I flera år har forskaren Maria Nilson samlat material till ett verk om bokklubben Svalan. Men i sommar lägger den ner. Varför då?

I sommar går Sveriges äldsta bokklubb i graven. I 78 år har bokklubben Svalan försett tusen och åter tusen svenska läsare med läsning. Men nu är det slut.

– I takt med att konsumtionsbeteenden förändras så har efterfrågan på Svalans unika bokguide-tjänst minskat, säger Annette Tannerfeldt, chef för Bonniers bokklubbar.

Svalan var en omedelbar succé när den lanserades i februari 1942. Redan efter en månad var den första upplagan, 15 000 exemplar, av Vilhelm Mobergs De knutna händerna slutsåld. Svalan lockade med kvalitetslitteratur i billigare utgåvor (med Svalans logga på ryggen), där svenska ­titlar varvades med utländska verk.

Men inte bara. Bokklubben erbjöd även en utbildning i att bli en läsare. Medlemsbladen från 40- och 50-talet är talande. Vid sidan av författarporträtt och bokpresentationer fick läsarna tips på hur man bäst arrangerar sin bokhylla, vad ett exlibris har för funktion och hur man bäst läser en bok: »Man skall alltid bläddra framåt med högra handen, längst ut på sidans överdel och tillbaka i boken genom att på samma sätt vända vänstersidorna med vänster hand« (för säkerhets skull ackompanjerades uppmaningen av en tydlig illustration).

Till vardags är jag forskare vid Linnéuniversitetet. För flera år sedan började jag samla material till en bok om Svalan.

Jag pratade med redaktörer och för­fattare vars böcker sålts via bokklubben. Jag intervjuade säljare och medlemmar, som pratade om vikten av det ­personliga samtalet där en kunnig säljare tipsar kunden om vilka böcker som bäst ­passar ur det utbud som erbjuds, och om vänskapsband som knutits via dessa samtal. Men, detta försäljningssätt var också bekymmersamt. I nästan samtliga intervjuer påpekas hur svårt det är att locka nya medlemmar till klubben i en tid då vi värjer oss mot allt som kan definieras som telefonförsäljning.

Bland författarna finns både en glädje över att vara en ­Svalan-författare och en irritation över vilken låg status bokklubbarna oförtjänt har haft. Kerstin Ekman är en av dem som både lyft fram Svalan som ytterligare en väg att nå ut med sina böcker, och poängterat att bokklubbar blivit styv-moderligt behandlade.

– Men den kultursnobbiga inställningen är nog till största delen avvecklad. Litteraturen ska vara till för alla och bokklubbarna har verkligen fört ut den.

Författaren Karin Wahlberg menar att det alltid funnits ett motstånd mot bokklubbars urval av så kallad »lättillgänglig« litteratur, men att olika bokklubbar haft olika status.

– I och med att Svalan behållit metoden att medlemmen rings upp av en kunnig säljare har klubben haft en starkare ­position än andra.

Enligt Annette Tannerfeldt är nedläggningen av Svalan inte nödvändigtvis ett uttryck för ett minskat intresse för litteratur och läsning.

– Jag är övertygad om att efterfrågan på kvalitativa boktips är lika stor som någonsin.

2003 skrev författaren Kerstin Ekman en text om glädjen i att hennes verk läses av många. »Men gladast kanske ändå när telefontrådarna surrat av litterärt prat och ­svalorna flugit med mina böcker.«

Snart landar svalorna för sista gången. Men år 2020 finns det som tur är andra, nya vägar att nå ut till läsarna. Kanske blir det i cyberspace som svalorna nu får häcka. 📖

Maria Nilson

Annons