Världen från ovan – skönhet & undergång

Världens första praktverk med drönarbilder är här. Men de sanslöst vackra fotografierna gör författaren och flygfantasten Maria Küchen en smula nedstämd.

Kan nya perspektiv förändra människan till det bättre? Det vill jag tro, men kanske är det en alltför from förhoppning.

Stora perspektivförskjutningar skedde under 1900-talet, flyg och rymdfart gav oss chansen att se vår värld ovanifrån, utifrån. Ändå tycks arten homo sapiens oförbätterligt förbli vad den är. 

Kärlek och krig, hat och medkänsla, framsteg och självförstörelse, vi är kapabla till allt detta och vi lägger inte band på oss. Hur planeten fortsättningsvis ska uthärda vår framfart återstår att se. Ledningen för världens kanske mäktigaste land riktar inte längre sin rymdforskning mot jorden för att iaktta och rädda klimatet, utan utåt, men varför? Vad har det för värde att fara till Mars och spana mot fjärran galaxer samtidigt som grunden för vår existens föröds?

Tankar som dessa ställs på sin spets i mötet med den nya fotografiska genre där fjärrstyrda drönare används för att skapa bilder med perspektiv jag knappt trodde fanns.

Världens skönhet och bräcklighet blir övertydlig liksom såren som människan river upp. De är visserligen vackra som tatueringar, storjordbrukets mönster inristade i planetens hud, men dessa jordbruk överordnar sig ekosystemet i stället för att inordna sig i det och det kommer att straffa sig. 

Är jag för pessimistisk nu? Hur ska för övrigt den raskt växande mänsklighetens livsmedelsförsörjning ordnas utan storskalighet? Vi i västvärlden inbillar oss gärna att alla kan, och bör, leva på närodlade ekologiska produkter, men då har vi inte förstått hur många vi är.

Även det globala fisket har urartat till en rovdrift, och ett växande miljöproblem är alla de nät som dumpas eller spolas överbord av misstag från båtar. Dessa spöknät sjunker till havets botten där de fortsätter att till ingen nytta fånga fisk. Och ändå. Samtidigt. Å andra sidan. Vi lär oss nya saker om oss själva varje dag, tack vare att ­vi nu kan se världen uppifrån. Vi avtäcker oss själva och världen. Så här ser den alltså ut, planeten vi bebor. Så här ser det ut, det vi har gjort.

Flyget har ett janusansikte. Upptäckter och möten ställs mot förödelsen av klimatet. Även de kameraförsedda drönarna är på gott och ont, de som numera fjärrstyrda kan sändas vart som helst för att bli våra ögon och öron och händer i världen. Att iaktta för att hänföras och lära, att iaktta för att kontrollera och bevaka.

Men stopp ett tag nu.

Om jag bortser från allt det svåra, inte för gott men för en stund, och låter mig själv vara enbart det som männi­skan är kanske allra bäst på: homo ludens, lekande?

Då blir jag för första gången i mänsklighetens historia som fåglarna. Jag ser världen som en örn, som en svala. 

Jag ser träden, havet, öarna som om människan inte fanns. Och jag ser vår strävan, vårt hårda arbete, att det oavsett alla sina avigsidor även är av godo.

Att bejaka orden i Tranströmers dikt, att få känna stolthet en liten stund över att vara människa i en hänförande värld, att tänka att det är som det ska, att inte skämmas, varför inte ändå? 

• Above the World – Earth Through a Drone’s Eye ges ut av bok­­­förlaget teNeues.