Hon låg bakom avslöjandet som skakade Sverige. Nu närmar sig deadline för Klubben, vinterns mest omsusade fackbok. Följ med Matilda Gustavsson in i en värld av maktspel, genikult och vilseledande kodnamn.

Det blir snabbt ödesmättat. 

– Jag har haft mardrömmar i perioder, verkliga drömmar, säger Matilda Gustavsson. 

– Så många saker har slitits sönder på så många olika nivåer, att jag haft en känsla av kommande katastrof. Jag har fått kämpa för att hålla huvudet kallt. 

Matilda Gustavsson är journalisten som skrivit vår generations mest omvälvande kulturreportage. Ett världsscoop (och det går att slå fast utan att darra på tangenterna). Hennes DN-artikel med aderton kvinnor som anklagar Jean-Claude Arnault, alias Kulturprofilen, för övergrepp, har fått den svenska – och delvis den internationella litteraturmaktordningen att rista. Och falla. 

Halva Svenska Akademien, kultursfärens mest beständiga sällskap, har lämnat sina stolar. Ett Nobelpris delades inte ut. Världens medier har bevakat skandalen.

Hon brukade skriva personporträtt. Visserligen ovanligt närgångna och aldrig medhårsstrykande. Men ändå. Kändisporträtt i helgbilagan. 

Avslöjandet om Jean-Claude Arnault och hans osunda relation till Svenska Akademien rymmer maktmissbruk, nepotism och rena våldtäkter. 

Konditori Ritorno, där vi sitter, är ett anrikt kafé i centrala Stockholm. Det består av en öppen sal utan bakgrundsmusik, stammisar sitter böjda över tidningar och hör alldeles för bra.

Matilda Gustavsson ger viskande sina protagonister kodnamn: Karin (Katarina Frostenson), Jan (Jean-Claude Arnault), och Håkan (Horace Engdahl). Ämnet har blivit var mans dokusåpa, snaskigare än de regisserade varianterna. 

Under den period vi träffas är Matilda Gustavsson i slutskedet av arbetet på sin bok som ska heta Klubben, och som är årets hetaste fackboksläpp. När avslöjandet publicerades, men fortfarande berättade om en anonym förövare, använde Dagens Nyheter »Klubben« som namn för kulturscenen Forum, den konstkällare som Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson startade och som de fick pengar av Svenska Akademien för att driva. Trots att Frostenson var akademiledamot. Forum är också den plats där några av övergreppen ska ha skett. 

– Forum föds 1989, för att Jan hittar en lokal att hyra i en källare i Vasastan. Han och Karin möts här, på Ritorno, för att de gemensamt ska gå dit och titta.

Här började allt. Matilda Gustavsson på Konditori Ritorno på Odengatan  i Stockholm.
Här började allt. Matilda Gustavsson på Konditori Ritorno på Odengatan i Stockholm.

Det är därför vi befinner oss på Ritorno. Vi rör oss i deras fotspår. Matilda Gustavsson har ägnat sig åt det i drygt ett år nu. Hon känner sina karaktärer allt bättre. Hon ger snabba, krassa skisser av dem:

– Jan hade vid den här tiden flera misslyckade projekt bakom sig. Han är mytoman och bra på att sprida information om sig själv. Han är otroligt driftig och vill vara konstnär – fotograf, filmare, operaregissör – men har egentligen aldrig riktigt lyckats slå igenom eller få erkännande. Människor samlas omkring honom, men ganska snart genomskådar de honom och lämnar. Allt det förändras när han träffar gänget omkring kulturtidskriften Kris, framför allt Håkan. 

Enligt Matilda Gustavssons källor uppger Jean-Claude Arnault, inför människor han träffar i Kris-kretsen, att han studerat vid både Sorbonne och L’Ecole normale supérieure, två franska elit-universitet. Matilda Gustavsson har emellertid tagit reda på att han i själva verket har en helt annan bakgrund och bland annat gick en praktisk gymnasieutbildning. 

Men han besitter andra kvaliteter som räknas. Han pratar franska, han kan viner, han vet hur mycket dricks man bör lägga. Han är fräck mot kvinnor och erotiskt vidlyftig. Han är vad de nya vännerna kallar »en världsman«.

»Hon är vår tids stora geni, i alla fall behandlas hon så.«


Under 1980-talet var den unga Kris-redaktionen trötta på 70-talets folklighet och uppbyggliga kultur. Förutom Horace Engdahl var Stig Larsson den mest framstående profilen i redaktionen. De sökte sig i stället till världsvan dekadens, ville vara kosmopoliter, överskrida gränser och utforska mörkret. Jean-Claude Arnault förkroppsligade den nya tidsandan. Han blev en symbol de kunde fylla med innehåll. Han blev på många sätt den de ville att han skulle vara.

– Man kan se Håkan som den som inte vågar, förmår eller är beredd att betala priset för ett utsvävande liv, men som samtidigt beundrar Jans sätt med kvinnor. Liksom han beundrar Stig Larssons dekadens. Flera personer nära honom har tolkat det som att Håkan lever via ombud. 

Den tredje uppenbara huvudrollsinnehavaren i dramat är Katarina Frostenson. Poeten. 

– Karin är vår tids stora geni, i alla fall behandlas hon så. Och hon anser det själv. Hon är övertygad om att hennes verk kommer att leva vidare och hon står över tyckanden och krönikor och sådant samtidstjafs. Hon förhåller sig till historien och framtiden, det skyddar henne.

Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault år 1989 Foto: Maj-Britt Rehnström/TT
Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault år 1989 Foto: Maj-Britt Rehnström/TT

Katarina Frostenson, som numera bor i Frankrike och vars make Jean-Claude Arnault sitter fängslad, skrev en egen bok om händelserna. Den kom ut i våras och heter K. Där tar hon stöd i döda kollegor som Vilhelm Ekelund, August Strindberg och Carl Jonas Love Almqvist, under perioder hånade och landsflyktiga men i efterhand upptagna i en självklar och klassisk litterär kanon. 

Kvinnorna som i Matilda Gustavssons artikel, och under rättegången, vittnar om övergrepp kallar Frostenson för »megära«. Begreppet betyder ungefär motbjudande, överårig, hämndlysten kvinna. 

De, och den akademi som vänder sig ifrån henne, beskriver Frostenson som »hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa«. 

– Min bild är att vissa av Akademiens ledamöter inte läser tidningen. De är i dialog med historien, läser världslitteraturen, medan vi andra är fast i opinionen. Akademien har tagit hand om dem tills de dör, vad behöver de bry sig om omvärlden? 

Matilda Gustavsson pratar lågmält och vänligt, det finns inget aggressivt i hennes ton. Men karaktärsteckningarna är inte fulla av nåd. Hon har, liksom många av oss iakttagare vid sidolinjen, försökt förstå hur skeenden hänger samman. Hon tror på makt som förklaringsmodell, men i det här fallet har makten varit svårare än vanligt att följa. Den rör sig nämligen inte längs ekonomiska linjer utan längs relationella. Vänskap, kärlek, dyrkan, sexuella förbindelser. 

Det är inte enkelt. Bokens utgivning har blivit framskjuten flera gånger, Matilda Gustavsson har blivit i grunden trött. Det är hennes första bok, hon är ambitiös och överväldigad av materialet. Hon har dragit i alla trådar.

Berättelsen är på sätt och vis oändlig, den krokar i världslitteraturen, som flera av de berörda ständigt förhåller sig till. Hur ska begränsningen av bokens innehåll göras? 

Dessutom fortsätter historien utvecklas, det går knappt en vecka utan att ämnet lockar till nya rubriker, eller nya inlagor – till och med böcker – från de berörda. Vem kan sammanfatta denna verklighet? Vem tar sig rätt att sätta sina ord på det hela? Ja, Matilda Gustavsson har känt sig pressad. 

Dagens Nyheters förstasida den 22 november 2017. Två år senare ska boken Klubben släppas.

Scenbyte: Frankrike. Matilda Gustavsson reser till Marseille för att få tag i Jean-Claude Arnaults syster, som verkar en liten aning öppen för att prata. När hon knackar på dörren visar det sig att systern precis flyttat, och i Frankrike finns ingen offentlighets-princip som gör det möjligt att hitta en försvunnen fransyska. 

Hon hittar däremot Arnaults barndomshem, en stor lägenhet i ett medelklassområde med många ingenjörer och läkare. 

Sedan åker hon till Paris. Går till Café de Flore, Arnaults stamlokus. Det ligger i linje med valen i hans liv, här var Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir stammisar på sin tid. Personalen refererar omedelbart och leende till honom som »le Suédois« men mer säger de inte, de är professionella. 

Hon vandrar runt bland byggnaderna som en gång var sinnessjukhuset La Salpêtrière, där neurologen Jean-Martin Charcot (»hysterikornas Napoleon«) bedrev uppmärksammad verksamhet i slutet av 1800-talet. 

Han tog sig an kvinnliga patienter, visade upp dem på scen inför publik, framkallade hysteriska utbrott och fick dem att ta sig samman. På tisdagar hade han kulturella aftnar och ofta dök han upp på dekadenta fester med en ung och vacker patient vid sin sida. Dåtidens intellektuella grädda älskade honom, Freud och Strindberg tillhörde hans besökare och beundrare. 

Paret Frostenson/Arnault är mycket fascinerade av Charcot. Hon har skrivit om hans verksamhet, han kunde kalla kvinnor i sin närhet för »hysterikor«. Eller »älskarinnor«. Den konstnärliga estetiken från La Salpêtrière odlades på källarklubben. 

– Egentligen vill jag inte gå in för djupt på det i boken. Jag är så trött på mytologiseringen av kvinnor som horor, madonnor och hysterikor. Jag hoppas på något vis att vi är post den tid när man ens behöver göra upp med de bilderna.

»Medan många av de människor jag försöker beskriva tycker sig stå över verkligheten, har det blivit viktigt för mig att hålla fast vid den.«

Samtidigt finns patriarkatet med som en grund för förståelse i det Matilda Gustavsson försöker förklara. Det är till stora delar männens värld som skapat livsförutsättningarna omkring Svenska Akademien. 

– Men i den här historien är det stora geniet en kvinna. Männen skyddar henne. Katarina Frostensons makt är stor, hon har en persona som jag inte kan passera. Ju längre jag kommer i min undersökning desto mer ofrånkomlig blir hon. Hon och hennes skapande. Många som står nära paret uppfattar att han är viktig för hennes skrivande, och i kulturen är det en väldigt outforskad roll: den manliga musan.

Historien omkring Jean-Claude Arnault och Akademien har sidor som går rakt in i underjagets glupska hålor. Antydningar om sadomasochism, obekräftade rykten om sexuella kontakter, möjliga läsningar av akademiledamöternas egna böcker, om demens i församlingen, om rollspel under torsdagsmötena. Det riskerar att bli en fiktion. 

– Det är på många sätt en absurd värld och jag är rädd att förlora mig i det bombastiska. Så medan många av de människor jag försöker beskriva tycker sig stå över verkligheten, har det blivit viktigt för mig att hålla fast vid den.

Senhösten 2018.Matilda Gustavsson reser till Paris. Hon besöker Café de Flore och det före detta sinnessjukhuset La Salpêtrière, där neurologen Jean-Martin Charcot var verksam i slutet av 1800-talet. Hans forskning på »hysterikor« fascinerade paret Frostenson/Arnault.
Senhösten 2018. Matilda Gustavsson reser till Paris. Hon besöker Café de Flore och det före detta sinnessjukhuset La Salpêtrière, där neurologen Jean-Martin Charcot var verksam i slutet av 1800-talet. Hans forskning på »hysterikor« fascinerade paret Frostenson/Arnault. Foto: Jean-Luc Bertini

Mest berörd, på ett mänskligt plan, är Matilda Gustavsson av de utsatta kvinnorna. Dem hon har haft långa telefonsamtal med och som berättat om övergrepp. Någon vågade aldrig prata trots att de satt mittemot varandra. Flera hade burit på sin tunga hemlighet länge. Många hörde av sig efter publiceringen, och sa: »Jag också!«.

Matilda Gustavsson har haft kontakt med några av dem genom rättegångarna, försökt vara tillgänglig och dela information. 

Ur ett maktperspektiv befinner sig offren långt ned på skalan. Men det är också kvinnorna som har slagit tillbaka, vågat berätta och fått sin förövare fälld. Makt är inte konstant.

Matilda Gustavsson själv har blivit en av aktörerna i dramat, även hon besitter makt. Hennes texter har fått oerhört genomslag, hon har prisats med landets största journalistiska utmärkelser och – än så länge – har ingen ifrågasatt grunden för hennes formuleringar. De läses som sanningar. 

Hur hanterar du det? 
– Ja… Jag har periodvis känt mig stressad. Jag vill inte påverka andra människors liv! Jag är den sista som skulle sitta i ett elevråd, jag har aldrig identifierat mig med den sortens ansvar. Det är jättespeciellt. Och svårt. Jag har velat abdikera, jag har sagt nej till allt som har med morgonsoffor och debatter att göra. Min impuls har ofta varit att ducka och den impulsen är olustig. Jag är själv kritisk till att kulturvärlden är full av människor som besitter makt men vägrar erkänna den. Att de fortsätter betrakta sig själva som outsiders och tycker sig slå underifrån, det tror jag kan bli farligt, säger Matilda Gustavsson.

– Ibland kan jag relatera till Frostenson, hon älskar att verka utan att synas, så har hon själv uttryckt det i en dokumentär på SVT. Det finns något mycket obehagligt i det. 

Matilda Gustavsson menar att kulturens värld bygger på att var och en har sitt utanförskap, och odlar det omsorgsfullt. Hon säger att Horace Engdahl, trots tio år som ständig sekreterare i Svenska Akademien, ser sig själv som en underjordisk intellektuell. En dissident. Och att han är en av många. 

– Makten är osynlig i den här världen och strukturen fördold. Det är därför det varit fritt fram för en sådan som Jean-Claude som villigt kliver in, full av anspråk. Han kan gå runt och säga att han bestämmer en massa saker och ingen säger emot. Ingen vill vara vuxen, alla vill vara rebeller. 

Det kommer fram att Matilda Gustavsson har intervjuat Horace Engdahl i arbetet med boken. 

Åh?! Tycker inte han att du har förstört hans liv? 
– Nej, det verkar inte så. Och det tror jag delvis beror på sexism. Han läser mig som en timid kvinna och i den bilden kan det omöjligt rymmas ett sådant inflytande. Han, och Stig Larsson som jag också intervjuat, verkar inte tro att det här i grunden är mitt verk utan att det finns någon starkare, med en egen agenda, i bakgrunden. 

Men du har ju skrivit texten? 
– Ja, men jag ses ändå inte som den yttersta avsändaren. När jag pratade med Horace Engdahl refererade han Katarina Frostensons version av förloppet, som går ut på att jag blivit använd av en mängd kvinnor som länge velat skada Jean-Claude och därigenom störta Katarina från »poet-tronen«.

Matilda Gustavsson om kulturjournalistik:»När jag upptäckte den, som tonåring, blev jag kär i hela formen. Jag kände direkt att jag fattade den sortens text. Och jag ville tvingas ut, tvingas vara i rörelse.« Här i frilanslokalen på Kungsholmen. Foto: Casper Hedberg
Matilda Gustavsson om kulturjournalistik: »När jag upptäckte den, som tonåring, blev jag kär i hela formen. Jag kände direkt att jag fattade den sortens text. Och jag ville tvingas ut, tvingas vara i rörelse.« Här i frilanslokalen på Kungsholmen. Foto: Casper Hedberg

Det stämmer överens med den bild Katarina Frostenson ger i boken K, där hon talar om »hämndandarna som i bakgrunden dragit i trådarna i kabalen (= sammansvärjningen)« och där hon anar framför allt »en, eller ett par individer« som tidigare rasat över hennes triumf, och som agerat i symbios med krafter på Dagens Nyheter och som vill ta sig in i Svenska Akademien för att »söndra den; kanske få insyn och makt över den till slut«.

Kulturjournalist Gustavsson blir i den berättelsen ett duperat offer. 

I debatten har historien tagit liknande former. På ena sidan: de som försvarar Engdahl, Frostenson och »den gamla akademien«. På andra sidan, om man ska följa samma logik, en falang med relativt unga författare och poeter, upptagna med frågor som klass, feminism, rasism.

Motsättningen liknar på sätt och vis den som en gång fick magasinet Kris att födas. Då när 1970-talets politiserade kultur skulle bekämpas. Resonemanget gör Akademiens sammanbrott till en fråga om litteratursyn och estetik, i stället för moral och mellanmänsklighet. 

– Att skapa bilder av den sortens fiender och strategiska maktövertaganden, skulle kunna ses som ett sätt för dem att göra den egna krisen meningsfull och storslagen. Akademiens kollaps kan ju inte »bara« bero på att kvinnor berättar om vad mäktiga män utsatt dem för. Det blir för futtigt, säger Matilda Gustavsson.

Hur kan du vara säker på att du faktiskt inte är duperad?  
– Jag tycker frågan är relevant, och samtidigt obehaglig. Känslorna och trycket som den här historien rymmer har skapat stora konspirationer, om allt ifrån vem som »beställt« jobbet till – vilket Marianne Stidsen formulerade nyligen – att Sara Danius skulle ha varit inblandad och drivande i artikeln. Jag har inifrån kunnat följa hur den sortens teorier föds och blir allt mer extrema när de sprids, och fungerar som desinformation… Men svaret är att jag gjort journalistik. Idén var helt och hållet min egen och jag  vet vilka de arton kvinnorna är, liksom de som kontaktat mig efter artikeln – som ofta befinner sig helt utanför kulturvärlden. Jag vet att majoriteten av dem aldrig har träffat de andra och att det för de flesta var ett väldigt svårt beslut att vara med.

» Den värsta revolten man kunde göra när jag växte upp var att
gå med i Livets ord. Det var mina föräldrars skräck, men jag och mina vänner drogs dit.«


Matilda Gustavsson kommer från Lund. Och hon är inte en av dem som gjort sig av med dialekten. Hennes kontor är en centralt belägen, lagom bedagad, sekelskifteslägenhet, som hon delar med andra skribenter. Hon är förstärkt blondin. Vad mer? 

Hon växte upp inom kyrkan, i en liten församling som heter »Bibeltrogna vänner«. Det är en konservativ grupp; bokstavstrogna pietister, kritiska mot kvinnliga präster. 

– Den värsta revolten man kunde göra när jag växte upp var att gå med i Livets ord. Det var mina föräldrars skräck, men jag och mina vänner drogs dit. Det var karismatiskt och utlevande, till skillnad från min kyrkas lära att man skulle sitta stilla och inte förhäva sig. 

Som tonåring upplevde hon att den sortens religiösa världssyn och det växande intresset för konst och litteratur inte gick att förena. 

– Jag var som mest radikal vid femton ungefär. Då fanns det inget större än att missionera. Övertygelsen var väldigt mycket på riktigt för mig, det här livet blev så litet i relation till evigheten. Svaren fanns där! Det står i kontrast till kulturens synsätt, där man i första hand ställer frågor och där svartvita övertygelser om både det lyckliga slutet och om det tydliga frälsningsuppdraget är väldigt dåliga utgångspunkter för skapande. Samtidigt hänger min uppväxt ihop med det jag skriver. Både jag och mitt språk är format av att tidigt ha satt ord på de största och svåraste existentiella frågorna. 

Den religiösa synen på evigheten påminner ändå lite om dina huvudpersoners syn på konstens beständighet och relation till samtiden …
– Ja, det finns verkligen beröringspunkter med kyrkan! När jag gjorde ett porträtt av Kristina Lugn 2014 sa hon att alla människor borde få tillhöra en sådan evig och villkorslös gemenskap: »Jag kommer alltid ha några människor som måste träffa mig varje torsdag så länge jag lever. Vad som än händer. Vare sig de vill eller inte.«. 

Vi sitter ensamma på Matilda Gustavssons kontor nu och behöver inte använda kodnamn. 

– Och Horace Engdahl sa när jag intervjuade honom… vänta, jag måste leta upp det… 

Hon scrollar i telefonen bland de 500 sidor som manuset består av just nu. Det tar en stund att hitta rätt. 

– När han talade om Svenska Akademiens kris och sönderfall, jämförde han den med en församling, en grupp där man har en tro inte bara på gemenskapen utan på att man är utvalda. Han sa att man, för att förstå upplevelsen av att sitta i en akademi som kollapsar, behövde föreställa sig att man i den situationen började tvivla på Guds existens. Det han sa var både något jag kunde relatera till, och något mycket främmande.

– Han håller ju Katarina Frostenson högt, väldigt högt. Och han menar att de absolut inte får utesluta henne. Jag har varnat ledamöterna, säger han, för att eftervärldens dom kommer att bli hård. Han säger att framtiden kommer att se helt annorlunda på moralfrågorna och att det alltid finns dem hos vilka »den heliga lågan« är särskilt stark. Och att i vissa fall har man att göra med »litterära genier«.

Han låter som en frikyrkopastor. 
– Ja, det kan påminna om vissa karismatiska församlingar. Hos några finns en extra smörjelse, en särskilt stark närvaro av den helige Ande. Därför går det inte heller att förstå krisen i Akademien utifrån det vanliga sättet att lösa en konflikt, där alla deltar på samma villkor. För vissa av ledamöterna existerar nämligen verkligen utvaldheten. Smörjelsen, genialiteten. Det är som en kyrka som monteras ned nu, säger hon som hållit i släggan.

Sigtunagatan, Stockholm. Forum har fått lämna plats för fotostudion Indigo. Foto: Casper Hedberg
Sigtunagatan, Stockholm. Forum har fått lämna plats för fotostudion Indigo. Foto: Casper Hedberg

Den där dagen på Ritorno, med kodnamnen, fortsätter vi längs Odengatan. Vi strosar som Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault gjorde 1989, för att besöka lokalen de skulle komma att bygga sin verksamhet kring. 

Vi möter två kvinnor med sällskapshundar som kransar kring fötterna. Det är välbärgade kvarter. Här flockas en intelligentia som inte är lika uppenbar eller mån om att synas som kulturjournalisterna på Södermalm. Matilda Gustavsson har funnit för henne helt okända cirklar och lojaliteter i de övre maktsfärerna. 

Dörren som tidigare var ingång till Forum är röd, och det står numera Indigo på den. 

– När Jean-Claude och Katarina kom hit upplevde de en enorm inspiration som de senare pratat mycket om. Många stora kulturpersonligheter uttrycker detsamma. Det här är en plats där väldigt mycket konst har fötts, men det är även en plats där konst har dött. Framför allt är det kvinnor som helt lämnat konstvärlden efter sina erfarenheter här. 

Matilda Gustavsson var på besök en gång under sitt researcharbete för artikeln och mötte då Arnault.

– Jag och en kompis kom ned för trappan, det var något evenemang den kvällen. Jag var nervös så klart. Och så stod han där nere, och när han fick syn på oss sa han: »Titta nu, nu kommer det flickor!«. 

Var du rädd för honom? 
– Jag blev det när vi skulle publicera. Då var jag fysiskt rädd, jag hade ju sett hur skräckslagna vittnena var. Jag tittade mig över axeln väldigt ofta. Men min bild av honom har förändrats och nyanserats, jag kan ömma för honom. Att han inte hade den där konstnärliga begåvningen han så gärna ville ha. Det här är överlag en väldigt sårig historia. Jag vänder mig starkt mot att tala om den utifrån begrepp som vinnare och förlorare. 

Vi går ned för halvtrappan som tar oss mot en traditionell källarlokal, nyss vitmålad. Lågt i tak, rum som öppnar sig åt olika håll. Det är fotolabb och galleri nu. 

Den trevlige mannen som driver verksamheten visar oss runt. Han kände inte till platsens historia när han tog över kontraktet. Han tyckte att det var väldigt nedgånget, men också att det var en fantastisk lokal för kulturverksamhet. 

I sin bok beskriver Katarina Frostenson kulturscenen som paret drev i 28 år som »en flödande ström av skapande, lust och glädje, konst av alla de slag, och mycket hårt vardagligt slit med praktiska problem, kampen för att få ihop ekonomin. Och ändlöst många möten: mänskliga, levande, vänskapsfulla möten med lust att lyssna på varandra, att skapa tillsammans.

Människor som var och gav tillsammans. Ibland skavde det. Ibland gick det inte bra. Ibland fungerade inte vissa samarbeten. Ibland blev det konflikter. Men det var inte ofta! Motsäg det, ni som kan. Gör ni det, ljuger ni!«.

Den lokal som en gång samlade människor omkring uppträdanden, är numera ett stort mörkrum. 

Det går att ta sig in genom smala gångar och plastförhängen, men takfönstren är noggrant förslutna. Inte en enda stråle dagsljus tar sig in. Allt är svart.

Matildas fackbokstips

Slouching towards Bethlehem av Joan Didion
Personliga och samtidigt kyligt återhållsamma reportage och essäer som fångar 60-talets USA på en själslig nivå.

Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling
Läste den när jag backpackade i Sydostasien i  20-årsåldern och den fick mig att förstå att journalistik kan vara litteratur, konst. 

De hatade av Magnus Linton
Skrevs 2012 och fångar väldigt exakt de nationalistiska rörelser som präglar nuet. 

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Hennes böcker är det största jag läst i dokumentärgenren. Här ger hon röst åt kvinnorna som stred i Röda armén.

As Consciousness is Harnessed to Flesh av Susan Sontag
En av hennes dagboksvolymer. Hennes sätt att tolka tiden genom filmer, trender, citat är genialiskt.

Från bok till scoop. Två turbulenta år. 21 november 2017

21 november 2017
Matilda Gustavssons granskning 18 kvinnor: Kulturprofil begår sexuella övergrepp slår ner som en bomb.

23 november 2017 
Sara Danius meddelar att Svenska Akademien ska klippa banden till Forum och tillsätta en advokatutredning.

Februari 2018
Utredningen är klar med anklagelser om jävs- och sekretessbrott samt sju fall av Nobelläckor.

14 mars 2018 
Forum stänger och lokalen på Sigtunagatan i Stockholm töms.

6 april 2018
Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund lämnar Akademiens arbete.

10 april 2018 
Horace Engdahl publicerar en debattartikel i Expressen – ett långt påhopp på Sara Danius.

12 april 2018 
Sara Danius tvingas bort från sin post som ständig sekreterare. 

13 april 2018 
Kampanjen #backasara sprids som en löpeld i sociala medier.

April–maj 2018
Lotta Lotass och Sara Stridsberg kastar in handduken. 

4 maj 2018 
Det tillkännages att Nobelpriset i litteratur inte kommer att delas ut 2018. 

1 oktober 2018 
Jean-Claude Arnault döms i Stockholms tingsrätt till två års fängelse för våldtäkt.

3 december 2018
Svea hovrätt skärper straffet för Jean-Claude Arnault till 2,5 års fängelse. 

18 januari 2019
Svenska Akademien meddelar att Katarina Frostenson lämnar sin stol efter 25 år. Några dagar senare tillkännager Ekobrottsmyndigheten att de lägger ner utredningen mot Forum.

26 februari 2019 
Sara Danius lämnar Akademien för gott.

7 maj 2019 
Högsta domstolen ger inte prövningstillstånd för kulturprofilen.

21 november 2019
Matilda Gustavssons bok Klubben publiceras – om allt går som planerat.


Annons

Josefin Olevik

Redaktör på Vi och författare till Den befriade familjen.

ititimage001-2

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare