Död, sorg & oväntad kärlek

Båda har förlorat sin livskamrat. Båda har skrivit rosade romaner om sorgen. Nu är de ett par. För första gången berättar Carolina Setterwall och Tom Malmquist om sitt nya liv tillsammans (och hur man bör koka spagetti).

Det är ingen ordning på livet. Plötsligt anfaller katastroferna, lyckan gör magiska krumsprång. Ett enda virrvarr kan tyckas, av avsked och möten. 

Den här texten kommer att kretsa kring sorg – hur man beskriver den, möts i och överlever den – men också en del om hur man bör koka spagetti, om genier och knäppgökar. Ett virrvarr, med andra ord.

I Södermalmsallén ligger grå stenplattor i prydligt halvförband mellan välordnade grusgångar. Här är bilfritt men ändå barnfritt, få stockholmare vågar numera släppa ut sina ungar att leka själva. 

Var tjugonde meter står ett träd och väntar på våren.

Det är vältänkt, välplanerat, svenskt så in i Norden. 

När värmen är åter blir det annat, tänker jag. Solen kommer att locka människorna ut på gatorna igen, skapa en trivsam oordning i det lego av kolossalformat som trakterna kring Magnus Ladulåsgatan liknar. Här bor författarna Carolina Setterwall och Tom Malmquist. I den ganska nya familjen ingår också självklart Carolinas son Ivan och Toms lilla Livia. Meningen som följer går att uttrycka vackrare, jag vet, men likafullt är den ett faktum:

Döden förde denna lilla kvartett samman. 

2012 dör Toms sambo Karin, gravid i 33:e veckan med deras första barn. Den influensa man befarar – hög feber, hosta, illamående – visar sig vara leukemi. Akut kejsarsnitt, intensivvård, ett enormt sjukvårdsteam misslyckas med att hålla Karin vid liv. Tom Malmquist skriver: »Det blir tyst i rummet, ingenting låter längre. Nygren tittar på klockan och fortsätter: patienten går ad mortem 06.31.« 

Strax innan Karin dör hinner hon ge deras dotter namnet Livia. 

Liv ja. 

Inom bara några månader mister Tom Malmquist sin kärlek, han blir pappa för första gången och förlorar sin far. 

En kväll i oktober 2014 lägger sig Carolinas sambo för att sova. I rummet bredvid somnar Carolina intill sonen Ivan, då under året. Nästa morgon hittar Carolina Setterwall sin man död i sängen. Hon skriver: »Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är den sista gången jag gör det.«

Våra händer har just mötts i ett hej och när frågor som »te, kaffe?« är avklarade kryper Carolina Setterwall upp i rummets grå hörnsoffa, Tom Malmquist sätter sig på en köksstol bredvid. Hon är mörk, lång, lugn och han ljus, intensiv – i alla fall som jag uppfattar dem just då. De griper in i varandras tal, vänligt och nyfiket men inte alltid friktionsfritt.

Carolina Setterwall och Tom Malmquist har skrivit om död som drabbar mitt i steget, som river sönder. Ett barn blir utan mamma eller pappa. Kärlek går om intet. Känslor av skuld ersätter drömmar om framtid. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv heter hans berättelse, hennes har titeln Låt oss hoppas på det bästa. Jag kommer att hävda att deras böcker liknar varandra – de är ibland kyligt registrerande, ändå vibrerande av liv, skoningslösa mot andra och inte minst sig själva. Carolina ska då protestera – och samtalet få ny energi. 

– Vi har olika språk, säger hon och vänder sig mot Tom. Ditt är poetiskt, explosivt. Den sorgeprocess du beskriver kände jag mycket för, men jag kände inte igen mig. 

Du tycker inte att era berättelser påminner om varandra?

– Ingen förskönar. Där finns en likhet, men i övrigt? Nej. 

Böckerna har blivit kritiker-succéer och stora framgångar kommersiellt. Tom Malmquists bok har listats av New York Times kritiker som en av förra årets mest »anmärkningsvärda romaner« och toppat försäljningslistor. Carolina Setterwalls debut är i skrivande stund såld till 25 länder. De båda står mitt i det som många med författar-ambitioner drömmer om men aldrig lyckas uppnå – det fullkomliga genombrottet. Det som ger klirr i kassan, anseende och tid att kunna koncentrera sig på en fortsättning. När vi träffas har Tom just lämnat slutversionen av All den luft som omger oss, som påbörjades innan Karin dog och som tar avstamp i ett mord.  Nu väntar boken på sina första läsare.

– Det känns tomt att lämna, säger han. Vilset. Som att bli arbetslös, kanske.

Innan vi gräver oss ner oss i sorgen vill jag redogöra för den lycka som faktiskt sprang ur katastrofen. För glädjen kom – oväntad för dem båda men likafullt. 

Hur blev de ett par vill jag veta.

– Jag visste att jag skulle skriva om Aksel men kände stor vånda, säger Carolina. Tom och jag har gemensamma vänner, en av dem tyckte att jag borde prata med honom som ju hade skrivit om samma sak.

Nu flyttar Carolina blicken från mig till Tom.

– Jag undrade om du kunde tänka dig en lunch … men du missförstod.

Hon fick tjata.

– Jag frågade faktiskt vår gemensamma vän om Carolina var en knäppgök, säger Tom. 

Varför?

– En del människor är så totalt gränslösa i sorg, fortsätter han. Väldigt många kontaktade mig efter min bok. De ville att jag skulle berätta deras historia eller att jag skulle hjälpa dem att skriva. De verkade tro att jag bar på alla sanningar. Jag ville inte vara otrevlig, men blev kanske lite på min vakt. Carolina, hur skulle jag kunna jag veta vad du ville? 

Carolina vänder sig åter till oss båda.

– Du var väldigt stiff. Jag ville bara veta hur du hade tänkt när du skrev. Hur mycket får man lämna ut andra? Kan man beskriva sorg som jag hade tänkt? 

»Våra livserfarenheter rimmade med varandra och nu står vi här.«

Tom förklarar sig, säger att vid ett första möte kan man inte förvänta sig att allt ska vara så spontant och trevligt. Sedan avslutar han, kanske mer riktat mot mig:

– Men … ja … våra livserfarenheter rimmade med varandra och nu står vi här.

En realitet förvandlas så fort man sätter fingrarna på tangenterna till en beskrivning silad genom egna erfarenheter. Vad är sant? Och för vem? 

Tidigt i skrivprocessen var Carolina klar över att låta de berörda vara involverade innan boken gick i tryck. Hon var också beredd att ändra, tona ner, skydda Ivan mot framtida sår.

– Tom är helt annorlunda, säger hon. 

– Carolina är så duktig på att föreställa sig mottagaren, förmodligen har det med hennes bakgrund som kommunikatör att göra, svarar Tom. Vem vill jag nå? Hur gör jag för att komma dit? Hur gör jag minst skada? Det är väldigt inspirerande att höra hur Carolina tänker. Jag kommer från poesihållet, är introvert. Först när jag är helt färdig lämnar jag texten till en extern läsare och sedan till dem som berörs. Men… jag tror inte att jag hade ändrat även om någon hade önskat det. 

Men om?

– Om jag skulle tvingas till censur eller stora kompromisser vore det inte värt att skriva över huvud taget.

Några personer kände sig träffade av I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Bland andra en före detta arbetskamrat till Tom Malmquists pappa blev vansinnig på skildringen av den kände sportchefen på Expressen. Mannen krävde att Tom skulle ändra. 

Blev du förbannad?

– Tja … han har rätt och jag har rätt. 

Men …?

– Det är min bok.

Carolina tror att rädslan för att såra har med personlighet att göra. Tom är tuffare, där hon söker konsensus väljer han strid. 

Kan det ha med manligt och kvinnligt att göra?

– Nja, svarar Carolina. I så fall socialt. Tom är skolad i en manlig sportvärld. Jag har hela mitt liv arbetat i grupp, är van att anpassa mig. På gott och ont förstås.

– … men du kan väl inte hävda att jag inte grubblar eller aldrig tvivlar? Det låter som om jag skulle vara tvärsäker på allt?

– Nej, men du hävdar din rätt på impuls. Jag hävdar min efter stor tvekan. 

Hur raka är ni mot varandra vad gäller skrivandet?

– Tom har jobbat mer med textfeedback än jag, ibland tycker jag att han är på gränsen till för yrkesmässig mot mig. Jag behöver höra tre jättebra saker för att kunna ta emot en dålig. Även om han har rätt i sak har jag svårt att inte ta illa vid mig. Kanske har jag lagt ner månader på ett avsnitt och så är det inte värt någonting. 

– Några månader är ju ingenting!

– Det här har med min bakgrund att göra, fortsätter Carolina. Jag flyttade hemifrån tidigt, min pappa dog i samma veva. Jag blev tvungen att bli vuxen snabbt, hade inga författare i släkten som kunde tjäna som förebilder. Hur gärna jag än ville skriva blev det självklart för mig att hitta ett jobb som jag kunde försörja mig på. Ingen annan skulle hjälpa mig … jag har ett starkt kontrollbehov när det gäller ekonomi. Minns att jag delade upp de pengar jag hade, det kunde vara sex kronor om dagen, och rättade jag mig efter det. Detta att äntligen få skriva fritt är en stor gåva, men funkar det inte ekonomiskt måste jag hitta på något annat. Kanske är det därför jag blir stressad över tiden jag lägger på något som sedan inte går att publicera.

Tre gånger har Carolina läst Toms bok.

– Jag vill veta allt om Karin, även om det gör ont. Vem var hon? Vad älskade Tom hos henne? 

Och du, Tom?

– Jag har faktiskt inte läst Carolinas bok från a till ö. Jag orkar inte möta hennes ex. Det har inte med svartsjuka att göra, jag vill lära känna Carolina utan Aksel.

Alla som har haft ett förhållande vet att den gamla kärleken kan spöka, hur är det för dem? Jag får följande dialog som svar: 

– För mig är våra ex så självklart med i vår nya familj och det är fint, säger Carolina. Det är bra för våra barn att minnet av Karin och Aksel hålls levande. Jag har aldrig träffat Karin och Tom skriver om henne på ett sätt som gör att jag tycker mycket om henne. Men jag kan också drabbas av svartsjuka. 

– Karin hade egenskaper som inte du har, inflikar Tom. 

– Jag vet!

– Men kanske är det därför jag blev förälskad i dig? 

Tom Malmquist pausar en stund, tar sats för att förklara:

– Ska vi tala om svartsjuka måste vi först definiera den. För mig är svartsjuka rädslan för att förlora någon till en annan. 

– Tom är väldigt hetsig, avbryter Carolina. Även jag har hetsiga sidor, men båda våra före detta var väldigt lugna. Ibland tror jag att Tom saknar i mig den ro som Karin skänkte honom. 

– Men du är cool, jag skulle inte funka med en person som inte var cool. Om vi ska vara rättvisa angående Aksel. Nej, jag är inte svartsjuk på honom men är däremot inledningsvis, alltid väldigt svartsjuk. 

Varför är du så svartsjuk till en början?

– Det är inte så konstigt. Man går in i något ovisst och är rädd för att inte räcka till. Min poäng är att om man har levt med någon som dött kan man inte förlora just den personen fysiskt men man kan förlora sig själv, känslomässigt. Det finns en risk att man glorifierar den som inte längre finns. 

Yrkesmässigt ligger Tom steget före Carolina. Förutom romanerna har han publicerat två omtalade diktsamlingar: Sudden death och Fadersmjölken. Tom är sedan många år van vid den ensamhet som skrivande utgör, de ojämna inkomsterna, osäkerheten. Carolina gick från att vara en heltidsarbetande kommunikatör på Berghs reklamskola till att bli författare. 

– Jag har gått till ett kontor så länge jag kan minnas, och kan tycka att det är förvirrande att bara vara hemma. När jag jobbade på Berghs hade jag ständiga och skarpa deadlines, återkopplingarna var snabba och konkreta. Men nu. Kanske har jag har kontakt med förlaget var tredje månad. Jag har lätt för att tappa tron på mig själv. Eller snarare, jag har svårt att upprätthålla tron på mitt skrivande om jag inte får reaktioner. 

Hon anade inte att hennes debutbok skulle få ett sådant genomslag. 

– En fis i rymden tänkte jag, en berättelse som kanske skulle uppskattas av några få. Att den skulle bli en kommersiell produkt kunde jag inte föreställa mig. 

Du tappar lätt tron säger du. Vad gör du då?

– Skriver ändå. Går och morrar, men skriver. Jag är duktig på att bryta ner svåra saker. Jag skulle kunna ha en karriär som en person som skriver manualer. Nä, jag skojar. Min akilleshäl är struktur, det tar lång tid att tänka ut hur jag ska bygga historien.

Så säger hon plötsligt: 

 – Tom har ett temperament som är otroligt inspirerande. Det var en de egenskaper som gjorde att jag blev kär i honom. Han är så hetsig!

Om vad?

– Allt! Om något inte funkar på Livias förskola, om man bryter av spagettin, om skrivandet går i stå … Allt ska ventileras, diskuteras. Helst direkt. 

Vänta nu, spagetti …

– Jag blev väldigt förvånad första gången Tom påpekade att man inte får bryta av spagettin när man kokar den. 

Nu ler Tom först i någon millisekund, sedan vill han förklara.

– Ok, jag är perfektionist. Ska man äta spagetti med köttfärssås vill jag att såsen liksom ska rulla på gaffeln.

– Jag tänker mer på att den måste få plats i kastrullen …

– Just det är riktigt störande. Att bryta spagetti gör man bara inte. 

Tom, har du samma temperament när det gäller skrivprocessen?

– Ja. Fungerar inte ett parti blir jag förbannad, skriker: »Det här är så in i helvete jävla dåligt, en person som vill kalla sig författare kan inte skriva så här uselt!« När jag ville ge ut första boken trodde mitt dåvarande förlag inte på idén. Det finns visst någon oskriven regel om att man ska vänta minst ett år efter en katastrof. Då hjälpte ilskan mig, jag tänkte: »Fuck you, om ni inte tror på mig så går jag. Jag ska visa er!«

– När du blir arg försvinner du in i badrummet, säger Carolina. Efter några timmar där är du glad igen. Jag kan vara avundsjuk på Toms koncentration. 

Vad händer i badet, Tom?

– Vi bor ganska trångt, det gäller att hitta privata sfärer. I badrummet kan jag låsa om mig, vattnet dränker alla ljud. Jag stör ingen med mitt jävla gnäll.

Hur ser din skrivardag ut, Carolina?

– När jag har lämnat barnen kliver jag tillbaka till sängen, drar täcket om mig, börjar arbeta. Känns det motigt halkar jag in på sociala medier. Håller jag på för länge med det föraktar jag mig själv. Klockan tre checkar min hjärna ut, det är dags att hämta Ivan. 

Och du, Tom?

– Jag går upp tidigt, ibland fem. Några timmar senare drar familjen i gång med frukost och lämningar. Är jag inte nöjd med det jag åstadkommit fortsätter jag när barnen kommit hem igen. Jag kan inte bara släppa det. Ibland går arbetet med en scen snabbt, ibland tar det veckor. Att skriva poesi är helt annorlunda. Romaner är mycket svårare.

Varför?

– Romaner är kommunikativa på ett annat sätt. Jag menar inte att förringa poesin, inte alls. En skillnad som kanske beskriver det jag menar är att förläggare sällan vill ändra i poetiska sammanhang. Däremot kan de ofta ha åsikter i en roman: Förstår läsaren? 

Sängen är alltså hennes arbetsrum. Tom Malmquist har gjort ett hörn i soffan till sitt och försvarar det ilsket, i alla fall under de intensivaste skrivperioderna. »Är man racerförare vill man väl inte byta bil i sluttampen.« Medan vi fortsätter att tala om den kreativa processen märker jag att något skaver hos dem båda. Tom tar sats.

– Barnen är viktigast, i och med att de växer ändras vårt sätt att arbeta. Märkligare än så är det inte.

– Bilden av författarpar kan bli väl romantisk, fyller Carolina i. Vi är som andra småbarnsföräldrar, pratar om vad vi ska äta till middag, om ungarna behöver nya täckbrallor.

– Precis. Många har en alldeles för orealistisk syn kring skrivande. Det är hårt arbete. Jag tror inte på tanken om medfödd genialitet. 

– Här är vi olika, svarar Carolina. Jag har sedan barndomen levt i tron att jag har fått en gåva – utan att på något vis påstå att jag är ett geni. Den känslan vill jag behålla, att jag har något eget från start.

– Jag menar bara att det kan vara hämmande för en person att få höra att hen har en enorm begåvning. Ingen är ett geni. Visst, man kan ha olika förutsättningar men det måste också finnas skolor, bibliotek, böcker, förebilder. Horace Engdahl vurmar för den romantiska bilden av geniet, idén att vissa skulle ha direkt tillgång till något högre och att bara lika geniala kritiker kan se vem som besitter den begåvningen. Det är direkt fånigt. Däremot kan man prata om vad som uppskattas i en viss tid och vem som har lyckan att hamna rätt.

Tom Malmquists Sommar-program 2016  är en smärtsamt ärlig beskrivning av sorg. Han riktar sig direkt till dottern: 

»Under det första året var skammen över att inte ta hand om dig större än min dödslängtan. Du dömde mig till ett fortsatt liv. Du kändes som ett straff. Jag skäms över att säga det.« 

Carolinas bok bär på lika mycket avgrundsdjup sorg som förtärande skuld. Hade hon med sin energi drivit Aksel i döden? Allt hon ville, allt hon drömde! 

– Jag ville inte bara beskriva saknaden utan också försöka berätta om relationer av i dag. Hur lever vi, med våra förväntningar på den andre och på livet?

Carolinas nya berättelse kommer att handla om moderskap. Tror hon. 

– Jag ska försöka beskriva ett slags klaustrofobi i moderskapet, konflikten mellan att vilja vara allt för sitt barn och att vara egen. 

Flera år och mängder med intervjuer senare talar de ännu om sina böcker. Tröttnar de på att ständigt tvingas befinna sig i sorgens centrum, dit vi journalister gärna tar dem? Carolina svarar snabbt: »Jag är trött på min bok, men glad att den finns.« Tom fyller i:

– Berättelsen töms på intensitet. Det är hemskt att tappa den intensiva känslan av en stor förlust. Man vill i varje ögonblick kunna förmedla hur man kände då, ärligt, omskakande. Att då bli blank är vidrigt. 

Den sista frågan innan vi skiljs åt handlar om förhoppningar. 

Om du fick önska dig vad du vill …?

Carolina Setterwall hoppas att den nya familjen ska växa ihop, läka, och »att få fortsätta skriva, och kanske att jag kunde få umgås med hästar som jag gjorde förr«.  

Tom Malmquist kan inte svara, säger han:

– Det är för smärtsamt att formulera en framtidsvision … dessutom blir det sällan som man tänkt sig, inte sant? Viktigast är att vi är friska. Så fort ungarnas hosta låter konstig tar skräcken över.

– Jag har också nära till katastroftankar, säger Carolina.

– Det blir nog lätt så med våra erfarenheter, säger Tom.

På väg hem tänker jag på det råd som Tom Malmquists ger Livia i sitt Sommar-program: »Kasta dig ut, tillåt dig att falla, det är alltid modigare att visa sina brister än att försöka dölja dem. Ändå finns de som tror sig vara fulländade. De är inte bara tråkiga, de är farliga.«

Förgörande avsked, magiska möten. Allt som vi inte kan föreställa oss ska komma väntar den som – trots rädsla – vågar kasta sig ut i det virrvarr som kallas livet.