I danska Beder går blivande trädgårdsmästare Rafael Donner en stenläggningskurs. I Malmö vandrar Ester Roxberg runt med blicken fäst i Pildammsparkens trädtoppar. Samtidigt försöker Adam Svanell avsluta boken Anonyma prestationister. Möt tre utbrända författare. 

Det är lermark vart man än ser. I spåren av grova sulor och maskinhjul står regnvattnet stilla på yrkeshögskolan i Beder, en dryg kvart utanför Århus på Jylland. Tunga lastpallar har staplats till ett högt torn och på de stora ladornas korrugerade plåttak växer grön mossa. Rafael Donner kommer gående från de låga skolbyggnaderna i rött mexitegel en bit bort. Han sträcker ut handen för att hälsa.

– Välkommen till min livskris.

Han har alltid varit känd. När Rafael Donner föddes meddelades detta på en gul löpsedel i Finland. »Jörn Donner fick en son: en ohygglig fuling« stod det på finska. I dag är han 29 år och har skrivit två böcker, varav en består av en brevväxling med sin berömde far – författaren, regissören och politikern Jörn Donner. Böckerna har fått orimligt mycket uppmärksamhet, tycker Rafael. Ändå har han velat berätta sin sida av saken. 

– Det är klart att jag vill ut ur den här skuggan och på något vis få vara mig själv, säger han. 

Våren 2018 lanserades Rafael Donners debutbok Människan är ett känsligt djur, en essäsamling om uppväxten på finska landsbygden, maskulinitetsnormer och det svåra i att passa in.

» Jag kunde gå ut ur min lägenhet, sätta mig på cykeln och bara börja gråta.«

Vid sidan om heltidsarbetet som chefredaktör för det anrika Student-bladet i Helsingfors deltog Rafael på kvällar och helger i författarframträdanden och paneler.

Samtidigt hade han lovat sin förläggare att lämna nästa bok samma sommar. Jörn Donner var då 85 år, hade genomgått flera operationer, och boken Innan du försvinner kändes brådskande. 

Symtomen kom smygande. Rafael hade svårt att sova, tappade aptiten och kunde glömma bort var han var. 

– Jag hade hela tiden känslorna på ytan. Kunde gå ut ur min lägenhet, sätta mig på cykeln och bara börja gråta. 

Utmattningsdepression, blev diagnosen. 

Rafael Donner söker ett nytt fokus i livet.

– Jag gick in i väggen helt totalt. 

De senaste tio åren har antalet sjukskrivningar för utmattningssyndrom ökat lavinartat i Sverige. Stressdiagnoser är den vanligaste och snabbast växande orsaken till sjukskrivningar i landet – och kryper allt längre ner i åldrarna. Cirka 80 procent av de drabbade är kvinnor. Många jobbar inom vård, skola och omsorg, men problemen finns inom de flesta yrkeskategorier. Fast ändå, författare? De sitter väl hemma i lugn och ro? Tar med sig datorn till ett kafé? Vad har de att stressa över?

Efter en ledig sommar fick Rafael Donner jobb som skribent på Yle. Han skulle skriva personporträtt med litterära anslag och trivdes med sina kollegor. Ändå blev det inte som han tänkt. Våren 2019 var symtomen tillbaka. 

– Jag fick en enorm skräck för att skriva. Det var svårt att få ett enda ord skrivet utan att få en mindre panikattack, säger han. 

I pildammsparken i Malmö har någon strött vitt grus över en av de stora grönytorna. »Gräsmattan renoveras. Vänligen respektera avspärrningarna«, hälsar gatukontoret. Fjädrar från en söndertrasad fågel ligger utspridda över grusgången men författaren Ester Roxberg tittar inte ner. Hon har parkerat sin svarta lådcykel och pratar eftertänksamt. 

– Jag har lärt mig att titta upp i trädtopparna. Det låter banalt, men det har hjälpt mig jättemycket. Jag tror att jag alltid har varit en sådan person som går och tittar ner i marken, säger hon. 

Ester Roxberg fick Lilla Augustpriset som 17-åring och har sedan dess gett ut böcker i rasande fart. Det stora genombrottet kom med den personliga boken Min pappa Ann-Christine, som nu blivit film med titeln Min pappa Marianne. Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt spelar huvudrollerna som far och dotter i ett liv där allt kastats över ända. Ester själv var i 20-års-åldern när hennes pappa Åke bytte namn till Ann-Christine och började leva som kvinna. Om filmen är en dramakomedi är den personligt hållna boken betydligt dovare – processen är en lång och smärtsam tid i både Esters och Ann-Christines liv. 

På bara några år har Ester gift sig, fått tre barn och skrivit fyra böcker. Hon är 32 år och ständigt i farten. 

– Jag har alltid haft en känsla av att jag måste hinna göra allting så snabbt som möjligt innan livet tar slut.

I somras var hon och familjen ute på en lång tågluff genom Europa. Men någon semester var det knappast, Ester skulle också skriva resereportage. 

– När man reser med tre barn är man som ett jagat djur. Det är non stop, dygnet runt. 

»Som en blixt genom huvudet«. Det var första tecknet på att allt inte stod rätt till med Ester Roxberg.

När hösten kom gick Ester till frisören. Det var skönt att vara hemma, Ester hade just satt igång flera nya skrivprojekt och var på gott humör. Där, i frisörstolen, med schampo i håret och handduk över axlarna, fick hon sitt livs första panikattack. 

– Jag satt där och blundade. Det var som en blixt genom huvudet, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag trodde att jag fick en stroke. 

Hjärtklappning, höjd puls och yrsel blir återkommande följeslagare under hösten 2019. Ester har drabbats av utmattningssymtom, blir sjukskriven på halvtid och börjar gå hos psykolog. När hon orkar lämnar hon familjens radhus och promenerar bort till Pildammsparken. Men hon undviker de grusade gångarna, hon orkar inte möta folk.

– Själva botten är min prestationsångest inför skrivandet och att jag på något sätt har förlorat mig själv i det. Jag är uppvuxen i en familj som varit väldigt presterande, mina föräldrar låg aldrig på soffan. Det har jag tagit över, att man ska producera, vara duktig och nå framgång. Och då försvinner ju det här med att bara vara människa, säger hon. 

» Man ska alltid vara intressant, alltid leverera ett innehåll.
Det tar över allt, hela ens liv.«

Hon har fått syn på saker den här hösten. Som att hon låtit skrivandet allt mer få flyta samman med hennes värde som människa. När en ny bok blir recenserad, är det därmed inte bara en bedömning av boken, utan också av henne själv. 

– Om det går dåligt för mig då, om man får ett nej på ett manus eller en dålig recension, är det ju verkligen jag som drabbas, mitt värde. 

Hon har insett att hon aldrig ger sig själv ledigt. Även när hon inte jobbar tänker hon på text. 

– Det är som att man aldrig får missa en tanke eller en mening. Man är på något sätt i ständig beredskap för skrivandet. 

Till och med hos psykologen har Ester försökt prestera. 

– Man ska alltid vara intressant, alltid leverera ett innehåll. Det tar över allt, hela ens liv.

Trädkramaren Ester Roxberg. »Jag har lärt mig att titta upp i trädtopparna. Det låter banalt, men det har hjälpt mig mycket.«

Psykologen skulle inte få tråkigt?

– Precis, det skulle vara intressant för henne att lyssna på, givande för henne. Och jag tror att det har mycket med författarskapet att göra, att man alltid är där, i innehållet. 

I lervällingen utanför Århus stoppar Rafael Donner ner ett cigarettpaket i fickan. 

– Jag slutade röka för en timme sedan, säger han och ler brett. 

Sanningen är att han slutat flera gånger förut.

Han är bara här över veckan, för att tillsammans med nordiska kollegor lära sig att lägga kullersten på traditionellt danskt vis. Kursen är en del av den två-åriga utbildning till trädgårdsmästare som han hoppade på i höstas. 

– Det är skönt att få använda sin kropp, det känns som att jag suttit och ruttnat i tio år, säger Rafael. 

Fortfarande bor han och fästmön kvar i Kronohagen i Helsingfors. Men de tänker lämna staden så fort det bara går. 

– Kronohagen är den trädfattigaste stadsdelen i Finland. Jag lider.

När förmiddagspausen är slut går Rafael tillbaka till arbetet i en av de stora ladorna, han och kurskamraten Timmis Sundman ska lägga sista handen vid stenläggningen. I ena halvan av en rektangel har de lagt vanlig gatsten, i den andra runda kullerstenar, eller piksten, som det heter på danska. Det är svårare än det ser ut.

Stenarna är runda, ojämna, hämtade direkt från fälten. Det är som att lägga ett stort, tungt pussel. De måste läggas tillräckligt tätt och liksom låsas in i varandra för att det ska hålla över tid, förklarar läraren Rune Bartholin Augustinus. Han har rödbrunt skägg med stänk av grått närmast käklinjen och praktiska knäskydd på de grå arbetsbyxorna.

– Det viktiga är att få tyngden nedåt och att låsa in stenarna. Annars kan de lossna när det fryser. Men görs det bra kan det hålla i hundratals år, säger Rune. 

I arbetet med natursten går det att skymta en människas personlighet. Är man två personer som lägger en hel gårdsplan byter man plats varje timme, för att de olika sätten att pussla ihop stenarna på inte ska märkas. 

Rafael knackar i en av de sista bitarna med murarhammaren. Han beskriver sig som en känslig person. Hela sin barndom på den finska landsbygden kämpade han för att passa in. Frågan är om det har hjälpt att skriva personliga böcker, och vara så öppen med sig själv. 

– Tyvärr mår jag nog inte bra av att skriva. Processen för mig är inte alls så värst angenäm, säger han.

I arbetet med natursten går det att skymta en människas personlighet, det vet Rafel Donner. Och görs arbetet bra kan stenläggningen »hålla i hundratals år.«

När han skrivit sin första bok, om uppväxten och hur han kämpat för att inte vara så känslig, inte gråta så ofta, trodde han att nu är det klart. Nu kan han sätta lapp på luckan och gå vidare. I stället har ständiga författarframträdanden och marknadsföring av boken gjort att han måste prata om det svåra hela tiden. 

– Det är som att riva upp gamla sår om och om igen.

På författarförbundet är stressdiagnoser och utmattningssyndrom bland medlemmar inget man arbetar aktivt med. Men det är knappast förvånande att även författare drabbas, tycker förbundets ordförande Grethe Rottböll. 

– Det som har förändrats är att även om man ges ut på stora förlag har det blivit mycket mer att man måste göra reklam för sig själv, säger hon. 

Författaren har på ett helt nytt sätt ansvar för att själv bidra till marknads-föringen genom framträdanden och på sociala medier. 

– Det är inte alla författare som är bekväma med det, det ligger ju lite i yrket att man sitter själv och jobbar eftertänksamt, säger Grethe Rottböll. 

Risken är att förlagen låter det påverka vilka författare som över huvud taget kan komma i fråga att ges ut – hans eller hennes förmåga att nå genom bruset.

– Det är allvarligt i sig, för litteraturen och författarskapen är ju det viktigaste, säger Grethe Rottböll. 

I sin lägenhet i Stockholm förbereder sig Adam Svanell för att gå tillbaka till jobbet. Även han ser det komiska i situationen. Han har nyligen blivit sjukskriven för utmattningssymtom under arbetet med en bok på samma ämne. 

– Det var det stående skämtet när jag berättade för folk att jag skulle skriva
den här boken. »Bara du inte blir utbränd igen.«

Men just så blev det alltså. I Anonyma prestationister, som ges ut i vår, skriver Adam Svanell essäistiskt om tidsfenomenet utmattningssyndrom och frågar sig varför detta händer just oss, just här, just nu. Adam drabbades första gången hösten 2016.

Han hade tagit en månads tjänstledigt från sitt jobb som redaktör på Svenska Dagbladet för att skriva på en roman när symtomen kom ifatt honom.

Han la ut vackra bilder på sociala medier från familjens sommarhus på Österlen, men låg sömnlös om nätterna, hade svårt att tänka klart och klarade inte av att göra något av det han tänkt. Väl tillbaka på jobbet skulle han intervjua Leif GW Persson på en scen. Det var GW som blev droppen. Adam Svanell hamnade på akuten för smärta i bröstet och blev sjukskriven. 

– Att prestera är en så oerhört central del av ens identitet i dag. Man ska förverkliga sig själv, allt ska maximeras, säger han.

Ett av problemen i vår samtid, menar han, är att prestation för många nu genomsyrar alla möjliga delar av livet. 

– Skillnaden på att administrera sin jobbmejl eller sina likes på Instagram kan kännas obefintlig. När jag var singel och använde Tinder kändes det som att skriva jobbmejl på kvällarna, bara att hålla igång alla de här konversationerna. 

Adam Svanell. Foto: Johanna Hanno

När forskare talar om stressdiagnoser och riskgrupper återkommer de ofta till bristen på kontroll i arbetslivet. Yrken, exempelvis inom vården, är särskilt riskfyllda för att man inte kan styra arbetstider och arbetsmängd. Författaryrket är det motsatta. Ändå är ett bokprojekt som upplagt för att skapa skadlig och långvarig stress, tror Adam Svanell. 

– Det finns en enorm gränslöshet i det. Det är ett enormt projekt, man är så ensam i det, hela tiden på gränsen till galenskap. 

Utmattningssyndrom är visserligen en modern diagnos, men fenomenet är knappast nytt. Läkare gav i slutet av 1800-talet nervtrötta och överansträngda patienter diagnosen neurasteni. Nationalekonomen och filosofen Max Weber, känd som en av sociologins fäder, var 34 år när han insjuknade 1898. Han var överarbetad, utmattad, svag och överkänslig för ljud och ljus, skriver Adam Svanell i Anonyma prestationister. Adam själv känner igen sig i nästan allt. 

Tröstande då kanske att orsaken till neurastenin inte i första hand ansågs ha med egenskaper hos patienten själv att göra – orsaken var i stället själva moderniteten. Och frågan är om det inte ligger något i det.

»Likheterna mellan sekelskiftena 1900 och 2000 är slående i relation till upplevelsen av växande stress«, skriver idé-historikern Karin Johannisson i sin bok Melankoliska rum. »Vid bägge tidpunkter beskrivs samhället som präglat av snabb förändring, nya tempon, massivt informationsflöde, intensiv teknikutveckling och höga prestationskrav, allt i en rå marknadsekonomi. På individnivå skapas känslor av att inte hinna med mentalt, psykiskt och känslomässigt.« 

Så vad är det då för fel på samhället? Vad är det vi längtar efter? I Pildammsparken har Ester Roxberg under hösten plötsligt känt ett behov av att trampa löv och känna på trädstammar. 

– Jag kan uppleva att alla lever väldigt mycket för sig själva, man handlar fina blommor på fredagen bara för att man själv ska få njuta av dem. Det är väldigt få som är engagerade i någonting, säger hon. 

Ester har börjat gräva i det förflutna. Hon är född i en liten by i Zimbabwe, där mamman jobbade som vårdlärare och pappan som präst tills Ester var tre år och familjen flyttade hem till Småland. 

– Min familj har alltid kallat det våra lyckligaste år. Vi satt och läste böcker tillsammans på kvällarna och mamma och pappa jobbade inte alls mycket. När vi flyttade hem till Sverige splittrades vi.

I vår reser Ester för första gången tillbaka. Tanken är att det ska mynna ut i en P1-dokumentär och en slags reseskildringsmemoar. 

– Där skriver jag också om utmattningssymtomen, det är grunden till själva sökandet. Jag vet fortfarande inte vad jag kommer komma fram till. Det är mer ett utforskande av vad lycka och trygghet är, och hur man ska må bra som människa.

Ester har planer på att framöver i längre perioder lämna sitt eget arbetsrum. Hon jobbar redan en del som mediepedagog och med att leda poesigrupper.

– Att hjälpa ungdomar att jobba med sitt skrivande är lika mycket värt som att jobba med mitt eget, säger hon. 

»Man ska ju fan tävla i allt. Det är det som är så jobbigt. «

Utmattningssymtomen har inte bara varit av ondo.

– Vad jag har fått syn på är en längtan efter att inte bara leva för mig själv. Om man bara lever för sig själv och sin familj tappar man någonting väldigt starkt, att man är en del av ett samhälle och en samhörighet.

På jylland borstar Rafael Donner gruset av händerna.

– Man ska ju fan tävla i allt, det är det som är så jobbigt. Man ska tävla i vem som har den bästa närvaron på sociala medier, vem som är hälsosammast, bäst på sitt jobb, mest kompetent. Alla roller är utsatta för marknadsekonomins teser om tävling. Det är det som är så skönt med att studera till trädgårdsmästare, att det inte finns den här tävlingsaspekten, säger han. 

Rafael Donner längtar efter harmoni och måttfullhet. Efter att flytta tillbaka ut på landet och arbeta med odling.

– Jag känner att det är en framtidsbransch på sätt och vis, trots att det är ett så gammalt yrke.

Han har i tidigare intervjuer sagt att han helt ska sluta skriva. Men kanske är det lite som med rökningen, säger han och skrattar till. Faktum är att han börjat skriva på en ny roman. 

– Min plan är nog att fortsätta skriva men att inte ha det som mitt levebröd. Den här romanen är mer ett passionsprojekt. 

Vad den handlar om vill han helst inte gå in på. Men det finns en röd tråd. 

– Det handlar om människans förhållande till naturen. Den går ganska hand i hand med vad jag håller på med just nu.

Stenläggningen de arbetat med hela förmiddagen ska snart rivas igen. Stenarna ska lirkas upp ur sina låsta positioner och läggas tillbaka i en hög. Det är i alla fall ingen risk att Rafael ruttnar bort än på ett tag. 

– Kroppen är styv nu, det är upp friskande. Ibland måste man bara ta
drastiska beslut.

Utmattningssyndrom i siffror

Stressrelaterade sjukdomar har mer än fördubblats på 10 år.

Cirka 80 procent av de som är sjukskrivna är kvinnor. Många jobbar inom vård, skola och omsorg.

I mars 2018 var cirka 34 600 personer sjukskrivna för reaktion på svår stress eller olika typer av stressrelaterad psykisk ohälsa. Sedan 2010 har långtidssjukskrivningarna ökat med 80 procent. Psykisk ohälsa står för närmare 60 procent av denna ökning.

Källa: Försäkringskassan, Vårdguiden och Stressforskningsinstitutet



Annons