Hälften av all litteratur på svenska är översatt från andra språk. Ändå är det ett nästan outforskat ämne. Vad händer egentligen med ett verk vid en översättning?

En av våra mest älskade översatta klassiker är Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Vi slår upp den berömda inledningsraden i Hans Björkegrens översättning från 1979: 

I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde vid S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt gå bort mot K-bron. 

Det verkar väl enkelt? Ändå finns här åtminstone en sak att lägga märke till: det lilla ordet »nästan«. Det inte bara nyanserar den unge mannens vankelmod; det signalerar dessutom att också berättaren är osäker, nämligen på vad för slags känsla som egentligen fyllde den unge mannen. (Eller möjligen signalerar det att han vet men inte tänker berätta. Under alla omständigheter kan man inte röra sig »nästan obeslutsamt« – däremot kan den som beskriver en annan persons rörelse formulera sig så.) Ordet »nästan« signalerar också vilket perspektiv berättaren tänker inta i den här romanen: han tänker inte gömma sig i ett neutralt tonfall. Han skriver inte »Det var en gång« och låter handlingen tuffa på som om ingen berättade. Han skriver snarare något i stil med »Det var nog en gång« eller »Personligen tror jag att det var typ så här« och visar därigenom att han har för avsikt att låta sig märkas i texten.

Vi kan nu jämföra med hur en annan översättare har tagit sig an samma rad och se efter i vår äldsta svenska version, utgiven 1883. Översättningen är gjord av Walborg Hedberg (1859–1931), som var husöversättare på Albert Bonniers förlag under årtiondena runt sekelskiftet och som i den rollen var högst delaktig i introduktionen av Fjodor Dostojevskij, Lev Tolstoj och Thomas Mann för att nämna bara några. Hedberg har här: 

Framemot aftonen af en het julidag gick en ung man ut ur sitt rum på S-gatan och begaf sig med långsamma, obeslutsamma steg åt K−bron till.

Det här påminner förstås om Björkegren: den unge mannen går ut, kvällen är varm. Men det är inte samma text. Förutom att tidsfärgen i Hedbergs språk är en annan är hennes version mer hopdragen, liksom avsiktligt komprimerad, till skillnad från den lätta yvighet som skymtar hos Björkegren. Och hos Hedberg lämnar berättaren inget utrymme för tvivel: den unge mannen rör sig obeslutsamt, punkt slut. Fast det var kanske bara en tillfällighet att det blev så olika?

Vi springer ikapp den unge mannen!

Men snart försjönk han i ett djupt begrundande och gick vidare utan att ge akt på sin omgifning, utan att vilja ge akt på den. Då och då mumlade han några ord efter sin vana, som han nyss omnämnt, att tala för sig sjelf. (Hedberg) 

Men snart försjönk han i djupt grubbel eller rättare sagt i ett slags dvala, och han gick där utan att uppfatta, utan att ens vilja uppfatta, världen omkring sig. Då och då mumlade han för sig själv – det var den där monolog-ovanan, som han nyss hade erkänt inför sig själv. (Björkegren)

Fetningarna visar på tre ställen bara i den här lilla textsnutten där Björkegren har en tydligare markering av berättarens osäkra närvaro i texten.

Och mönstret går sedan igen i hela romanen, sida upp och sida ner. Hos den ene översättaren gör sig berättaren påmind mest hela tiden, hos den andre döljer han sig oftare bakom ett neutralt tonfall. Björkegren har nu inte hittat på denne småpratige berättare. Också i -originalet är detta ett centralt drag i Dostojevskijs stil och en förutsättning för hur hans texter byggs upp. Men i Hedbergs version är alltså samma centrala stilgrepp, om inte utraderat, så åtminstone mycket försvagat. Till saken hör att Dostojevskij, när han introducerades i Sverige på 1880-talet, uppfattades som något av en småsnaskig folklivsskildrare och spännings-författare. Walborg Hedberg översatte med andra ord en Dostojevskij som inte tedde sig så intressant som stilist eller tänkare och en roman som inte verkade så vördnadsbjudande – och hon behandlade den därefter. 

Hennes översättning var ett barn av sin tid, och det var också Björkegrens version, som tillkom i ett sammanhang där det hade blivit intressant att tala om Dostojevskij som stilist och tänkare, och då översättarna som grupp ställde helt andra krav på sig själva än vad de gjorde på 1880-talet. Följden blev två i grunden olikartade avbildningar av en och samma förlaga.
I princip berättar de samma historia – men på helt olika sätt. Och nu kommer det verkligt märkliga. Trots att det alltså rör sig om två väsentligt olikartade versioner är det sällan Brott och straff  beskrivs som något annat än ett fast och oföränderligt verk när man talar om romanen på svenska. Översättarnas namn har stått på titelbladen i dessa och alla andra tolkningar, men det är som om namnen inte betyder något. Inte ens forskarna brukar bry sig om dem, för det är ytterst ovanligt att exempelvis litteratur- eller idéhistoriska översiktsverk tar hänsyn till de specifika dragen i en viss översättning, och om en översatt titel händelsevis nämns är det alltid som om verket var självklart och oföränderligt. Samma mönster går igen om det någonstans beskrivs vilket enormt inflytande Brott och straff  har haft på den eller den svenska författaren som inte kunnat läsa boken på ryska. Det översatta verket hålls för statiskt, trots att det uppenbarligen inte är det.

En känslig läsare tycker kanske inte att någon av dessa översättare har lyckats särskilt väl med att bevara anslaget hos Lagerlöf.

Kanske blir det tydligare om vi vänder på steken och utgår från ett svenskt verk. Originallitteraturen ter sig alltid mycket solidare än översättningslitteraturen. Tänk bara på Gösta Berlings saga, detta roman-monument, fullt av värmländskt oknytt, vargflockar och magiska skator, alltihop framburet på en svenska lika självklar som en granithäll i Bohuslän, till och med i korta snuttar som den här: 

Jul var det, och bal skulle stånda å Borg. 

I original är meningen både folklig och ålderdomlig, ändå personligt präglad. Men se vad som händer om vi ger samma rad till en hoper utlänningar:

Det var Jul, og paa Borg skuld eder voere Bal.
(Ida Falbe-Hansen, 1892)

It was Christmas, and there was to be a ball at Borg.
(Pauline Bancroft Flach, 1898)

Es war Weihnachten und auf Borge sollte ein Ball stattfinden.

(Mathilde Mann, 1899)

En känslig läsare tycker kanske inte att någon av dessa översättare har lyckats särskilt väl med att bevara anslaget hos Lagerlöf. Hos alla tre blev meningen rätt platt, bara något som konstateras. Möjligen skulle detta kunna ge anledning till ett resonemang på det välkända temat »Det förloras alltid något i en översättning«. Men några sådana resonemang kommer inte att föras här. För det första − för att det är trist och orimligt att enbart se till förlusterna på ett ställe där någonting just har erövrats och vunnits. För det andra − för att denna upptagenhet vid »det som har gått förlorat« ofta bortser från att original och översättning måste vara olika saker och att översättning per definition innebär en total omstöpning (eller åtminstone en mycket genomgripande omvandling) av hela verkets språkform. För det tredje kan ett så här kort utdrag knappast ge fog för en bedömning av översättarnas insatser. Kanske har något gått förlorat i översättningen, kanske inte − i vart fall vet vi knappast vad som har hänt här förrän vi har sett efter mer ordentligt och försökt beskriva det. Och den som försöker göra det upptäcker förmodligen ett och annat − inte bara att utfallen kan variera kraftigt och att de skiljer sig på olika sätt från originalet, utan också att varje enskilt utfall har en unik konstnärlig särprägel:

Ingen kan veta hur fager han är, mina drömmars sjö, förrän han från Borgs udde har sett morgondimmorna glida bort över dess glättade yta, innan han från fönstren i det lilla blå kabinettet, där så många minnen bo, har sett honom återspegla en blekröd solnedgång.

No one could know how lovely that lake was until he had seen it from the promotory of Borg, the morning mist drifting off its smooth surface. 

(Robert Bly, 1962; bearbetning av Flach, 1898)

No one knows how lovely is this lake of my dreams, if from Borg promontory, he has not watched the morning mists glide away from its gleaming surface, and from the window of the little blue cabinet – where so many memories live – seen it reflect a rosy sunset. (Greta Anderson, 1997; bearbetning av Lillie Tudeer, 1894)

No one can know how fair it is, this lake of my dreams, until he has seen the morning mists gliding away across the polished surface from Borg’ point; before he has seen it reflect a pale red sunset from the window in the little blue study, where so many memories reside.
(Paul Norlen, 2009)

Den uppmärksamme läsaren anmärker här på att två av dessa exempel utgör bearbetningar av äldre översättningar och att sådana bearbetningar sällan blir särskilt lyckade. Det stämmer. Men de är likafullt översättningar. Och som vi ska se är bandet mellan original och översättning ofta helt kapat i den miljö där översättningen blir läst. 

Kanske har översättningen stora brister som representation av originalet, men det är inte alls säkert att läsarna är medvetna om det. En översättning lever vanligen ett helt självständigt liv i den mottagande kulturen och läses som om det var frågan om originalet. Som svensk läsare kanske man känner sig förnärmad av att Selma Lagerlöf är så föga monumental och självklar på engelska, av att det kan vara tillåtet att stöpa om något så betydelsefullt, dessutom gång på gång, och av att det rentav anses vara i sin ordning att hävda att detta förvirrande myller av olikartade och ändå likartade texter skulle vara samma sak som vår svenska Lagerlöf. Men återigen beror denna förvirring på att vi blundar för det översättande ledet, att vi dunkelt förväntar oss att Lagerlöf i översättning ska vara samma sak som i original, »bara på ett annat språk«. När det sedan visar sig att översättningen är någonting annat blir nog detta extra förvirrande i fall som Lagerlöf och Dostojevskij, som ju utgör klassiker, en sorts texter som har rykte om sig att vara alldeles ovanligt oföränderliga − och så har någon annan varit där och knådat om dem! Samtidigt är detta omknådande en viktig förklaring till klassikerns förmåga att leva vidare. I och med sina översättningar uppdateras klassikern efterhand och anpassas till nya tider i en sorts förvandlingar som den aldrig kan genomgå i sin originalform.

Man kan på goda grunder hävda att alla dessa översättningar »inte är« Selma Lagerlöf. Men på lika goda grunder kan man hävda att de vidgar betydelsen av vad Selma Lagerlöf kan vara. 

På svenska har Gösta Berlings saga en gång för alla skrudats i en språkdräkt som är så självklar att det kan verka befängt att någon skulle vilja sy om den: 

Ny var fracken med de blänkande knapparna, styft var kråset, och skinande voro blanklädersskorna. Han bar en päls af finaste bäfver och sobelmössa öfver sitt ljusa, krusade hår.

Men för de engelskspråkiga läsarna förändras han gång på gång: 

His coat with the glittering buttons was new, his ruffles were stiff, and his buckled shoes shining. He wore a cloak of the finest beaver, and a cap of sable on his yellow, curling hair.  (Bancroft Flack)

His coat with its shining gold buttons was new, his cambric frills were finely starched, hit patent leather shoes shone. His overcoat was lined with the finest beaver, and a cap of sable fur covered his fair curly head. (Tudeer)

The tailcoat with its gleaming buttons was new; the ruffles were starched and the leather shoes shined. He wore a fur of the finest beaver skin and a sable cap over his light, curly hair. (Norlen)

Man kan på goda grunder hävda att alla dessa översättningar »inte är« Selma Lagerlöf. Men på lika goda grunder kan man hävda att de vidgar betydelsen av vad Selma Lagerlöf kan vara. Med sina förtjänster och tillkortakommanden har Lagerlöfs översättare bidragit till att bygga upp något som vi i Sverige inte kan få: en Gösta Berling som aldrig slutar att förvandlas, som alltid växlar med tiderna, ett mer organiskt levande verk än originalet. Rimligen kan det inte räknas som en förlust.

Det översatta verket är med andra ord föränderligt och förhandlingsbart och läses vanligen helt självständigt från originalet. Denna insikt kan vara svår att förena med vissa behov man har som läsare. En del av njutningen med att läsa en riktigt bra roman är ju det som sker då man fylls av beundran eller högaktning för författarens förmåga att hitta så nyansrika ordvalörer att världen för en stund tycks förklarad, förtrollad, elektrifierad eller åtminstone lite intressantare än nyss. Och så punkteras hela förutsättningen för vår vördnad: författarens auktoritet, föreställningen om att verket med nödvändighet måste vara formulerat just så. Men ibland är också de stora auktoriteterna helt instabila. Ett exempel på det ger August Strindberg, den svenske nationalförfattaren som hade fräckheten att skriva ett par viktiga verk på franska. Dit hörde Le plaidoyer d’un fou (1888), på svenska En dåres försvarstal. Romanen översattes första gången till svenska av okänd hand för tidningen Budkafvlen 1893, då från en tysk förlaga och mot författarens uttryckliga vilja. Idag har vi alltså fyra svenskspråkiga varianter av nationalförfattarens centrala franskspråkiga verk, och alla fyra skiljer sig åt i både originalledet och det översatta ledet. Exemplet väcker frågan om vad som egentligen konstituerar vår nationallitteratur. Gösta Berlings saga och alla andra svenskspråkiga originalverk ingår givetvis. Men hur är det då med Le plaidoyer d’un fou? Den är ju skriven på ett språk som få i Sverige behärskar. Ska den släppas in i den svenska nationallitteraturen för att Strindberg är Strindberg? Ja, varför inte? Men i så fall – på franska eller på svenska? Och i det senare fallet − i vilken översättning? Rimligen allihop. Men hur blir det då med alla andra översättningar av utländska verk till svenska? Borde inte de också släppas in? De är ju trots allt skrivna på svenska, till skillnad från Le plaidoyer d’un fou. Till vilken »litteratur« hör annars Brott och straff och alla de hundratusentals andra svenskspråkiga verk som råkar ha en utländsk förlaga? Vid någon tidpunkt i historien slutade man att räkna den översatta litteraturen till den inhemska, men så har det inte alltid varit. Värderingen är knuten till specifika omständigheter under romantikens och industrialiseringens tidevarv, vilka vi först på senare tid har börjat övervinna.

Förhoppningsvis har det vid det här laget blivit tydligt att det inte är givet på förhand vad som kommer ut i andra änden när man stoppar in ett verk i översättningsmaskinen. En grundpremiss för att en översättning ska kunna uppstå är att den måste avvika från originalet. En annan är att avbildningen aldrig kan upprepa ett tidigare försök till avbildning (om den inte avsiktligt är ute efter det, men då handlar det om avskrivning). En översättning är ett verk med dubbla (i viss mån konkurrerande men framför allt samarbetande) upphovspersoner: den enas namn är utsatt redan på omslaget, den andras namn hittar du först på titelbladet. Av olika skäl har vi länge valt att blunda för den senare, men det är sakta på väg att förändras. Länge osynliggjordes översättarna. Men nu har vi börjat bry oss om dem igen.

Nils Håkanson (född 1975) är förläggare och författare till verk som Ödmården och Den blinda konungens spira. Därtill översätter han, främst från ryska. Texten är ett utdrag från Dolda gudar – en bok om allt som inte går förlorat i en översättning, som släpptes den 27 juli på Nirstedt/litteratur.


Hallå där, Nils! Hur föddes idén till boken?

– Jag hade forskat på översättning av rysk skönlitteratur till svenska genom historien och sedan arbetat i redaktionen för Svenskt översättarlexikon. På så vis hade jag fått viss överblick och förstod att det fanns otroligt mycket på området som inte var allmänt känt eller ens utforskat på ytan. Så är det fortfarande.

Var det något som förvånade dig under arbetet?

– Man förvånas hela tiden, tycker jag. Att studera översättningar är lite som att läsa gamla dagstidningar eller brev. Man kommer in under huden på en försvunnen tid och får ta del av andra tänkesätt, associationsmönster och språkliga beteenden.

Vilken är den värst misshandlade klassikern i svensk översättning?

­– Kanske är frågan felställd. Det är lätt att söka efter fel i översättningar. Men man behöver vara medveten om att en översättning alltid måste vara något annat än sitt original. Det är en förutsättning. Sen finns det förstås slarviga översättningar. Men det pekas för mycket finger i översättningssammanhang.

Finns det romaner som är omöjliga att översätta?

– Nej. Däremot kan det vara så att ett mer utmanande original tvingar översättaren att ta ut svängarna mer, att vara ännu mer självständig i skapandet av den egna texten. Går man bara med på att översättaren är medskapare i översättningen finns det ingen bortre gräns. 

Har du själv något verk som du drömmer om att översätta? 

– Kanske inte så att jag ligger vaken på nätterna och tänker på det. Men Viktor Jerofejevs Moskva-Petusjki skulle vara kul att göra. En existentialistisk fylleskröna i sensovjetisk tågmiljö. Skulle vilja göra den i svensk miljö. Kanske med titeln: ”T-Centralen-Nyköping”.

En omöjlig fråga, men: om du bara fick tipsa om en översatt roman – vilken skulle du välja då?

– Det var ju en lätt fråga! Finns hur mycket som helst. Staffan Skotts och Maria Nikolajevas försvenskning av Tatiana Tolstajas Därv har en absurd energi som jag gillar. Och apropå Tolstoj så är Barbara Lönnqvists nyöversättning av Krig och fred en ren njutning. Men det behöver inte vara skönlitterärt. Jag läste nyligen en fackbok om frihetstiden, skriven på engelska av Michael Roberts

För dig som vill veta mer

Svenskt ö­versättarlexikon på ­litteraturbanken.se är en given startpunkt för den intresserade.

Att riva Babels torn av Viveka Heyman. En tankeväckande genomgång av Heymans självständiga förhållningssätt till bibelböckerna. 

How to Read a Translation – Words Without Bordersav Lawrence Venuti. Ett stort namn inom översättningsforskningen som här ger en fin introduktion till översättningsproblematiken.

Ur världslitteraturen av Ivar Lo-Johansson. En kul liten novell på översättnings-temat. På ett svenskt småstadspensionat sitter en rysk emigrant och producerar enastående bra noveller. Men är det han som är upphovsman?

♦ Jämför ­klassiker.  Att jämföra översatta klassiker är kul, då blir det ofta tydligt hur rörlig och förvandlingsbenägen den översatta litteraturen är jämfört med originallitteraturen.

 


Annons