Hon lämnade skolan efter nian för att utforska knepiga miljöer av ren nyfikenhet över hur världen fungerar. Där lades grunden till trilogin om Jana Kippo. Nu öppnar Karin Smirnoff för att det kan bli en fjärde bok.

E4 norrut. Upp mot janakippo-land.

Hur långt ska man åka? 

Hur hittar man den plats där Jana Kippo redan på första sidan av trilogin hoppar av bussen längs E4:an och börjar gå grusvägen österut mot byn? Snön faller tät, smälter mot halsen, letar sig innanför kängorna, anklarna fryser som i barndomen… Så möter hon någon. Ett bylte träder fram ur snöröken, en hukande människa i motvind. Det är ett effektivt berättande, fortfarande sidan ett i första boken, lapphandskarna faller, vinden svarvar, och så ser hon plötsligt vem det är…

När de tillsammans slår följe i snöstormen, in mot Smalånger, träder de också in i det nya norrländska litterära universum – smutsigt och brutalt – som författaren Karin Smirnoff alldeles oväntat skapat. För hon kom från ingenstans, sägs det. 

Vad skulle Jana gjort?

På nätet berättar en kvinna att hon tatuerat Jana Kippos namn över sina handleder, som en påminnelse om den kraft livet kan kräva av en människa. En kollega berättar att hon och hennes systrar numera, inför svåra val, ställer frågan: Vad skulle Jana Kippo gjort?

Hur gick det till?

Hur kunde en alldeles vanlig kvinna i övre medelåldern, en sådan som jobbat i hemtjänsten och skrivit för lokaltidningar, en sådan som producerat kundtidningar och så småningom blivit egenföretagare
i trävarubranschen – hur kunde en kvinna som gått vardagligt över markerna i så många år en dag välla denna säregna berättelse över svenskarna som om den alltid funnits där?

E4 N. Hur vet man när man är framme? 

Släktgården

Det är skrattretande enkelt att förklara. 

Sju mil norr om Umeå passerar du en sju meter hög osthyvel, världens största. Där finns avfarten mot Hertsånger, verklighetens Smalånger, där Karin Smirnoff nyss tagit över ägandet av släktgården. 

Jag kör de kilometrar grusväg Jana Kippo i ­begynnelsen gick, längs småmyrar och granskogar, ut mot moränkusten.

Så sitter hon där i trädgården, Karin Smirnoff, i bylsig rutig skjorta och arbetsbyxor.

Även hon med huvudet fullt av Jana Kippo. Fortfarande.

– Jag skriver på en helt ny berättelse nu men… Jana knackar på hela tiden, gör sig påmind. Jag har svårt att lämna henne. Hon lämnar inte mig.

Dikt eller verklighet?

Dikt och verklighet?

Sällan har jag varit så upptagen av en författares egna erfarenheter som under läsningen av Karin Smirnoffs trilogi. Ur vilken brunn har hon öst för att skapa den värld av mörka livsöden, incestuösa relationer och sadistiska män som Jana Kippo kliver in i och är del av? För att inte tala om föräldrarna, den förövande Fadren och den passiva Modren.

Mor har läst

Därför är det fint att se Karin Smirnoffs egen mor, snart 90 år gammal, polemasa omkring på släktgården med sin rullator. Hon serverar hembakt sockerkaka, kommer med boktips och tycks – under den dag intervjun pågår – läsa timmar i sträck. 

– Morsan läser oavbrutet. Jag har inte ro till det, men hon kommer alltid med boktips, säger Karin Smirnoff ömt.

Med viss oro frågar jag modern om hon läst dotterns böcker. 

– Ja, det är fantastiskt alltihopa, vilka historier. Jag förstår bara inte var hon får allt ifrån!

Karin Smirnoff med modern Gun
Karin Smirnoff med modern Gun. Foto: Thron Ullberg

Inte heller Karin Smirnoffs far, död sedan flera år tillbaka, tycks ha några likheter med böckernas ­brutale Fadren. 

– Morsan är från Storuman och pappa från Över-kalix. Han kom från fattiga förhållanden. Farmor dog tidigt så pappa, som var näst äldst i barnaskaran, hade en del ansvar för syskonen. Jag tror han hade det ganska svårt och han hade alltid empati för människor som hade det knapert. 

Flytt till Stockholm

Efter en kort militär karriär fick Karins far, som var konstnärligt lagd, 1967 ett uppdrag som reklam-­tecknare i Stockholm. Flyttlasset, med den då treåriga Karin, gick först till Enhörna utanför Södertälje och därefter till Tullinge. 

– Företaget hade han först hemma i villan, men när det växte flyttade han in till Gamla stan. Han hade en tendens att anställa folk som var udda… utlänningar, missanpassade. Jag vet inte var han hittade dem. 

Kontoret i Gamla stan var kreativt, Karin hade fri tillgång till papper, färg, pennor. Men när hennes far blev erbjuden att ta över kontoret som privatbostad tackade han nej. »Inte vill väl barnen bo bland de här gamla husen.« 

Karin skrattar.

– Pappa och jag hade alltid konsten ihop. Vi gick på utställningar och diskuterade konstnärer. 

Att Helmer Osslunds norrländska landskap, de han målade på smörpapper, pryder omslagen till Karin Smirnoffs böcker är ingen slump. 

– Osslund var en av våra gemensamma favoriter. Han hade ett sånt driv i måleriet, allt ser så levande ut, fantasirikt. Osslund såg naturen som ett levande väsen och inte bara något som skulle avbildas. 

Hoppade av skolan

Det var också pappan som skickade en dikt av norrlandspoeten Helmer Grundström till Karin, strax efter nionde klass då hon hoppat av skolan och flyttat hemifrån. 

– Den sade något om vårt arv som påverkade mig. Jag tror han ville säga något som han inte sa själv. 

Karin gjorde en kylskåpsmagnet av dikten och tog med den till andrahandslägenheten i Södertälje, till Grekland och senare till Paris. 

Langt bort i helvitta,
langt nol i väla
drar ja mitt dragspel
för värken i själa

Bälgen är sprucken.
Å sprucken är själa.
Langt nol i helvitta.
Langt bort i väla.

Turbulent tid

Karin blev en dropout efter nionde klass. Hon van­trivdes i skolan. Hon kände sig inte som ett barn ­längre. Hon sökte självständighet och tonårstiden blev turbulent för föräldrarna.

– Jag var alltid sugen på äventyr och det fanns ingen gräns för hur kul man kunde ha i den åldern. Jag sökte mig till knepiga miljöer av ren nyfikenhet över hur världen fungerade. Vi drog från flådiga Östermalmslägenheter till knarkarkvartar och vi kallade det – minns jag nu – för studiebesök. 

Men det stora huset i västerbottniska Hertsånger, som föräldrarna köpt 1974, fanns alltid som en trygg hamn. Här tillbringades långa sommarlov och mer tid därtill. Hon närmast bosatte sig i grannarnas ladugård, lärde sig umgås med djuren, med årstidsväxlingarna och allt det andra som skulle återkomma långt senare när författaren framträder: tuvullen och resten av myrmarkens växter, snor som fryser till is och vårisens tjocka flak, snöknarr, långkalsonger, gråhundar och stjärnklara nätter, filbryta, gråpalt med lingonsylt och smör och lukten av halvsmälta tallbarr i en tjädertarm. 

Men också mot södern. 

Till Grekland för jobbsommar som 17-åring, till Paris om och om igen från 18 års ålder. 

Karin Smirnoff

Paris under tidigt 1980-tal, strax innan yuppiefieringen och gentrifieringen. Karin hade halvpunkig frisyr med lång blå lugg och rakade sidor. Hon hängde på Le Mazet där Jim Morrison druckit sitt 27-åriga livs sista drink.

– Jag försörjde mig genom att bottla. Vi var ett gäng tjejer som jobbade med att samla in pengar till gatumusiker. Vi gick runt med en hatt på gatorna och i bioköerna. Det var bra musiker, skickliga yrkesmänniskor och vi fick hälften av pengarna. Gatulivet i Paris var otroligt levande på den tiden.

Besatt av Norén

Något mer. Hon läste och skrev.

– Jag var väldigt besatt av Lars Norén, hans sätt att uttrycka sig. Det var något i hans texter jag inte förstod och det blev en drivkraft att behärska språket… på ett vidare sätt.

Hon läste Birgitta Stenberg (som också dragit till Paris) och Inger Alfvén, men också Ernest Hemingway och Jerzy Kosinski. 

– Jag har hela mitt liv gått i lära för att hitta fram till ett eget språk som har all den information som krävs, men utan att bli för långrandig eller ordrik. 

Tanken på skrivandet hade kommit tidigt och som 17-åring hade Karin knallat in på Länstidningen i Södertälje, först för att praktisera och därefter för att frilansa. Nu skickade hon hem krönikor till sin lokaltidning från Paris.

Men nu startade också en kedja händelser som ­skjutit mängder av potentiella författarskap, främst kvinnliga, i sank så många gånger tidigare. 

Och det startade i toalettkön på ett kafé när Karin råkade springa in i en man, en parisare, som visade sig heta Gilles Smirnoff. Han var 14 år äldre. Han älskade Karins frisyr. Han var utbildad snickare, men försörjde sig på att spela poker. Han kom från en bildad familj, men drömde om ett liv som musiker. 

Blir gravid

Året var 1985 och 21-åriga Karin upplever en ömsesidig passion som snart ska ge henne samma namn som August Strindbergs älsklingsdotter, Karin Smirnoff. 

Hon blir gravid och paret beslutar gemensamt att flytta till Sverige. 

– Jag hade kommit in på en skrivarskola i Jakobsberg, men eftersom jag väntade barn hoppade jag av och började jobba i hemtjänsten i stället. 

De bodde i Stuvsta, i Vårby gård och till sist i en andrahandslägenhet på Högalid. Men Stockholms bostadsmarknad var en djungel redan då och när kontraktet oväntat sades upp stod de nyblivna föräldrarna bostadslösa. 

– Farsan ringde och sa att det fanns ett hus till salu i Ånäset (samhället som nu har världens största osthyvel), så vi flyttade upp.

På pappret var idén inte så tokig. 

Två blivande kulturarbetare kunde sänka sina boendekostnader, en dotter få stora öppna ytor – och så närheten till släktgården i Hertsånger förstås. 

Katastrof

Verkligheten var en katastrof. 

– Gilles upplevde en enorm kulturkrock. Han var stadsmänniska, van att göra som han ville utan att någon hade åsikter. Han ville inte knega utan bli
musiker, mycket av försörjningen hamnade på mig. Vi lämnade varandra – tyvärr alltså. Vi borde nog flyttat tillbaka till Stockholm för vi hade egentligen en stark kärlek, men vi var oförmögna att göra något åt vår relation.

Skrivdrömmen levde ytterligare en period.

– Jag läste skapande svenska i Umeå och började på allvar leka med språket. Jag tog mig själv som huvudperson i texterna och gjorde det litterärt. Jag skrev maskin och rensade bort skiljetecken, skippade egennamnens versaler och skrev ihop ord med varandra. Jag tajtade språket så mycket jag kunde. Här lade jag grunden för janakippo-språket, det jag skulle använda långt senare. 

Karin Smirnoff
Foto: Thron Ullberg

Karin Smirnoff<br>

Ålder: 56.

Bor: I Piteå, har nyss tagit över familjegården
i Hertsånger norr om Umeå och köpt en lägenhet på Södermalm
i Stockholm.

Familj: Sambo i Piteå, två döttrar och en son.

Yrke: Egenföretagare och författare. Har tidigare arbetat som journalist och fotograf.

Aktuell: Med tredje delen om Jana Kippo, Sen for jag hem

Utbildning: Hoppade av skolan efter högstadiet och läste sedan in ämnen via Komvux. Fotoutbildning på Kulturama. Skapande svenska vid Umeå universitet. Författarskolan i Lund.

Under den här tiden träffar Karin Smirnoff några personer som skulle få stor betydelse för hennes skrivande när det till slut återupptogs, personligheter som Karin Smirnoffs läsare känner igen från böckerna.

– Jag träffade Cathrine som också höll på att skilja sig. Hon flyttade hem till mig och vi körde omkring i en trafikfarlig Ford Taunus norr om Umeå och kedjerökte och lyssnade på deppig musik och asgarvade. Vi blev kära i varandra. Ibland vill jag slå ihjäl henne, men det finns fortfarande ingen jag kan ha så roligt med.

Ett stort mörker

Sedan träffade hon en ny man. En man som också tagit sig in i böckerna om Jana Kippo. 

– Det var en psykisk terrorist. Han förvandlade mig till oigenkännlighet, han förföljde mig genom Sverige. 

Ett stort mörker lade sig över Karin Smirnoff. 

»Till synes är det så sa jag att man aldrig kan veta vad som är riktigt sant. Sanningen kränger och far för mycket.«

I Smalånger tycks det inte gå att lita på någon. ­Vem kan man ha förtroende för när också familjens ­överenskommelse upphör? Redan några sidor in i böckerna om Jana Kippo vet man att hon inte är en person som räds det trasiga i andra människor. Hon dömer sällan, står ut med mycket. För mycket. Hon hämnas ibland, men blir ändå ingen Lisbeth Salander.

– Kippo är nog mer av en antihjälte, hon är lika oförmögen att lösa saker som folk i allmänhet. Men hon är inte bara en mottagare av skit, utan också en givare. Och det finns ändå en rape-revenge-känsla i en del av det hon gör som, litterärt i alla fall, är ganska skön att beskriva. 

Been there

Nyligen skrev en äldre kvinna ett meddelande till Karin Smirnoff, just apropå den sadistiske partner (och våldtäktsman) som i böckerna går under namnet stevenking och som drabbas av Jana Kippos hämnd:

»Been there – should have done that!«

– Jag tycker det är häftigt att böckerna når ut till alla åldrar, från tonåringar till nittioåringar, men också att de läses av både män och kvinnor.

Häromdagen kom ett brev från en äldre herre, som varit företagscoach åt kvinnliga företagare. Han ville bli en god förebild till Jana Kippo. 

– Jag tror han blandade samman mig med Jana och frågan var nog om han skulle vara min »stand in«-pappa. Vi skulle inte ha sex skrev han, men han kunde vara en bra förebild för en ung kvinna. 

Egentligen är det kanske inte konstigt att Karin Smirnoffs romaner förvridit sinnet på en del karlar. Här är en kvinna vars text ibland kommer närmre Nikanor Teratologens skabrösa överdrifter än Torgny Lindgrens och PO Enquists mer godmodiga och litterära äckel.

Något väller ur minnet som rännskit. En binnikemask tuggar tarmfeta. Någon blir pissad på efter hotellsexet. Ett barn föds med fetalt alkoholsyndrom – han ska heta Perkele efter far sin. Eller beskrivningen av Modren när hon inför döden andas stötvis med öppen mun: »De hade plockat ut löständerna. Hon såg annorlunda ut. Hon såg ut som Ötzi.«

Det här är den värld Jana Kippo navigerar genom. Till slut blir den klaustrofobisk också för läsaren.

Varför stannar hon?

Varför tar hon sig inte därifrån?! 

Och varför väljer hon inte relationen med Jussi? Den som öppnade sig som ett alternativ i andra boken.

Snälla Jussi, som valt att ställa sig utanför sekten, som älskar böcker och småkalvar. Jana Kippo smyger omkring bland hans hemtrevliga bokhyllor och låter fingrarna glida över bokryggarna. Hon »stoppar tillbaka Ekelöf mellan Ekman och Enquist«. Hon försvarar hans läsande: »Böcker som tar människor från Kukkojärvis yta till hela universum.«

Karin Smirnoff
Foto: Thron Ullberg

Karin Smirnoff skriver så passionerat att det närmast påminner om en programförklaring.

– Ja, det stämmer nog. Om det är något jag verkligen tror på så är det konsten och hur viktig den är för människan. Inte bara som tidsfördriv… den är läkande. Den ger människor möjlighet att förstå saker om sig ­själva och sin omvärld.

Även Jana Kippo utvecklar sitt konstnärskap allt vad romansviten lider. Hon skapar i lera, en fyllebataljon av alla de människor hon har kring sig. Men när hon träffar en god man som Jussi klarar hon det inte. Hon försöker få honom att förstå innan hon yr vidare, säger att:

»…jag liksom lavskrikan är både en stann- och flyttfågel. Jag vet inte vad som är kropp och vad som är känsla… Apbarn dör utan närhet. Papegojor tappar fjädrarna. Jag tar vad som bjuds. Men för din del vet jag inte. Du verkar vara en känslig person och jag vill inte såra dig.« 

Så hur ska det gå för Jana Kippo? 

– Det finns några få fina människor i hennes liv och jag ser det som att de bygger upp henne på något sätt, mot att kunna ha ett jämlikt förhållande. Jag tror att bra saker kan hända, säger Karin Smirnoff.

– Jag ville egentligen att hon skulle utvecklas mer som människa redan
i andra boken, men jag fick begränsa mig – så fort går det inte. I tredje boken hade jag tänkt att hon skulle få uppleva en annan slags kärlek som inte var villkorad… men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. 

Kanske en fjärde bok

Karin Smirnoff blir lite frånvarande för en stund. Borstar bort en av de väldiga bromsar som då och då attackerar oss där vi sitter. 

– Det kanske måste bli en fjärde bok, säger hon halvt för sig själv. Det finns saker Jana inte har grepp om ännu och som kanske måste berättas. 

Samtidigt är hon mitt i arbetet med kommande böcker. Det är en barndomsskildring om en pedofil, avslöjar hon. Första delen ska ut under våren. 

– Den handlar om tre vänner och deras musiklärare Frank Leide, som förgriper sig på barn. Han är en person från min barndom, från den tid jag spelade fiol. Han utsatte inte mig, men flera i min närhet. Det här var en person som jag träffade mycket under många år och som var jättebetydelsefull … Han förflyttade gränsen hela tiden även med mig, men det var en så långsam process.

Den person Karin Smirnoff kallar Frank Leide begick sina första övergrepp på 1960-talet och de sista under 2000-talet. Han lever inte längre. 

– De faktiska händelserna är den grundberättelse jag har att förhålla mig till. Det här blir inget reportage. Vad mina karaktärer gör och upplever får vi se. 

Måste skriva

Karin Smirnoff har ingen skrivångest. Hon skapar som ett grundläggande behov. 

– Jag har skrivit de här böckerna som om jag skrivit vad som helst i mitt liv. Jag kan sitta var fan som helst, jag kräver ingenting. Jag producerar på något sätt, på samma sätt som när jag skrev kundtidningar.

Kundtidningarna ja…

Karin Smirnoff tog sig igenom de mörka åren, bland annat med hjälp av fem års terapi. 

– Jag tänker på min terapeut med enorm tacksamhet. Hon byggde verkligen upp mig igen från grunden och jag lärde mig så mycket om mig själv och min omvärld de där åren. 

Karin fick ytterligare två barn. Hon hade en fotoutbildning från Kulturama, nu lärde hon sig också redigera. Hon producerade kundtidningar på löpande band. Hon köpte en gård i Norrfjärden utanför Piteå, där barnen fick växa upp. När kundtidningsträsket stod henne upp i halsen investerade hon i en fabrik för trädelar och snart var hon vd för ett bolag som säljer limträprodukter.

– Böckerna kom inte tidigare för jag har varit fullt upptagen med att försörja mig!

Skrev första raderna

Men för drygt tre år sedan, 2017, var barnen så stora att Karin visste att de skulle klara sig själva under längre stunder. Hon bestämde sig för att söka in till författarskolan vid Lunds universitet. 

– Jag ville ge skrivandet ytterligare en chans och gå in i det ordentligt. Jag tänkte att det skulle passa bra att resa ner till Lund i omgångar och verkligen hänge mig under de perioderna. 

Men skulle hon bli antagen? Tillsammans med sin ansökan skulle Karin Smirnoff bifoga första kapitlet ur något skrivprojekt hon ville jobba med i Lund.

– Som vanligt var jag ute i sista stund. Brorsan hade precis kommit hem efter 30 år i Australien och han flyttade tillfälligt in på övervåningen i huset här i Hertsånger. Jag skulle åka ner från Piteå för att träffa honom och tänkte passa på att skriva på bussen.

»Det kan ta hela livet för vissa människor att bli sig själva.«

Karin Smirnoff var nu 53 år gammal. 

Hon satte sig till rätta i bussens säte och nedtecknade de första ord som kom för henne:

»Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.« 📖


Stefan Sjödin är journalist och läkare i Umeå. I höst ser han fram emot att läsa John Steinbecks Öster om Eden, som kompensation för en inställd resa till Salinas-området.

Karin Smirnoff
Foto: Thron Ullberg

Karin Smirnoffs favoriter

📚 Barnens ö ­
av P.C. Jersild
»Reine var 11. Jag var 11. Jag kände mig redo att klara mig själv. Som Reine.«

📚 Kvinnorummet
av Marilyn French
»Stolpigt språk, men den öppnade mina ögon som 14-åring i ett medelklassområde där de flesta mammor (men inte min) var uttråkade hemmafruar.«

📚 Kärlek i Europa
av Birgitta Stenberg
»Birgitta drog iväg till efterkrigs-­Europa. Jag följde efter, fast långt senare.»

📚 Ur kacker-­lackors levnad
av Inger Alfvén
»Den bästa titeln någonsin och en väldigt bra bok. Och Lena-Bell som Alfvén skrev redan 1971 berörde mitt tonårshjärta.«

📚 Allt av Kerstin Thorvall
»Allt hon skrev fick mig att känna NEJ, säg inte så, och JA, fortsätt berätta.« 

📚 Den stora skrivboken
av Agota Kristof
»Att hon var ungerska och skrev på franska gjorde kanske något med språket. Jag känner mig hemma i hennes klara, lite ordkargt precisa prosa.«

Annons