunds universitets förra rektor och hans referensgrupp för kultur, rektor magnificus litteraturklubb, vi skulle sammanställa en skrift och funderade på tema. Horace Engdahl tittade ut genom fönstret, fick syn på Tegnérstatyn och föreslog Det eviga”. Jag föreslog motsatsen: ”Spillet”. Alla herrar förstod det eviga, alla damer förstod spillet.

2. Titeln – “Den metafysiska klangen”

– När jag hade skrivit klart och tänkte ”vem ska läsa den här smörjan?” var arbetstiteln Brev från min trädgård. Nu ska jag sätta en säljande titel, tänkte jag och föreslog “Vintage”. Ska du döda romanen? frågade min förläggare. Jag hade kallat en del av boken “Spill” och det visade sig fungera mycket bättre.

– För tillfället översätts den till norska, italienska och holländska och provöversätts till engelska. Det blir svårt med titeln. På engelska blir det Waste, tror jag, det fungerar men det har inte samma mångbottnade, metafysiska klang som det svenska ordet.

3. Miljön “En trolsk trädgård, en målning av Magritte”

– Vårt hus är byggt 1908 och bara en familj har bott där innan oss. Det har en mörk trädgård och ett litet växthus som sitter fast i huset, det är en trolsk och mystisk miljö. Ända sedan jag flyttade till Lund som 18-åring har jag drömt om att få bo där och ända sedan vi flyttade hit har jag velat skriva en bok om huset. Jag ville också skriva om Finngatan, som blivit ännu mörkare efter att universitetsbyggnaderna tog över, och om lyktspelet på kvällarna som får mig att tänka på en målning av Magritte. Jag ville skriva en roman om familjeförhållanden och familjemord i huset. Sedan glömde jag bort alltihopa och gjorde annat. När jag så småningom återkom till temat valde jag ett fiktivt hus några gator härifrån.

4. Bilden – “Med få bilder får fantasin skapa rörelse”

– Jag utgick från en hög gamla fotografier, bilder av familjen i romanens hus under ett par decennier. De är fiktiva, men typiska för den tidens snapshots. Det slog mig att förr tog man så lite bilder. Nuförtiden hinner de stackars barnen knappt sticka ut huvudet ur födelsekanalen innan de blir förevigade. Inga föräldrar ser luciaföreställningar på dagis längre, de är så inne i sitt fotograferande. Varje rörelse ett nytt klick. Med få bilder per år får däremot fantasin skapa rörelse. Den som ser bilden börjar associera.

– En av dessa fiktiva bilder förekom redan i min roman Korta och långa kapitel (1992).  I början av Spill får jag ett brev från huvudpersonen Hedvig, som just fått den äldre romanen i sin hand och känt igen beskrivningen som en bild av hennes familj i slutet av 30-talet

5. Början – “En sorglig tango”

– Så frågade Sveriges Radio mig om jag ville skriva en novell. Det ville jag inte, jag kan inte skriva noveller, det är få som kan det bra i dag i Sverige. Istället skrev jag en “novell” av det som i boken är de första fyra breven från Hedvig. Det var Birgitta Wahlberg som läste, hon läste väldigt bra, och jag hade pepprat inslaget med en sorglig tango.

6. Karaktärerna – “Själen flyger obehindrat”

– Jag skriver om mig själv och ändå inte om mig själv. Här finns många lager av åldrar och erfarenheter. Hedvig är både 18 och 83, brevväxlingen mellan oss börjar när jag är i 50-årsåldern. Det regnar aska på oss. Jag är också Hedvig. Romanen själv är gammal och ung, språket tidsbestämt och tidlöst, känslor tämligen ålderslösa. Det är en illusion att man alltid befinner sig i den ålder där man är just nu. Själen flyger rätt obehindrat även medan man är i livet.

7. Detaljerna – Samlat på tillfälligheter

– Jag använder referensramar snarare än forskning. Forskning är ett metodiskt beteende, den är viktigare när man är ung om man inte råkar ha tillgång till flera decennier av manifesta intryck och detaljmyller. Jag har bara läst på, brukar jag säga. Jag har läst veckojournalen från 1937 och jag har samlat på tillfälligheter. Min mamma hade en Astraparabol som tar tyska och franska program och hos henne har jag sett fantastiska stumfilmer, kulturprogram och dokumentärer, till exempel om modeskaparen Elsa Schiaparelli som gett mycket inspiration för miljöbilden i romanen.

8. Transportsträckorna – Minsta fågelskit har ett värde

– Jag blev påverkad av Hamsuns syn på vad som är värt att skriva då jag skrev hans biografi. Hamsun är extremt “demokratisk” i synen på vad som är värt något när han skriver. Allt är värt något, minsta fågelskit har sitt individuella värde. Jag läser en essä av Karl-Ove Knausgård om Hamsun. Knausgårds beskrivning av Hamsuns sätt att skriva leder tankarna tillbaka till Knausgårds eget sätt. Knausgård berättar allt, och har fått kritik för det. Det handlar om att inte välja ut det “viktigaste” och ta genvägen till ett slags officiell höjdpunkt av vad som är viktigt, utan att tillåta sig det som kallas transportsträckor. Begreppet spill korresponderar med det.

– Knausgårds berättande låter på ett annat sätt detta alldagliga växa fram och bygga upp en kritisk massa som till slut lyfter vardagen till poesi. Livet består av transportsträckor, man måste skriva om dem också.

8. Mellanrummen – Här mitt emellan står vi

– Jag stod utanför domkyrkan i Lund och stötte ihop med Katarina Mazetti, som var ute och gick med sin förtjusande lilla hund. Hunden började umgås med en annan hund. Vi stod där och pratade (jag minns inte om vad men antagligen var det om något väsentligt) då en plog tranor flög över himlen. Då slog det oss: där uppe flyger tranorna, där nere snackar hundarna och här mitt emellan står vi, med vårt människoprat. Också detta, att fixera en sak och göra det kringliggande diffust, är en illustration av spill.

9. Skrivandet – En horisontvandring, ett oändligt samtal

– Så småningom blev jag också kritiker, men som ung kunde jag inte skriva artiklar. Jag kunde skriva femton sidor utan att ens komma förbi inledningen. Så var jag på middag hos Arne Ruth, som senare blev chefredaktör för DN, och jag såg ett skivomslag av Kraftwerk, och började associera till en scen i filmen Cabaret. Det sättet att resonera uppfattade han som tänkbar inledning till en verksamhet som kritiker och han värvade mig till först Expressens kultursida, senare DN:s.

– Litteraturkritik är för mig att ta in helheten av ett verk, “atomisera” det och samla ihop något slags essens av det i litet format. Essäer är något helt annat och mer litterärt, det påminner mycket om romanskrivandet.

– Essä är en mycket individuell form av faktalitteratur, för somliga skribenter mer fakta, för andra mer litteratur. För mig är essä en horisontvandring. Man följer temats linje med utsikt åt  båda sidorna och plockar än det ena, än det andra som man råkar hitta på vägen. Det är ett oändligt samtal, där man tar vid och fortsätter andras resonemang, men man kommer aldrig till slutet. Inte heller Spill har någon egentlig plot.

10. Författarskolan “Måste våga vara dålig”

– Jag har en väldig tur som får jobba som lärare vid Lunds universitets författarskola. Det jag predikar där får jag själv äta upp. Utan att märka det lyssnar man på de goda råd man ger andra. Till exempel hur man gör en text läsbar, det är något som inte är så dumt att lära sig, har jag insett. Det är egocentricitet att hålla på och täta en text till konstnärligt och filosofiskt vansinne. Att glesa ut texter, ge dem luft och andrum, det är den verkliga utmaningen. Man måste våga vara “dålig” också, som en av mina mentorer Staffan Söderblom brukar säga. Det måste få finnas spill.  Ens karaktärer måste få klia sig på näsan utan att man är där med abstraktioner och tolkningar, som min man, som också är författare, påpekade för mig när jag var yngre.

11. Svårigheten “Mått illa av alla töntiga könsakter”

– Jag har aldrig haft skrivkramp, om man inte räknar de sjutton tomma åren mellan min första och andra bok. Men det handlade om annat. Jag var inte författare när jag var 17. Jag behövde öva. När man är inne i en löpande verksamhet som författare är det viktigt att inte tänka på andras förväntningar, än mindre på sina egna. Man måste slappna av och se vad som händer, inte vilja så mycket.

– Det svåraste med Spill var att skriva om sex. Ingen tror att man har tuberkulos bara för att man skriver om tuberkulos, men så fort man skriver om sex tror alla att det handlar om en själv, som om det var det enda alternativet. En annan svårighet med ämnet är att det är stapelvara i litteratur, film och alla andra därpå följande medier, man har våndats, skämts och mått illa av töntiga, romantiserade, äckliga könsakter. “Är detta möjligt?”, frågar man sig. Hur kan det inre – förälskelsen, vemodet, sammansmältandet – och det yttre som betingas av fortplantning (ifall det handlar om hetero), förenas till ett enda?

12. Livet – “Flit och stipendier”

– Jag skrev min första roman när jag var arton, sedan tog det som sagt sjutton år till nästa bok även om den första mottogs väl och recenserades av stora namn som Olof Lagercrantz och Karl Vennberg. Däremellan kom studierna, livet, arbetslivet och slutligen landade det i att jag började författa igen. Nu har jag, tack vare en kombination av flit och stipendier, kunnat leva på skrivandet i tjugo år.

13. Spillet – “Det bildar något, istället för inget”

– Jag slösade bort mycket tid eftersom jag inte trodde att man kan bli författare. Jag gör det fortfarande. Jag tror inte “effektiv tid” alltid är så effektiv. Men det är en värderingsfråga.

– Jag tänker på Den afrikanska farmen av Karen Blixen där en gammal man och en gammal kvinna lever i ett hus och rör sig från ett ställe till ett annat under en dag utan någon synbar mening. Inget händer. I efterhand visade det sig att deras rörelser, uppifrån sett, formade bilden av en stork. Vad betyder det? Jag vet inte. Men det är ändå någonting. När man ser på decennier, generationer, är det massor av böcker och hela författarskap som glömts, försvunnit. Massor av spill. Ibland dras något upp ur denna glömska och kommer till användning som inspiration, eller i tematisk forskning, Men jag tänker att när man ser på livet och dikten, på det som man tror att man förspillt, i efterhand bildar något istället för inget.

14. Augustpriset – Man tävlar inte i litteratur

– Är ett branschpris och inte alls kvalitativt mer värt än andra pris. Grundidén var att en bok som redan har goda upplagor peakar sin försäljning i julhandeln. Rätt många författare är också skeptiska till att vara med i en miss Universum-tävling med runners-up och “oh my gaaaw!” och tårfyllda tacktal. Augustpriset är ett “event” och har smittat av sig på andra priser. Jag är ingen anhängare av events och fanfarer och andlös spänning i detta sammanhang. Man tävlar inte i litteratur.

Sara Othman är frilansjournalist och student på författarskolan vid Lunds universitet.

Du kanske också gillar