Var är du, Joyce Carol Oates?

Sara Stridsberg har läst Joyce Carol Oates dagbok och undrar var all smärta och eld som finns i
romanerna har tagit vägen.

Jag kommer att tänka på titeln till romanen Do With Me What You Will under läsningen av nästan ett decenniums och sexhundra sidors anteckningar om arbete & kärlek & cocktailpartyn & promenader & litterära nederlag & litterära triumfer signerad den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Det är någonting med dagboken som är våldsamt till sin karaktär. Känslan av att komma oinbjuden, att fysiskt tränga ner i en annan människas tankar, stövla omkring där, lite slött bläddra fram och tillbaka för att … hitta något, tvinga ner ljus över de ljuskänsliga sidorna. Det är som att med fingrarna bända upp en levande blommas krona. 

Jag skrev dagbok fram tills jag var tjugofem. Det hände att någon läste den mot min vilja. När jag var barn läste jag min mammas dagbok. Jag läste min gammelfarmors dagbok när hon var dement. En gång läste jag min älskades dagbok. Den senaste dagboken jag läste var Lars Noréns. Den dagbok jag har älskat besinningslöst är Sylvia Plaths. Men i fallet JCO:s dagbok är det inte alls fråga om den sortens våldsamhet, och inte heller den våldsamhet som ofta associeras med hennes författarskap.

Joyce Carol Oates dagböcker är välredigerade och välbalanserade och – inbillar jag mig – från början skrivna med avsikten att publiceras en dag, ett slags fiktiva dagböcker. Förutom de intressanta beskrivningarna av skrivandet (”arbetets hårda juvel”) är texten ett nästan brutalt anfall av lättsam information om Princetons undersköna omgivningar & det lyckliga, lyckliga äktenskapet & alla sköna cykelturer & promenader som stundtals gör mig indignerad.

Jag får lust att gå i polemik, läxa upp den skrivande, riva sönder hennes lyckliga dagar som bara pågår där sida upp och sida ner, få henne att bekänna, gå ner på knä, blöda som hennes böcker gör och som hennes böcker har fått mig att blöda. Hon skriver så förtjust om dessa turer till Honey Lake: ”Vi cyklar vidare i något slags dröm”, och ofta beskriver hon sitt liv som ett paradis; ”så nära himmelriket man kan komma”. 

På samma sätt som andra dagboksskrivare, som Sylvia Plath och Lars Norén, har hon ett fantastiskt sätt att uppleva sina omgivningar på, ett slags högspänt romantiskt hyperkänsligt förhållande till tillvaron där påskliljor magnoliaträd himlar trädgårdar & skymningar framträder med en glimrande intensitet som liknar ett konstverk. Ett slags synfel eller klarsyn som också skulle kunna beskrivas som lycka eller nåd. 

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter, hur som helst någon annan än den gestalt som träder fram på dessa sidor. En skevare röst, en smärta, en svart sol, en blomma, ett underverk, ett bevis på att hon är hon.

Jag antar att jag letar efter den häpnadsväckande karaktären som senare skulle skriva Blonde och andra våldsamheter. Jag är ju trots allt inte ett barn – jag förstår att författaren alltid är en chimär, uppdiktad i läsarens sinne, på samma sätt som romanens karaktärer alltid kommer att vara det även om de är delvis dokumentära – men jag reagerar som ett barn; var är du? 

Dessutom känner jag besvärande mycket igen mig i den här irriterande karaktären. Som skrivande liknar vi varandra; upptagenheten av en inre skrivande värld, glappet mellan den skrivande och den levande karaktären, skyggheten och den ibland distinkta och ibland vacklande förmågan att skilja mellan en inre, underjordisk värld fylld av smärta och ett yttre pågående lättsamt levande. Och den här författaren är också mycket noga med att understryka sin normalitet och hon förvånas också ständigt över bilden av henne själv som ”galen”.

I offentligheten beskrivs JCO nästan alltid vid den här tiden som skör, rädd, storögd, rådjurslik, besatt. Troligen en bild som har smittats av romanernas våldsamhet. ”Den ständiga gåtan i mitt eget liv (en gåta som skulle vara Rays också, om han läste det jag skriver) är hur och varför den bild som antyds i böckerna stämmer så dåligt överens med den person jag befinner mig i.”

I förordet till dagböckerna skriver JCO att hon aldrig som Sylvia Plath skulle använda sin dagbok som ”ett redskap för sin aggression” och när hon nästan tio år senare återvänder till Plaths dagbok skriver hon: 

”Plath skriver, eller skrev, inte för någon annan än sig själv. Man kan fråga sig varför den där olyckliga kvinnan inte förstörde sina dagböcker innan hon gjorde ett självmordsförsök? Hon tycks ha varit fullkomligt oförmögen att se in i framtiden – framtiden där hon inte skulle finnas med, men där varje sida och lapp hon skrivit skulle finnas, till glädje för Ted Hughes […] Det grymmaste och på sätt och vis det dummaste av öden.”

Joyce Carol Oates sätter en ära i att kontrollera sitt öde i alla avseenden, vilket också gör hennes dagböcker mindre rörande, mindre intagande än Sylvia Plaths mästerliga. Men kanske är denna rigida hållning också en del i att vara en skrivande människa; kontrollen, distansen och drömmen att få vara osynlig, fantasin om att få upphöra utan att behöva dö. Den här dagboksskriverskan drömmer nämligen om osynlighet och upplever sig också ofta – på gott och på ont – som osynlig.

Och för alla oss vars dröm är att röra oss som osynliga genom världen blir förstås skrivandet den perfekta osynlighetskåpa som tillåter oss att stanna i skymningslandet mellan levande och icke-levande.

JCO är också mycket tydlig på den här punkten. För att kunna skriva allt detta våldsamma smärtsamma måste hennes eget liv befinna sig i en perfekt ordning och utan oro. Annars skulle hon genast dras med ner i textens avgrund. I dagboken lovar hon sig själv att sluta skriva på det besatta oförsiktiga sätt hon har gjort tidigare om hennes make skulle dö ifrån henne. (Ray Smith dog år 2008.) 

Den som håller i pennan som svävar över den här dagboken är Joyce Smith (efter maken Smith) och det är en person/persona som författaren redan vid den här tiden försöker hålla skiljd från JCO. ”Det här är mitt ’riktiga liv’, mitt privatliv, och den andra (’JCO’) är något slags konstruktion; inte en bedragare utan någon som delar samma luftighet som bedragaren.” Joyce Smith drömmer om en stillsam tillbakadragen tillvaro. JCO:s ord störtar fram över världen. 

Dagbokens Joyce Smith är en karaktär som bor först vid Hudsonfloden i Detroit och sedan i Princeton utanför New York tillsammans med en man som också arbetar med litteratur. Hon älskar att vara gift & hon hävdar att hon bara känner lyckliga par. Det är ibland en stillsam tillvaro; hon skriver & läser enorma mängder amerikansk & engelsk litteratur, undervisar, promenerar & spelar piano.

Ibland är tillvaron mindre stillsam. Då deltar hon i ett sällskapsliv (som hon älskar ”lika mycket som mrs Dalloway”) bestående av andra litterära högdjur & hon uppträder också som författare i samband med uppläsningar, intervjuer etc. Under dagboksåren är hon redan rik och berömd och pengarna fortsätter att ramla in.

Under dessa tio år blir hon också allt skickligare på att skriva dagbok. När dagboken upphör 1982 är det som om hon precis har börjat skriva på riktigt. Antagligen är det också därför som inte fortsättningen publiceras.

Joyce Smith blir äldre, hon passerar fyrtio, hon upplever att människor hon tycker om dör. Den tidiga upptagenheten av den egna och andras positioner i den litterära världen ersätts långsamt av ingående och intressanta beskrivningar av hennes arbete. ”Vad kan en positiv recension i Times liknas vid? – att få reda på att man inte har cancer.”

Kanske har det att göra med att hon upplever ett slags erkännande under den här tiden med framgångarna med romanen Bellefleur och invalet i en litterär akademi samt det faktum att romanskrivandet tar över allt mer. ”Det är nästan som om någonting sliter i mig rent fysiskt, sliter och drar.” 

Samtidigt är framgångarna någonting som förvirrar henne och gör henne nedslagen. ”Offentlig framgång är en bestraffning, inte en belöning. Den tömmer oss nämligen på energi och splittrar vår uppmärksamhet.” Hon vill egentligen bara skriva & tänka & läsa & undervisa & cykla med sin man & vara lättsinnig & lat i trädgården & gå på olika tillställningar. 

Framgången äventyrar också, skriver hon, ”min känsla för vem jag är – en misslyckad figur, en enstöring, en utstött, något som är särskilt viktigt för mig för att kunna skriva Angel of Light.” 

Ständigt återkommer hon också till problemet (för kritikerna) med hennes berömda produktivitet. Romanerna (& dikterna & essäerna & pjäserna & litteraturkritiken) fortsätter att välta ur henne. Inte utan vånda och tvivel och tristess, men med en hastighet som liknar ljusets och som kanske också är orsak till det skenande hjärta hon då och då drabbas av.

Hon manar den skrivande till ödmjukhet: ”Ingen av oss har ju trots allt uppfunnit språket.” Hon återkommer också till oviljan att äta mat, hon ser till att aldrig äta före klockan två på dagen och hon upptas en del av Simone Weils svält som hon tycks både begripa och känna behov av att ta avstånd från. Hon har inga barn, ”jag har helt enkelt ingen modersinstinkt”, vilket betyder att hon har all tid i världen.

Hon återkommer också ofta till problemet med att vara kvinna och därmed underskattad och misskrediterad i den litterära världen. ”Hur som helst måste jag dra slutsatsen att det faktum att jag är kvinna och därmed handikappad i den här kulturen har en hälsosam inverkan på mig, jag måste vara djärv och ta risker och kunna ta de smädelser man oundvikligen drabbas av då man har några ambitioner i det här vansinniga yrket.”

Lika ofta återkommer hon till ”feministerna” som hon själv misstror & missaktar. Samtidigt tycks hon bli allt mindre karlorienterad under dessa tio år. Vänskapen med Susan Sontag som hon beundrar hängivet tycks öppna världen för henne. När JCO en bit in på tvåtusentalet publicerar den lilla klenoden En författares övertygelse – en samling essäer om skrivande – skriver hon:

”Det är ett manssamhälle vi lever i. En hängiven feminist stöter på mycket som retar och sårar en, men kan kanske finna mycket att lära av och bli inspirerad av, om det så bara är att förstå hur det känns att stå utanför och titta in […] En kvinna bör erkänna sina sårade känslor, sin vrede och sin förhoppning om ’rättvisa’. Till och med en förhoppning om hämnd skulle kunna vara nyttig i hennes arbete, om än inte i det egna livet.” 

Och trots att hon säger att allt hon skriver alltid är politiskt, upptas dagboken med några mycket få sällsynta undantag inte alls av politiska händelser. Det är trädgården & sällskapslivet & litteraturen och dagbokens huvudperson ger intryck av att också vara mycket bekväm i alla dessa borgerliga salonger och allt detta överflöd.

Medan det årtionde som har gjort sig känt som det kanske mest politiska utspelar sig utanför hennes trädgård sitter hon begravd i dikter och romaner från tidigare århundraden. Hon skriver mot slutet av dagboken: 

”I den mån man är välsignat lycklig, är man säkert också ’okunnig’ om livets förbluffande betingelser, ändå är kunskap utan makt hopplöst, som Rochester (den hemske karlen) sa. Så jag vacklar fram och tillbaka mellan alltför mycket medvetenhet om vissa olösliga problem (jag menar på en större skala – samhället, världen, Reagan, den nya elaka och misstänksamma stämningen i Amerika), och vad som måste vara alltför lite.”

Plötsligt nämner hon också sin klassbakgrund och då är det också som att all denna njutning och lättsinniga lycka (och kanske också den enorma arbetskapaciteten) blir mer begriplig. ”Jag kommer från en familj som har upplevt verklig fattigdom […]  själv gled jag in i den lägre överklassen. Jag vet inte vilken sida av mig som är den mest äkta men jag skulle tro … med tanke på den konstiga motstridiga sympati jag känner till och med för monster som Manson … att jag psykologiskt placerar mig själv till och med lägre än min barndoms anständiga, respektabla arbetarklassbakgrund.” 

Någonstans tidigt i dagboken skriver hon så vackert om den egna smärtan som alltid kanaliseras i en bok och som multipliceras när den kommer ut i världen till läsarna och sedan den därpå följande smärtan med att verket också ska missförstås därute. En ny smärta som sedan ska inkapslas i ännu ett verk som i sin tur ska möta världen. 

Och jag tänker på JCO:s/Joyce Smiths iver att publicera sig. Det är oklart varför hon väljer att publicera sina dagböcker vid sidan om allt annat som hon maniskt ger ut i denna evighetssmärtmaskin, och jag kan inte låta bli att tänka på citatet av Jean-Paul Sartre som står som motto till romanen Blonde: ”Genialitet är inte en gåva utan ett sätt för människor att under desperata förhållanden tolka livet.” λ

Artikeln publicerades i Vi Läser 2/2009. Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982 publicerades på svenska samma år.
I nästa publicerar vi en brevväxling med Sara Stridsberg och Kerstin Ekman.