Bland fyrskepp & mumintroll

Den är stängd för allmänheten, men Tove Janssons älskade ateljé står kvar som hon lämnade den. Följ med på en exklusiv visning på Ulrikasborgsgatan 1.

Nu har jag varit hemma hos Tove Jansson, Mumintrollets skapare. Tove Jansson var inte hemma, men hennes brorsdotter Sophia Jansson var där. Och Toves grejor. Staffliet. Diverse målningar. Böcker. Affischer. Statyer. Modellbåtar. Och det stora ljuset från alla fönster (så starkt att Tove Jansson tvingades täcka över ett av dem). För en som har behov av att ofta vara ensam och kura i ett hörn, och som är fascinerad av katastrofer, kan det kanske bli för mycket ljus.

Tove Jansson hade väldigt stora paletter för att vara så liten och tunn. Hon vägde femtio kilo och var på sin höjd 160 centimeter. Hon hade nog varit ännu tunnare om inte hennes särbo Tuulikki Pietilä stått för mathållningen.

Tove Jansson var inte intresserad av matlagning och något kök hade hon inte heller. När hon stod och målade och balanserade sin tunga palett måtte hon ha sett ut som en liten fjäril med ont i vingen.

När Tove Jansson flyttade hit år 1944 var staden bombad och alla rutor i ateljén på Ulrikasborgsgatan kaputt. Det var kallt som attan och väggarna var trasiga. Det fanns ingen centralvärme, inget kök och inget badrum och bara ett pyttelitet sovrum med en kamin av märket Porrin Matti.

Tove Jansson blev överförtjust. Ateljén är nästan femtio kvadrat och med en takhöjd à la katedral. Därintill sovrummet »där jag kan ha all min kvinnliga bråte, allt mjukt, lekfullt grant och personligt med två fönster under taket«, som hon entusiastiskt skrev i ett brev.

Bland bråten finns ett toalettbord som Tove Jansson själv har målat och försett med dekorationer, snäckor som klistrats runt spegeln. Som vore den smyckad av Muminmamman.

Den första tiden tvingades Tove Jansson måla i kappa, mössa och halsduk. Men hon bet sig fast, trots att hon flera gånger hotades med vräkning. Till slut köpte hon ateljén och blev sin egen. Hennes särbo, Tuulikki Pietilä, bodde i huset intill. Tove Jansson kunde besöka henne genom att gå över vinden.

Sedan kom någon typ på att den där vinden kunde byggas om till bostad: alltså fick Tove ta hissen ner, gå över gården och ta hissen upp till Tuulikki. 

Tove Janssons ateljé och bostad ser ut som ett museum men är inget museum. Det bara står där. 

 – Att göra om det till ett riktigt museum med öppettider och personal skulle bli ganska dyrt. Vill man till ett Muminmuseum får man åka till Tammerfors, påpekar Sophia Jansson.

Sophia Jansson är dotter till Toves bror Lasse, han som egentligen var författare, men som tog över tecknandet av Muminserien som Tove tröttnat på. Hon fick inte tid till annat, tyckte hon. Det var redaktör Charles Sutton på Evening News som övertalat henne att börja teckna serien (en fast inkomst är nu inte så dumt för en konstnär), men till slut blev hon galen av alla deadline. 

Fast serien hölls vid liv i tjugo år.

Sophia Jansson arbetar för Moomin Characters, som bevakar Tove Janssons rättigheter och godkänner Muminprylar. 

I ateljén finns ett par gipsskulpturer skapade av Viktor »Faffan« Jansson, Toves pappa. Den ena med Tove som modell; den andra satt hennes mamma för: Signe »Ham« Hammarsten.

– Signe var hård på pyssel och barkbåtar, säger Sophia Jansson.

Pyssel var tydligen familjens passion, i stort sett alla har bidragit till den modell av ett fyrskepp som står i ateljén, förebilden ligger ännu vid Skatudden här i Helsingfors. Fyrskepp var Tove Janssons stora intresse.

På väggen hänger två väldiga franska affischer av Théophile Alexandre Steinlen, inköpta i Paris. Egentligen är det en triptyk, men mellanbiten har kommit bort. Dock hänger tre krokar i taket, för den händelse den bortsprungna skulle dyka upp.

I övrigt finns en handfull målningar av Tove Jansson i de mest skilda stilar, ett marmorporträtt av Tove som tioåring, gjort av Faffan. Tittar man ut genom fönstret ser man Designmuseet, tidigare Brobergska skolan, där hon gick som barn, en sträng flickskola som hon inte trivdes i.

Biblioteket finns kvar. Med massor av konstböcker, Yrjö Hirn, till exempel. Mycket filosofi. Men också Genet, de Maupassant, Sartre, Zola, France och Duras. En bok om fyrar. H.C. Andersen på engelska. Vasaris bok om renässanskonstnärer. Ferlin. Boken Människokunskap och människobehandling är försedd med ett av Toves många exlibris, motivet är svallande vågor.

Under 1960-talet byggdes en balustrad högst upp, till vilken leder en gedigen trappa. Alltihop ritades av Reima och Raili Pietilä – Tuulikkis bror och dennes fru.

Där uppe finns bokhyllor med översatta Muminböcker, inte minst japanska, Mumin finns på över fyrtio språk.

– Samlingen är inte komplett, vi vet inte ens hur stor den samlade upplagan av Muminböckerna är, säger Sophia Jansson.

Under 1930-talet medarbetade Tove Jansson som illustratör i den antifascistiska satirtidningen Garm (hunden som vaktar ingången till underjorden). En av teckningarna visar en man som håller en soppslev mot örat och säger: »Det måste vara något misstag, min herre, jag har ingen telefon.«

Tove Jansson levde ihop med Tuulikki Pietilä i många år. Paret dolde inte sitt förhållande, men framhävde det inte heller (homosexualitet var kriminellt i Finland fram till 1970-talet). 

Tuulikki Pietilä torde ha stått modell för Too-ticki i Trollvinter. Det sägs att Tofslan och Vifslan (Trollkarlens hatt) egentligen är Tove och Vivica Bandler, som var ihop ett tag.

Tofslan och Vifslans stora rubin var kärleken dem emellan, en kärlek de noga dolde i en väska för en fördömande omvärld.

Den här artikeln var ursprungligen publicerad i Vi Läsers specialutgåva om finlandssvensk litteratur – ett samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Magasinet skickas ut till Vi Läsers prenumeranter med start den 22 november. Det är en redaktionellt självständig produkt.