Strindbergs exil – ingen dejlig historia

Skottlossning, fylleskandaler och en ödesdiger otrohetsaffär. Under två år vände August Strindberg upp och ner på Danmark. Till sist tog han sig samman och skrev ett av världsdramatikens främsta verk. Vi går på Strindbergsjakt – och gör ett oväntat fynd.

Den 3 augusti 2020.
Historien får börja en solig förmiddag på Kongens nytorv i Köpenhamn, även om den kanske också slutar där.

Fotografen Julia Lindemalm och jag är precis på väg att bryta upp för att äta lunch, kanske ta en öl – vi är ju ändå i Danmark – när något mycket märkligt inträffar. 

Vi är här för att uppsöka de platser August Strindberg besökte under hans mystiska danska exil. Julia har tagit med sig en pappfigur av författaren i naturlig storlek (173,5 centimeter lång). Vi hjälps åt att placera den på platser där den ­verkliga Strindberg var, i hopp om att friktionsgnisslet mellan dået och nuet på något vis ska skapa energi. Men vart vi än ställer dockan är det något med skalan som inte funkar. Strindbergs huvud ser alldeles för litet ut. 

Oväntad möte

»Jag har ju bara utgått från hans längd när jag förstorade bilden«, säger Julia. »Det måste vara något med perspektivet som gör att Strindbergs huvud blir så litet.«

Och just som vi är på väg att ta en paus, och slinka in på baren Din nye ven, händer det. 

En man i mönstrad skjorta stegar fram mot oss. När han ställer sig bredvid dockan utbyter Julia och jag en förundrad blick. Hans huvud har precis samma storlek som dockans.

Han pekar på Strindberg och säger: 

– Varför går ni runt i Köpenhamn med en pappfigur av min släkting?

Ett dygn tidigare, Pepparholm.
Polisen som ber mig veva ner rutan påminner om någon. Rakad flint, stora ledsna ögon och ett plåster på kinden, som om han skurit sig vid rakningen … Den danska konstapeln ser ut som ­Fredrik Reinfeldt! 

Två dygn har gått sedan Danmark lättade på sitt gränsstopp mot Sverige, men är man inte från Skåne krävs fortfarande dokumenterat giltiga skäl för att släppas in.

Reinfeldt frågar vad jag har för ärende i Danmark.

Ja, varför besöker man egentligen platser där händelser i kända människors liv utspelat sig? Kanske är det så enkelt som att man vill göra dem verkliga. ­Påminna sig om att det finns en länk mellan dem och oss. Man ställer sig i en gränd där Platon eller Marlene Dietrich en gång bott – och kanske uppfattar man något som lika gärna kunde ha inträffat då, något som skapar en glipa i tiden, en lukt eller ett ljud och för ett ögonblick kan man förnimma att Platon faktiskt deltagit i samma verklighet som en själv.

I Strindbergs fall är det där förvandlingstricket svårt eftersom nästan alla platser av betydelse för hans biografi i dag kantas av minnesmärken och kulturturister. På Kymmendö flockas besökarna vid hans lilla skrivarstuga. I Paris sitter en plakett utanför hans hotell på Rue d’Assas. Hemmet på Drottninggatan har blivit museum.

Men undantag finns.

Okänd period

Reinfeldt granskar intyget där det står att jag ska besöka platser som den svenska författaren August Strindberg bevistade mellan hösten 1887 och vintern 1889, då han bodde i Danmark. 

Perioden var avgörande för hans liv och författarskap. Ändå har den inte omskrivits och mytologiserats som Inferno-perioden i Paris eller de sista åren i Blå tornet. 

Reinfeldtpolisen ler och sammanfattar det väsentligaste: 

– Jamen, arbejde. Velkommen til!

Exil efter kritik

Strindberg kom till Köpenhamn den 1 november 1887. Fyra år tidigare hade han fått så massiv kritik för sin satir Det nya riket att han gick i exil. 

Sedan dess hade han släpat sin fru och sina tre barn mellan boenden i Schweiz, Frankrike och Tyskland. Äktenskapet var i upplösning. Strindbergs rykte och familjens kringflackande gick ut över Siri von Essens skådespelarkarriär. Hon vägrade dela säng med sin make. Han svarade med att betrakta henne som »ett tjänstehjon, en piga« och satte sig vid separat bord när han var på lokal med familjen.

I Köpenhamn ville Strindberg följa instuderingen av Fadren som skulle ha världspremiär på Casinotheatret några dagar senare. 

Han inkvarterade sig med fru och barn på Hotell Leopold på Hovedvagtsgade. Stället var känt bland svenska kulturmänniskor. Varje kväll åt de inneboende författarna Victoria Benedictsson och Axel Lundegård middag med föreståndarparet i den gemensamma ­matsalen.

I dag luktar uppgången av klor. Det schackrutiga golvet och det välvda trappräcket är allt som finns kvar av den ursprungliga inredningen. Entréns mässingsskyltar berättar att byggnaden inrymmer tre psykologmottagningar, två advokatkontor och en skönhetssalong. Jag går uppför den linoleumklädda trappan och knackar på dörren till det som bör ha varit hotellets matsal. En man med murbruksdamm i ögonbrynen öppnar. Han heter Ahmed och förklarar att han håller på att renovera för ett it-företag som ska flytta in i höst.

– Det er en helvedes masse arbejde, säger han och tittar in mot de fransiga kablarna som dinglar från takets trasiga gipsskivor.

Ville ta sitt liv

Från Hotell Leopold tog det Strindberg tio minuter att promenera till Casinotheatret vid Sankt Annæ Plads, där Fadren skulle ha världspremiär. 

På dess scen hade Edvard Grieg ­uruppfört sin världsberömda klaver-konsert i A-moll, och här hade den ­åldrade H.C. Andersen upplevt sina största teatersuccéer. 

Att en pjäs av Strindberg sattes upp här var naturligt. Sedan några år tillbaka var han en internationell celebritet. Varenda köpenhamnare kunde vid tiden se en skalenlig docka av honom på Bernhard Olsens vaxkabinett vid den gamla ­Hovedbanegården. Frisyren stod vilt upp och var gjord av »äkta« människohår.

Fadren skildrade ett äktenskap som förvandlats till en hänsynslös maktkamp, där hustrun Laura medvetet driver sin man, Ryttmästaren, till vansinne.  

När Strindberg, en vecka efter ankomsten till Köpenhamn, fick se genrepet reagerade han kraftigt. Flera replikskiften var hämtade från hans eget äktenskap, och han förstod att publiken skulle tolka Laura som hans skildring av Siri. Nu drabbades han av tvivel. Hade han verkligen snärjts av sin hustru som Ryttmästaren av Laura? Efter generalrepetitionen skrev han till vännen Axel Lundegård att han ville ta sitt liv. Kunde Axel se till hans fru, vars rykte han nedsmutsat? 

Strindberg på scen

Efter premiären hyllades pjäsen av kritikerna. Men publiken uteblev. Strindberg antog att de blivit skrämda av de omtalade våldsamheterna. För att locka folk lovade han att personligen inleda en föreställning. 

När ridån gick upp nickade han försiktigt åt publikens applåder. Sedan började han högläsa ur diktsamlingen Sömngångarnätter på vakna dagar.  

I biografin Strindberg – ett liv återger P.O. Enquist hur den nervöse författaren talade med så tunn röst att ingen hörde vad han sade. I kulissen vädrade den förtvivlade teaterchefen Hunderup fiasko och började bälga i sig öl:

»Strindberg själv tycks dock icke längre åtkomlig; han läser och läser, munnen rör sig. Ingen hör honom, till slut försöker man inte ens. Ett stilla mummel växer. Plötsligt tar någon upp en applåd. Han läser förvirrat vidare, utan att förstå vinken. Till slut är det dock slut. Det är kaos. Han bugar stelt. Går ut. Där i kulissen står Hunderup. Strindberg frågar blekt: Hur gick det? Hunderup är inne på sin femte öl. Han svajar lätt, men säger med nästan skymten av övertygelse: En klar framgång. Strindberg upprepar mekaniskt: En framgång. Så bra. Det behövde jag verkligen.« 

Casinotheatret revs 1960. På dess plats lät de danska försäkringsbolagens ­intresseorganisation i stället bygga en kantig kontorskoloss i glas och betong. Framför den bildar kronorna från de uppradade knotiga lindarna ett tak för förbirullande cyklister. Jag tänker att vissa träd kan bli flera hundra år gamla. Hur är det med lindar? Har jag inte läst om en knotig lind på Ekerö som planterades av Gustav II Adolf och som varje vår fortfarande slår ut i skir grönska?

Kan dessa lindars kronor ha skuggat Andersen, Grieg och Strindberg? Jag lägger handen mot den knotiga barken och försöker intala mig att tanken är svindlande, att den gör något med mig, men – nej. Vad bryr sig en lind om teater? 

Strindbergs skott

Byggnaden där Strindbergs vaxdocka visades upp brann ner 1950. Men en kort promenad därifrån står en annan vaxfigur. Utanför Guinness World Records Museum på Strøget blickar den 272 centimeter långa Robert Wadlow mot porten där Strindberg sköt med pistol julen 1887.

Händelsen är besynnerlig – några källor daterar den till själva julafton, andra till kvällen efter diktuppläsningen på Casinotheatret – men detta vet man:

Hyllningarna av Fadren tycks ha lättat den pressade Strindberg. Kort efter ­premiären åt han en brakmiddag på stan – nio rätter nedsköljdes med stora mängder italienskt vin – tillsammans med teaterchefen Hunderup. De hamnade så småningom på den rökiga baren Rydbergs kælder, där de sammanstrålade med ett gäng andra berusade kulturgubbar. I sin Strindberg-biografi skriver Olof Lagercrantz: »Efter champagne och ömsesidiga hyllningstal drog Strindberg fram en revolver och sköt ett antal skott i taket.«

Att Strindberg ägde en revolver är säkert. Varför han sköt vet ingen. Förmodligen var han bara asplakat och full i fan. 

Skulle bestiga häststaty

Medan kroggästerna tog betäckning rusade Strindberg ut. Han skrek att han skulle bestiga häststatyn på Kongens nytorv. Trodde de inte att han skulle klara det? 

Väl på torget hoppade han över det första stängslet som omgärdar rabatterna. Men när han nådde järnstaketet runt statyn fastnade rocken. 

Två patrullerande poliser plockade ner den fulla svensken och konfiskerade ­revolvern. 

Hunderup övertalade dem att inte häkta honom: »Det er Sveriges største digter!«

Källarkrogen där Strindberg sköt är i dag en butik som tillhandahåller exklusiv choklad. Här säljs chokladaskar i tusenkronorsklassen och vistelser på ett karibiskt hotell i närheten av butikskedjans kakaoodlingar.

Chokladentreprenörerna tycks inte ha insett platsens kulturhistoriska värde. Taket med kulhålen är ersatt med ­skinande balkar, ljuddämpande plattor och spotlights. 

Okänd släkting

På Kongens nytorv sprakar rabatterna av färg. Bakom dem blänker bronshästen i gasset. Jag försöker se Strindberg framför mig, tänker att det måste ha gjort ont att fastna på det spetsiga järnstaketet. Och samtidigt: Vad spänstigt av ett 38-årigt fyllo med författarkropp att klättra så högt. 

Bilden hinner dock inte framkallas färdigt i mitt huvud innan mannen i mönstrad skjorta springer fram till Julia och pekar på Strindberg-dockan. 

Han heter Karl-Oskar Stål, arbetar som läkare i Oslo och är på semester i Köpenhamn med sina två barn. Och nu berättar han för oss vad hans mamma brukade berätta för honom när han var liten: innan Strindberg träffade Siri von Essen hade han en affär med en kvinna som hette Helena Charlotta. Hon födde sedan en son som August inte ville veta av. 

– Så Johan blev såld på auktion till högstbjudande, och hamnade på Öland där han fick arbeta som dräng. 

Han fick i sin tur en son – som alltså ska ha varit Karl-Oskars morfar. 

Jag kan inte erinra mig att någon av biografierna jag läst uppmärksammar okända släktingar på Öland. Men Karl-Oskar menar att Johan en gång sökte upp sin pappa i Stockholm, och att Strindberg skrivit om mötet i novellen Ensam från 1903.

Alltsammans är så osannolikt och fantastiskt. Att Strindberg har ett hittills okänt barnbarnsbarnbarn. Och att denne timide släkting råkar vara på just den plats där Strindberg söp skallen av sig ett sekel tidigare – precis samtidigt som vi är där. 

Vi småpratar en stund tills Karl-Oskar och ungarna ska vidare till Tivoli. 

När jag senare på kvällen läser om novellen Ensam tätnar mystiken. Det är svårt, nästan omöjligt, att tolka den på annat sätt än att den kontaktsökande sonen som Strindberg där möter är Hans – sonen som August och Siri fick 1884, och som han förlorade kontakten med efter skilsmässan.

Kan den vänliga Karl-Oskar verkligen ha hittat på?

Hotell Leopold blev snart för dyrt för Strindberg. Några dagar efter fyllenatten på Kongens nytorv hyrde han och familjen in sig i ett sommarhus i fiskeläget Taarbæk.

Svartsjuka

Livet var trassligt, pengarna knappa. Hemsöborna – den roman Strindberg skrivit med avsikt att skapa en publikfriare – hade precis kommit ut i Sverige, men många bokhandlare vägrade att skylta med boken på grund av Strindbergs dåliga anseende. 

Och förhållandet, det var sämre än någonsin. Strindberg själv tycktes ha svårt att hantera sina motstridiga känslor för hustrun. Överallt tyckte han sig se tecken på otrohet. 

Märkligt nog tycks privatlivets spänningar ha ökat hans skaparkraft. Med öppet fönster mot Öresund skrev han En dåres försvarstal. En storslagen, märklig roman om en svartsjuk författares förvirrade försök att orientera sig i sitt eget äktenskaps känslokaos.

Dagens familjefäder i Taarbæk tycks föredra att hantera äktenskapets prövningar med fysisk utmattning. På asfaltsvägarna som skär genom områdets bokskogar rullar horder av trikåklädda män på tävlingscyklar och rullskidor.

Inklämd mellan havet och den lokala tennisklubbens utomhusbana står den vitkalkade murstensvilla där familjen Strindberg tillbringade våren 1888. På kullerstensuppfarten blänker en Jaguar S-Type. 

Till salu

I min kavajficka har jag ett mäklarprospekt. Huset är till salu, men trots att annonsen lades upp för över ett år sedan är huset ännu inte sålt. Kanske är priset på 18 miljoner kronor för högt?

I beskrivningen nämner mäklaren ingenting om att en av den skandinaviska litteraturhistoriens mest kända äktenskapsskildringar skrevs här, men han betonar de goda parkeringsmöjligheterna. 

I trädgården äter två tonåriga flickor pizza. Sameja berättar att när hennes familj flyttade hit för tio år sedan var huset fallfärdigt och fullt av gammalt bråte. 

– När pappa röjde ur vinden hittade han en gammal dagbok, som han lämnade till ett museum. Den kanske tillhörde den där författaren du pratar om. 

Hon berättar att hon älskar huset, men att familjen nu ska flytta. Vart vet hon inte, men hon hoppas på att få bo närmare stan. 

Jag lämnar Sameja och hennes väninna till sin capricciosa. På andra sidan staketet ligger en liten strandpark. Hundar och barn springer i det sandiga gräset. Doft av grillat fläsk. På en skylt läser jag att parken heter Bombegrunden. Tidigare stod här en villa. När tyskarna ockuperade Danmark flydde ägarna till Sverige och lät motståndsgruppen Holger Danske använda huset. 1944 sprängde ockupationsmakten kåken i luften.

Jag tittar ut mot havet. Bestämmer mig för att ta ett bad. Båtar med hissade genuasegel glider över glittret. 

Någonstans har jag läst att Strindberg och von Essen som nykära väckte uppseende i Stockholms skärgård genom att bada ihop. De simmade ut till någon kobbe och låg där och soltorkade som två sälar, medan öborna glodde i smyg. ­Badade de någonsin tillsammans här?

Även boendet i Taarbæk blev med tiden för dyrt. När en granne tipsade familjen om ett närliggande jaktslott med billigt husrum nappade Strindbergs.

Här skrevs Fröken Julie

På Skovlyst möttes de av en igenvuxen trädgård. Över gården rände hungriga kaniner, påfåglar, höns, 22 får, en getabock, två getter och åtta stora hundar.

Genom att hyra ut fyra rum och ett tornrum hoppades grevinnan Louise de Frankenau rädda sig från personlig konkurs. 

Gården förvaltades av en man vid namn Hansen. Hans mor hade en gång varit tjänsteflicka på Skovlyst och haft en affär med Frankenaus far. Han var alltså sin husmors oäkta halvbror. Källorna beskriver honom som en oförlöst ­konstnärsnatur, försupen och hopplös på jordbruk, men ganska begåvad som ­estradör och trollkarl. 

Familjen Strindberg fann charm i förfallet, och njöt av den kringliggande naturen.

För att få mer ro anställdes Hansens 18-åriga syster Martha för att ta hand om barnen. Upplägget tycktes passa Strindberg. I tornrummet skrev han under kort tid tre av sina främsta verk, Fröken Julie, Fordrings­ägare och Den romantiske klockaren på Rånö.

Idyllen blev dock kortvarig.

Snart uppdagades att Strindberg haft ett sexuellt förhållande med Martha i tornrummet. De exakta omständigheterna är okända. Till von Essen hävdade Strindberg att han blivit förförd. Men i ett brev till Verner von Heidenstam skröt han: »Efter sex månaders gräsligt celibat besteg jag en fullvuxen piga på 18 år, vars bror var min husvärd och bandit. Hon kom ej i grossess ty jag hade preventiv.«

Utpressad

När Hansen fick nys om saken tog han chansen att pressa pengar ur den berömda hyresgästen och spred ut ett rykte om att hans syster blivit våldtagen och gravid. 

Strindberg gick i motattack och ­anklagade Hansen offentligt för en serie stölder som rapporterats i närliggande villor. Lagercrantz skriver:

»I huset blir läget allt spändare. Strindberg har för länge sedan skaffat sig en revolver i stället för den som polisen beslagtog i december 1887. Hansen är inte sämre. Skott ekar i natten. Barnen ligger skräckslagna vakna och lyssnar.«

Strax därefter flydde Strindberg och familjen hastigt till Berlin. 

Exilen i Danmark var över. 

Det gamla jaktslottet i Holte står kvar. Gården där djuren sprang har blivit lekplats. Vi knackar på och släpps in av en kvinna i blommig klänning.

Anne Lindø berättar att hon är chef för Hjerneskadecenter Virum. Här behandlas barn som på grund av olyckor eller sjukdom drabbats av svåra hjärnskador. 

Anne Lindø känner till att Strindberg bott här, men har aldrig hört talas om bråk eller otrohetsaffärer. Huset bär inte heller på spår. Här är nylagda linoleumgolv, glasväggar och tillgänglighets-anpassad hiss. Ändå ställer husets ålder krav på dagens verksamhet.

– Vi har haft vatten i källaren, säger Lindø. Och putsen spricker.

Ett sår som gått i arv

När vi lämnar Köpenhamn tänker jag att jag misslyckats med min föresats att hitta livaktiga spår efter Strindberg. Med tanke på att han här slutgiltigt kraschade sitt äktenskap, gjorde en fiaskoartad uppläsning, sköt med revolver på krogen och blev anklagad för våldtäkt är det kanske inte så märkligt att danskarna inte spikat upp några minnesplaketter. Men jag hade ändå väntat mig att jag skulle känna något när jag uppsökte platserna där han varit.

Senare på kvällen, när jag kommit hem, plingar telefonen till. Det är Karl-Oskar. Han undrar: kan jag ge några råd om förlagsbranschen? Han berättar att hans stora dröm i livet är att bli författare, som sin förfader, men att alla stora förlag ­refuserat hans roman. 

Medan jag läser meddelandet slår det mig: Oavsett vad Strindbergsforskarna säger så har Karl-Oskar växt upp med uppfattningen om att han är den store författarens ättling, och att där finns något i släkten att leva upp till. Ett sår som gått i arv. Verkligare koppling till Strindberg går inte att hitta. Jag känner med Karl-Oskar. Alla plågas vi väl av drömmar om att vara någon annan än den man är, utan att behöva släpa en nationalskalds inbillade förväntningar på axlarna.

Ett citat ur Strindbergs Stora landsvägen dyker upp i huvudet:

»Välsigna mig, din mänsklighet,
Som lider, lider av din livsens gåva!
Mig först, som lidit mest –
Som lidit mest av smärtan,
Att icke kunna vara den jag ville!«

---

Erik Eje Almqvist är journalist och författare. Han är aktuell med Hammare & spik, en hyllning till Enzo Maris idéer. I vinter läser han Susan Orleans The Bullfighter Checks Her Makeup och Erwin Lauterbachs kokböcker.

---

Strindbergs tid i Danmark

Under tiden i Danmark utvecklades August Strindbergs privatliv till en katastrof samtidigt som han skrev några av sina mest hyllade verk.

PRIVATLIV

1 november 1887
Strindberg ankommer till Danmark. Han uppsöker den kända doktor Pontoppidan på mentalsjukhuset i Roskilde, för att få en bekräftelse på att han inte är psykiskt sjuk – vilket han tycks tro att Siri von Essen menar.

6 november 1887
Checkar in med familjen på Hotell Leopold i Köpenhamn.
Är så svartsjuk att han vägrar att äta vid samma bord som sin fru.

13 november 1887
Genrep av Fadren på Casino-theatret. Strindberg får så tunga samvetskval över hur han porträtterar hustrun att han överväger självmord. 

9 januari 1888
Flyttar in i Villa Maud i Taarbæk, där han hyr fyra rum av poliskommissarie Harlew. Den kallaste vintern i mannaminne. Siri von Essen vägrar att dela hans säng.

Sommar 1888
Hyr fyra rum och ett tornrum på det nedgångna godset Skovlyst. Ligger med förvaltarens lillasyster vilket leder till bråk och skottlossning.

September 1888 
Inkallas till polisförhör och flyr till Berlin. 

13 oktober 1888 
Släpar med sig familjen tillbaka till Köpenhamn för att öppna en »skandinavisk försöksteater«. 

20 april 1889
Lämnar slutgiltigt Danmark. Kort därefter inleds skilsmässoförhandlingar.

YRKESLIV 

Har dåligt rykte i hela Europa för sin litterära vårdslöshet och sina uthängningar av bekanta och kända människor. Kallas kvinnohatare.

13 november 1887
Fadren hyllas. Strindberg blir bjuden på middag av teater-direktören. Blir så full och överväldigad av bekräftelse att han skjuter pistolskott i taket på Rydbergs kælder och försöker bestiga bronshästen på Kongens nytorv.

Januari 1888
Skriver den självbiografiska En dåres försvarstal. Den svartsjukeosande boken ledde till åtal för sedeslöshet i Tyskland men kom sedan att hyllas som en av den skandinaviska litteraturens intressantaste kärleksromaner.

Sommar 1888
Under kaoset på Skovlyst skriver Strindberg bland annat novellsamlingenSkärkarlslif som innehåller Den romantiske klockaren på Rånö, vilken flera Strindbergskännare håller för hans främsta, samt det ofta spelade triangeldramat Fordringsägare och Fröken Julie.

September 1888
Skriver den osmakliga Tschandala. Kortromanen utspelar sig på ett lantligt gods, handlar om en uppgörelse mellan en över-människa och en undermänniska och är svår att tolka som annat än ett uppdiktat försvarstal och påhopp på sina värdar på Skovlyst.

 Januari 1889
Skriver pjäsen Den starkare som sedan blir en av hans mest spelade.

14 mars 1889 
Efter att ha ratats av andra ­teatrar har Fröken Julie världs-premiär i Studentersamfundets lokaler i Köpenhamn. Siri von Essen spelar huvudrollen. Pjäsen blir sedan Strindbergs mest spelade världen över.