Snille & blodsmak

TEXT: KARIN ALFREDSSON FOTO: THRON ULLBERG

De lever och andas ond bråd död. De läser hundratals nya böcker varje år. Men när Svenska Deckarakademin förbereder sin 50-årsfest är Sverige lamslaget av en pandemi som drar verklig död över landet. Vad spelar då spänningslitteraturen för roll? 

Höj ett glas för den vänliga akademin, den med ­snille och blodsmak. Skååål!
Det är april 2018 och ledamöterna i Svenska Deckarakademin har samlats till vårmöte i Kristianstad. Runt borden ventileras den andra akademin, den mindre vänliga, ­vars ledamöter ungefär samtidigt löper gatlopp i Gamla stans gränder förföljda av ett pressuppbåd som man bara ser i brittiska tv-deckare.  

Trerättersmiddagen på Kristianstad­krogen är generös, som alltid på senare
år eftersom akademins ekonomi är god. Bokförlagen betalar för att få sina kriminalromaner bedömda och i bästa fall prisade av Deckarakademin, och i takt med att deckarutgivningen ständigt slår nya rekord gör anmälningarna till akademin detsamma.

Men det gäller för ledamöterna att smörja kråset när de har chansen efter­som inga arvoden, prissummor, ­källar­valvsärtsoppor eller Parislägenheter delas ut. Motsvarigheten till Svenska Akademiens gyllene salar är ett ­kommunalmöblerat sammanträdesrum i anslutning till Deckarbiblioteket i Eskils-tuna. Där hålls de årliga höstmötena då årets pristagare utses, medan vårmötena flyttar runt mellan städer med deckar-vänliga stadsbibliotek. Ledamöterna betalar själva sina resor och hotellrum ­– och satsar bokhyllekilometer av obetald tid.

Anledningen måste vara att det är så trevligt. 

Jag, som 2006 fick akademins debutantpris för min bok 80 grader från Varmvattnet, blev tio år senare tillfrågad om jag accepterade att bli invald på stol nummer 16. Jag har sällan känt mig så hedrad. Tänk att få sitta vid samma bord som några av mina idoler: Tomas Arvidsson som skrivit studierektorsböckerna, Inger Frimansson med sina psykologiska thrillers och Aino Trosell, researchens mästare.

Att ingå i någon av Deckarakademins A-jurygrupper, en för svenska kriminal-romaner och en för översatta kriminal-romaner, är inget för slöfockar. Inför 2020 års prisutdelning hade 135 svenska deckare och 78 översatta anmälts. Inför 2020 års pris var den svenska A-gruppens fem jurymedlemmar tvungna att läsa mer än två böcker per dag utslaget på hela året.

Uppgiften har alltid varit tuff, men ändå rimlig. 1995 utgavs endast 39 svenska kriminalromaner, 2000 hade antalet ökat till 73 och 2019 till 285 (många på egna förlag). Deckartåget rusar fram i allt högre fart. Men Nisse Scherman, pensionerad bokhandlare, kritiker och sammankallande i A-gruppen för svenska kriminal-romaner, tror på ett avstannande.

– Om man tittar på vilka böcker som toppar försäljningslistorna var det fram till nyss de stora deckarnamnen. Så är det inte längre. Feelgood-böcker och vanliga romaner konkurrerar framgångsrikt. Kanske håller deckarboomen på att stanna av, åtminstone lite, säger han.

I väntan på avstannandet fattade Deckarakademins höstmöte i november 2020, coronasäkert på Zoom, beslutet att omorganisera A-gruppernas läsansvar. Alla jurymedlemmar ska inte behöva läsa allt men varje anmäld bok ska läsas av minst två personer. Om någon av dessa rekommenderar boken ska den sedan läsas av alla andra.

I instruktionen som delas ut till nyblivna jurymedlemmar står bland annat, under rubriken »Klichéer och schabloner«, att »Poliser med dålig andedräkt bör rendera boken fyra minuspoäng, seriemördare bör omedelbart ge minst åtta minus-poäng, nyskild snut med spritproblem och nattlig ångest bör lämnas i pappers-återvinningen.«

När A-grupperna nominerat fem böcker i vardera kategorin träder B-grupperna in. Under en månad, från nomineringen i slutet av oktober till prisutdelningen i slutet av november, läser B-grupperna alla fem nominerade. Sedan röstar både A-och B-grupperna och utser en vinnare. Ledamöter som är aktiva författare, som jag, får inte sitta i juryn för det svenska priset. Vi ska varken kunna bedöma våra egna eller våra kollegors/konkurrenters böcker.

Juryarbetet och läsningen tas på största allvar. Att få priser från Svenska Deckar­akademin ska smälla högre än att bli framröstad av vänner och bekanta eller stora grupper följare på sociala medier. Deckarakademins priser borgar för kvalitet. Det är ett återkommande ämne vid akademins möten – hur göra akademins arbete mer känt och respekterat för att vi ska kunna leva upp till stadgarnas portalparagraf »att verka för kriminalgenrens särprägel, dess utveckling och litterära anseende samt medverka till att genren hålls på en hög nivå«.

Lotta Olsson, Dagens Nyheters deckarkritiker, är djupt imponerad av Deckar­akademin.

– Vem som helst kan dela ut vilka priser som helst till vem som helst, men vem som helst har inte kompetensen. I Deckarakademin finns en unik samling deckarkunniga människor som gör ett mycket viktigt jobb, säger hon och fortsätter:

– Det finns säkert läsare som tror att den svenska deckargenren – i bästa fall – föddes med Sjöwall/Wahlöö. I sämsta fall med Millennium-serien. Hos Deckar­akademin finns det historiska perspektivet. När jag undrar något återvänder jag alltid till de antologier som akademin gett ut.

Vi befinner oss i en pandemi som hittills skördat 13 000 svenskars liv. Tror du våra deckarvanor kommer att förändras? 

– Ljudböckerna har ju fått fler läsare och där har deckarna en fördel. Deckaren kan också hjälpa mot frustration. Mördaren avslöjas och är inte liten och osynlig, som ett virus. Författaren har tecknat ett kontrakt med läsaren, att boven ska åka fast och att allt ska ordna sig. Det kan kännas skönt i en värld där det inte ordnar sig.

I år fyller Svenska Deckarakademin 50 år. Bo Lundin, kritiker och den ende av grundarna som fortfarande lever, minns det första förberedande mötet, en mörk vinternatt sent 1970.

– Det var Jan Broberg, kritiker på Kvällsposten, som bjöd hem Jörgen Elgström från Expressen, förläggaren Åke Runnquist och mig till sitt hem i Nässjö. Jan hade en idé om en akademi. Vi bjöd in 13 (ett lagom olycksbådande antal) personer som den 16 april 1971 grundade ­akademin. 

Deckarverkligheten såg annorlunda ut då. Den var till att börja med starkt manligt dominerad. Förutom Dagmar Lange (Maria Lang) kunde de ­kvinnliga författarna räknas på ena handens fingrar. Kritiker- och expertgruppen var ännu ­manligare men Barbro Alving (Bang) satt på en kritikerstol från start. Genren hade inte heller särskilt gott rykte. Recensionerna samlades ihop till kortfattade julklappstips och författarna hade inget större anseende, berättar Bo Lundin.

– Detta var ju mitt i Sjöwall/Wahlöös storhetstid, 1971 släpptes till exempel Den vedervärdige mannen från Säffle, men genren sågs fortfarande över axeln. Vi menade att många duktiga författare skrev deckare och att viktiga och stora samhällsproblem avhandlades.

Det ifrågasätts knappast numera, och även om diskussionerna vid akademins pristagarval kan vara intensiva har ­debatterna förändrats. Som inlägget från den ledamot som absolut inte kunde tänka sig att ge priset till en bok där ­hjältinnan hade mens. Eller ledamoten med en bakgrund i rättsväsendet som inte kunde ge priset till Jan Guillou eftersom han var »en dömd spion«.

Bristen på kvinnliga författare var ett problem. I redaktionen för deckar-­tidskriften Jury satt många ledamöter i Deckarakademin, och Jury utlyste 1998 en tävling, Polonipriset, där den bästa svenska deckaren skriven av en kvinnlig författare skulle utses. Liza Marklund vann med Sprängaren och det blev starten för en lång period med framgångsrika »deckar-­drottningar«. 

Aino Trosell, numera ledamot av akademin, vann 1999 det andra Polonipriset med Ytspänning, ett djuphavsdrama i Nordsjön. Hon var då en etablerad arbetarförfattare.

– Att jag hade skrivit en deckare kom som en fullkomlig överraskning, säger hon. Och vilket mottagande jag fick! Jag hade försökt umgås med författare tidigare men alltid känt mig obekväm och främmande. Bland deckarförfattarna var jag mer än välkommen. Här fanns inga näsor i vädret. Det var som en härlig soffa att sjunka ner i.

Många kvinnliga författare har följt efter. De fem böcker som nominerades till 2020 års pris för bästa svenska kriminal-roman var alla skrivna av kvinnliga för-fattare. Tove Alsterdal vann med Rotvälta.

Det dröjde till 1983 innan Deckarakademin började dela ut pris till bästa svenska kriminalroman. (Då vann Leif GW Persson med Samhällsbärarna.) Anledningen var att Expressen sedan 1955 haft sitt ­Sherlock-pris för svenska deckare, ett pris som akademin inte ville konkurrera med, men priset till bästa översatta kriminal-roman har delats ut varje år sedan 1971. 2020 gick det till sydafrikanske Deon Meyer för Villebråd. Duktiga debutanter kunde också behöva uppmuntran, så redan 1971 fick Ulf Durling debutantpriset för sin bok Gammal ost. Debutantpriset delas inte ut varje år, men det har blivit lättare att hitta duktiga debutanter.

– Ja, och tur är det, säger Nisse Scherman. En del av de gamla kunde gott sluta skriva … 

Svenska Deckarakademins höjdpunkt – hittills – var när man 1981 arrangerade den tredje världskongressen för kriminallitteratur. Hundratals deckarförfattare från hela världen kom till Stockholm, kongressade på Grand Hôtel och åt middag i Stockholms stadshus. Bland de medverkande märktes Frederic Dannay (halva Ellery Queen), Desmond Bagley, Hillary Waugh och Christianna Brand.   

I samband med kongressen utökades antalet ledamöter i akademin.  

Stämningen bland de 21 ledamöterna är numera god, revisionsberättelsen framförs på vers och det är många skratt, men så har det inte alltid varit. Konflikter och dramatiska utträden har även den blodbestänkta akademin drabbats av. 

Så lämnade till exempel Dagmar Lange (Maria Lang) akademin med buller och bång 1973. Anledningen var att akademin bestämt sig för att ge priset för bästa översatta roman till Min vän Walter av Richard Neely. »Mentalsjukdom, sexmord, ­blodiga våldshandlingar hör tyvärr i högsta grad hemma i verkligheten, men bör inte prånglas ut till en aningslös publik under etiketten underhållning«, ansåg mysdeckardrottningen från Nora. 

I sin självbiografi Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang 1985 passade hon på att ge ett antal kängor åt sina forna kollegor i akademin. Inte minst Per Wahlöö hade hon svårt för. Hon minns en middag som slutade med att Wahlöö och hon »grälade så att stickor och strån rök om Pelles vänsterradikala förakt för det svenska samhället, för den svenska poliskåren, de svenska skattemyndig-heterna – som han för övrigt konsekvent undvek att betala sina skatteskulder till – om politik, religion, litteratur, kyrka och moral«.

Men oavsett personliga motsättningar har konflikter uppstått, konflikter som har med själva konstruktionen av ­akademin att göra. 

– Enligt stadgarna ska akademin bestå av lika många kritiker som författare, vid sidan om några allmänt genrekunniga, säger Bo Lundin. Kritikernas arbete är ju att kritisera, både positivt och negativt, vilket ibland drabbar författande ledamöter. Så måste det vara. Deckar-­akademin är ingen kamratförening.

För några år sedan ledde en sådan osämja till att en liten grupp ledamöter bestämde sig för att lämna akademin. Enligt samma tankesätt har en väl etablerad författare tackat nej med motiveringen »Varför skulle jag vilja vara med i en förening som gör reklam för mina konkurrenter?«.

I takt med att genren växt och blivit mer kommersiellt framgångsrik har också konkurrensen kring priser och uppmärksamhet ökat. Tidigare hade Deckarakademin en synlig plats på bokmässan i Göteborg men nu får intresserade använda förstoringsglas för att upptäcka de undanskymda programpunkterna. Crime Time, som började som en lokal deckarfestival på Gotland med Bonnierförlagen som främsta finansiär, har nu flyttat in på bokmässan och tagit över deckarscenerna. 

– Det förbryllar mig, säger Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Jag är mycket mindre intresserad av Crime Time och jag begriper inte hur Crime Time kan låta bli att använda Deckarakademins kompetens. För att inte tala om hur mycket jag saknar akademins »temmelfester«. 

Inom Deckarakademin finns experter på det mesta, på Åke Holmbergs Ture Sventon (och hans »temlor«), Frank Heller, Stieg Larsson, kriminallitteratur 1880–1920, kriminaljournalistik, Kurt Wallander, Kalle Blomkvist, Maria Lang, John Dickson Carr, science fiction, ­klassiska pusseldeckare 1920–1960, Agaton Sax, rättsmedicin med mera.

Där har jag lärt mig att översättarna av Ture Sventon-böckerna haft problem med både Tures inkonsekventa läspningar och hans semlor. I Tyskland äter han till exempel gräddbakelser och heter Teffan Tiegelman, och i Finland har han döpts till Totte Svensson. För den som tror att »en deckare är en deckare« kan av akademin lära sig mycket om genrens utveckling och förändring.

Bo Lundin berättar att deckarförfattaren och ledamoten Ulla Trenter för några tiotal år sedan konstaterade att »lägg ett lik utanför Stockholm och upplagan sjunker med 10 000 exemplar«. I dag är det snarare tvärtom. En deckar­serie som utspelar sig på en mindre plats – i Fjällbacka, längs Silvervägen, i Hagfors – verkar attrahera fler läsare.

– Det är kanske lättare att konstruera en historia på en mindre plats, gissar ledamoten Johan Wopenka. Färre misstänkta, mer skvaller, alla känner alla i en begränsad miljö. Trenden med lokala deckare började med en hel drös Gotlandsdeckare som kom ungefär samtidigt, oftast skrivna av sommarboende stockholmare.

Johan Wopenka är en av de jury-medlemmar som varje år läser hundratals böcker. 

– Trender finns alltid, säger han, och för oss som läser så mycket blir trenderna snabbt klichéer. Kvinnor och barn som är inlåsta i källare är jag dödligt trött på. Darknet, det skumma internet, förekommer numera frekvent. Opålitliga huvudpersoner, till exempel poliser som på något sätt befinner sig på fel sida i en utredning, har alltid funnits men blivit vanligare. 

Men privatdetektiverna har försvunnit.

– De introducerades med Sherlock Holmes som förebild och förekom i svenska kriminalromaner i början av 1900-talet men försvann ganska snabbt, säger Johan Wopenka. Det fanns, och finns, ju inga privatdetektiver i Sverige. Poliser är förstås vanligast, men journalister och fotografer har också varit populära huvudpersoner. Och präster.

Tror du att pandemin kommer att sätta sina spår i spänningslitteraturen?

– Ja, kanske kan »trivseldeckarna« komma att uppskattas ännu mer. I USA och England har återutgivningen av gamla pusseldeckare ökat. De innehåller ofta humor, som beskrivningen av Poirots mustascher. Själv har jag nyss läst om en gammal antologi med golden age-noveller och blivit mycket underhållen.

På tal om Sherlock Holmes.

I entrén på Stadsbiblioteket i Eskilstuna kan besökaren stanna till framför en detaljrik modell av en lägenhet på 221B Baker Street i London. Modellen, som ett större dockskåp, är byggd av Ted Bergman. Han tävlade i 1967 års 10 000 kronors-fråga i Sveriges Television i ämnet Sherlock Holmes och var ledamot av Svenska Deckarakademin. Han avled 2012 vid 89 års ålder, såvitt känt av naturliga orsaker. Men man vet aldrig.

---

Karin Alfredsson är författare och ledamot på stol nummer 16 sedan 2016.