»När jag gick hem kändes det som om alla drog en suck av lättnad«

Med den rosade skandalsuccén Arv och miljö har Vigdis Hjorth fått sitt internationella genombrott. Kritikerna hävdar att hon hängt ut oskyldiga personer. Själv säger hon att vi borde uppföra oss på ett sätt som tål att bli omskrivet i en roman.

Hon kommer snart att säga att hon är mindre orolig i dag. Att hon känner ett större lugn och inte dricker lika mycket som tidigare – eller »inte är lika törstig«, som hon själv utrycker det. Hon står också bättre ut med ensamlivet, letar inte aktivt eller desperat efter någon ny kärlek. Förklaringen kan vara åldern, Vigdis Hjorth fyller snart 60. Lika troligt är att boken Arv och miljö fungerat som ett reningsbad. 

– Ett skrik blev till skrift, summerar hon när vi satt oss ner.

Men först hände så mycket annat.

Taxichauffören har svårt att hitta till hennes bruna timmerhus på Nesøya utanför Oslo och när vi kommer fram väntar hon redan i dörren. Jag får veta att det var hit hon flyttade efter att hon börjat läsa Kierkegaard och insett att hon levde ett småborgerligt liv med en småborgerlig man och småborgerliga barn. 

– Så jag blev tvungen att skilja mig.

Golven knarrar och i ett hörn står kassaskåpet som ingick i köpet. Det kan vara tomt, men det kan också rymma den största skatt. Ännu har hon inte klurat ut koden som kan få upp dörren – och måhända förändra hennes liv. Tanken får hennes ögon att glittra. Lika lustfyllt beskriver hon sitt skrivande, hon är igång med en ny bok och på kortänden av ett långt bord står datorn och väntar. 

Sedan debuten 1983 har Vigdis Hjorth skrivit över 30 böcker, de flesta med fötterna på ett bord. Hon kan också sy fram ord i de snirkligaste broderier, »Aldrig mer arvetvist« står på en bonad som kan läsas som en lång dagbok. Korgen med stickningar verkar mer övergiven men så är det också många år sedan hon satt i fängelse. I 30 dagar. För grovt rattfylleri.

– Det var där jag lärde mig sticka. Det fanns inte så mycket annat att göra, säger hon. 

Nåja, hon skrev en bok också, Tredve dager i Sandefjord – men nu har kaffet och de färdigbredda ostsmörgåsarna kommit fram och vi tar båda ett djupt andetag. 

Vårt samtal kan börja, på riktigt.

Rimligast är väl att inleda med hennes senaste bok Henrik, som nu kommer i svensk översättning och ingår i ett intressant nordiskt Ibsen-projekt. Tre författare, Vigdis Hjorth, Klas Östergren och danska Merete Pryds Helle, har gjort nytolkningar av var sin Ibsen-karaktär och Vigdis valde Hedda Gabler. Som hon förvandlat till en man, Henrik Falk. En redarson som efter faderns konkurs måste hitta ett sätt att överleva – och alldeles lämpligt möter gymnasie-läraren Elsa. Hon som har en far som fixar paret ett hus och svärsonen plats på sin bensinmack. Snart är Henrik inbäddad i småstadens trygghet. Inbäddad och instängd i »småsakslådan« som Vigdis Hjorth så målande beskriver det. Men så flyttar en gammal kärlek in i det som var Henriks föräldrahem, en konstnär som sju år tidigare fick honom att spränga alla gränser. Det är klart de möts igen och sedan … 

»Jag har själv varit mer bekymrad för min son än för hans två systrar. Det känns som att unga kvinnor i dag klarar sig bättre.«

Den som kan sin Hedda Gabler ser hur Vigdis Hjorth använt Ibsens smärtpunkter till ett drama i mer modern tappning. Med omvända könsroller. Nygifta Hedda mötte också en tidigare kärlek – ett dygn senare hade båda tagit sina liv. 

Även Vigdis Hjorth hade tänkt skriva livet ur sin Henrik på slutet. Hon slet med olika versioner tills hennes vuxna barn, som var på sommarbesök, tappade tålamodet. Sa att nu fick hon väl ändå avsluta historien.

– Jag strök en massa sidor och skrev till en mening. Visste plötsligt: Han klarade det inte.

Hon berättar det glädjestrålande, trots att hon valde att utgå från Hedda Gabler – inte Nora i Ett dockhem som hennes förlag helst hade sett – just för att Hedda tar sitt liv. Slutscenen utmanar.

– Men det är också ett av Ibsens få verk utan en enda moder. Jag var precis klar med Arv och miljö och orkade inte skriva en morsgrej till. Att jag tidigt kom på att huvudpersonen skulle vara en man kändes mer rätt i tiden. Kvinnor stormar fram på så många områden medan männen förväntas ta del av det som tidigare varit den kvinnliga världen. Vilket inte alltid är så lätt. Jag har själv varit mer bekymrad för min son än för hans två systrar. Det känns som att unga kvinnor i dag klarar sig bättre. Eller är det för att jag inte vet hur det är att vara en ung man?

Bergljot, kvinnan i hennes förra, uppmärksammade Arv och miljö, har ett annat utgångsläge. När pappan dör bestämmer hon sig för att inte tiga längre. Under de fyra syskonens strid om några sommarstugor bränner den hemlighet som ingen velat kännas vid eller tala om: Att pappan en gång utsatte flickan Bergljot för sexuella övergrepp. 

Boken blev en succé och har sålts till 20 länder, världen över. Nu i sommar kommer den i pocket-upplaga på svenska. 

Jo, Vigdis Hjorth kan själv se likheter mellan romanernas Henrik och Bergljot.

– Båda är i en situation som de upplever som outhärdlig.

Arv och miljö slog ner som en bomb, milt uttryckt. Första tiden efter utgivningen blev den omskriven i mer än 100 artiklar om dagen (!) i norska tidningar och Vigdis syster, juristen Helga Hjorth, kom raskt med motboken Fri vilja, där hon framhärdar att fadern är oskyldig. Annars menar hon att det mesta i Arv och miljö är sant. 

Det sista gjorde inte situationen enklare för Vigdis eftersom hon från början hävdat att hon skrivit en roman. Inte en självbiografi. 

– Plötsligt blev jag ju tvungen att prata om min bok på ett annat sätt. Medge att vissa saker hänt, i verkligheten. Även om jag fortfarande insisterar på att det är en roman, en litterär konstruktion.

Själv har jag läst boken i båda mina bokklubbar och diskussionerna efteråt rymde både arvstvister, syskon-strider och frågan, den till synes oundvikliga, om Vigdis Hjorth hade kunnat skriva denna bok utan egna erfarenheter av övergrepp.

När jag tar mod till mig och frågar svarar hon som hon gjort i alla andra intervjuer. Att det tänker hon inte berätta. 

– Det är för privat. Jag kan också svara som i den första intervjun jag gjorde efter att boken kommit ut: Det är en märklig fråga att ställa till en romanförfattare. Alla mina böcker innehåller självbiografiska element, men det betyder ju inte att de är sanna som helhet. 

Inte ens om man går in för att skriva en självbiografi kan den bli helt sann, fortsätter hon. För hur sammanfattar man sitt liv – eller som i detta fall en
hel familjs liv – på några hundra sidor? 

– Det är klart att det är omöjligt. Dessutom har varje familjemedlem sin sanning. Se bara på min syster och mig.

Om – Vigdis Hjorth betonar om – hon skulle berätta sin barndomshistoria är förutsättningen att hon själv »har regi« på formuleringarna. 

– Den historien överlåter jag inte till en annan penna att skriva. Men det är inte omöjligt att jag vid en eller annan tidpunkt kommer fram till att jag vill berätta hur det verkligen var.

Läs också:
Roberto Bolaño vägrade tråkmånsar

Själv ser hon inte Arv och miljö som en bok om incest utan om hur det är att inte bli sedd eller hörd. Romanens Bergljot konfronterar sin mor och sina systrar med vad som hänt, men de tror henne inte.

– Jag har mött många läsare som sagt att jag har skrivit om dem, även om de inte upplevt det Bergljot varit med om. Därför tror jag det var ett riktigt val att inte gå in i det sexuella rummet. Detaljer hade bara gjort historien spekulativ. Nu kan även den som är helt främmande för problematiken läsa min bok och känna igen sig.

Att hennes familj skulle ta avstånd från berättelsen var hon förberedd på. Det är 30 år sedan hon bröt kontakten med sin mor och sina systrar. Nu fick hon snart veta att familjen försökte stoppa utgivningen – men också att hennes syster Helga börjat på skrivarkurs. 

– Jag visste att de var i beredskap. Det jag var rädd för var att mitt förlag skulle bli ängsligt och stoppa utgivningen. Då hade jag lagt ut boken för läsning, gratis, på nätet. 

Hennes röst är nästan munter men det måste ju ha varit jobbigt … Längre hinner jag inte förrän Vigdis Hjorth avbryter. Säger att hon efter alla år som författare är van att människor läser in olika saker i hennes böcker. Hennes närmaste vet hur allt är. 

– Folk som finns längre bort struntar jag i. 

Är det ett dilemma för just kvinnliga författare att behöva förklara vad som är sant eller inte i deras romanbyggen? Ja, måhända. Men Vigdis Hjorths spontana svar är att några män väljer en annan strategi. Är smarta nog att säga att det de skrivit är sant, för dem själva. Som exempel tar hon Karl Ove Knausgård.

– Ingen kan betvivla att Knausgård varit med om det han påstår sig ha varit med om. Men han medger att andra kan ha andra bilder av det som hänt. Själv får jag lust att säga: Människor borde tänka på att uppföra sig på ett sätt som tål att bli omskrivet i en roman. För att vara lite polemisk: Varför ska jag som romanförfattare ta hänsyn till människor som inte tar hänsyn till mig?

Nåja, det kan väl finnas flera anledningar till att förvanska verkligheten. Hämndbehov, till exempel. Men att Vigdis Hjorth skulle vara ute efter hämnd tar hon bestämt avstånd ifrån. Då hade det också blivit en mycket sämre bok, säger hon. Eftersom hon behövt ta med så mycket som nu ströks bort eftersom det inte passade in i formen. 

– Jag har också velat få fram att innan vi dömer en familj som Bergljots måste vi förstå vilken ohygglig situation en familj som hennes hamnar i. Där en vuxen dotter berättar att pappan förgripit sig på henne. Vilket pappan förnekar. Och inga bevis finns. Tänk dig själv hur mycket lättare det är att tro på fadern, för då kan ju allt fortsätta som vanligt. Hur ska mamman annars kunna fortsätta äktenskapet? Hur ska man kunna fira jul ihop? 

Så länge hon själv inbjöds till familjehögtiderna kände hon det som om hon fick ett manus i handen. Där hennes roll gick ut på att utradera sig själv. 

– När jag gick hem kändes det som om alla drog en suck att lättnad. Min bror, som är den ende i familjen jag har kontakt med i dag, känner det nog på samma sätt. Vi påminner båda om något som den övriga familjen inte vill kännas vid. 

Hon talar om sin bok som en befrielse. Genom Arv och miljö kom något hon burit på i ensamhet ut i offentligheten. Människor förstår varför hon brutit med sin familj. Andra har blivit generade i mötet med henne. Inte vetat hur de ska reagera.

»Jag har också haft oro och ångest, men det är inte till mina döttrar jag gått.«

Hur har du hanterat det?

– Jag har varit som jag brukar. Och när man undrat hur svårt det varit för mig, speciellt efter att min systers bok kom, har jag lugnt kunnat svara att den desperation som bokens Bergljot känner – den finns inte i mitt eget nuvarande liv. Däremot gjorde det väldigt ont för 30 år sedan när jag bröt med familjen. Du blir så ensam och utsatt som familjelös. 

Vad hade hänt om du inte tagit steget? 

– Då hade jag väl varit riktigt alkoholiserad. Mer än jag är i dag. Äsch, jag vet inte. Men jag hoppas att jag brutit den »smärttransport« som mamman till bokens Bergljot håller på med. Att man öser sitt elände över sin dotter för att efteråt kunna gå vidare, lättad. Medan dottern dränerats på all kraft. Jag har också haft oro och ångest, men det är inte till mina döttrar jag gått. Jag har gått till min terapeut, eller till mina män. Och så har jag skrivit. Och läst.

Arv och miljö kan läsas på många sätt. Någon har undrat om hon slipat historien för att chocka, sälja böcker. Vigdis Hjorth försäkrar, hennes röst låter lite trött nu, att om det varit hennes syfte att få uppmärksamhet så borde hon ha skrivit denna bok för 30 år sedan. Då hade hon hunnit njuta sötman så mycket längre.

– Jag är för gammal för att bry mig om att vara intressant. 

Kanske kan man i stället säga att hon är modig. Eller i alla fall orädd. Som när hon till synes oberört talar om sitt fängelsestraff. Hon fnissar till och säger att hon, men det var före Arv och miljö, brukade hålla ett föredrag på temat »Hur du kan tjäna pengar på dina olyckor«. Nu ser hon det mer som en »behärskningskonst«, ett sätt att ta kommandot över sånt som hänt.

Bokens Bergljot använder ruset som flykt. Verklighetens Vigdis Hjorth talar om perfekta arbetsdagar på sommaren när hon går till stranden nedanför huset, den som är tom på grannar eftersom alla har sommarhus. Ensam på bryggan tar hon ett glas och jobbar, inspirerat. 

– Hela upplägget till Henrik kom till där i solen. 

Vi är tillbaka vid hennes senaste romangestalt, han som i sista sekund väljer livet. Trots känslan att han stängts in i en småsakslåda. Bokens slut gestaltar Vigdis Hjorths egen livsinställning, hennes övertygelse att målet för oss människor inte är att bli president i USA eller något annat vidunderligt – utan att bli dem vi är. Just där vi befinner oss. Och att fylla våra liv med mening. Allt enligt hennes husfilosof Kierkegaard, vars biografi hon läst sönder till en samling lösa blad. 

– Enligt Kierkegaard bor så många människor i sina egna källare. Att ta sig upp till övervåningen är en mental övning. Det jag skulle önska för Henriks del är att han går ut ur Ibsens universum och inte längtar till något annat. 

Det låter som carpe diem?

– Inte alls. Du kan inte fånga dagen hela tiden. Av och till måste du ner i skiten för att komma vidare. 

Hon kör mig till flygtåget, rattar vant genom Nesøya. Eftersom vi bara druckit kaffe, inte vin på någon brygga, utgår jag från att hon skulle klara en poliskontroll. Under förutsättning att vi inte lämnar bilen. Vigdis Hjorths nya vana att i folksamlingar låtsas att hon är värdinna på fest och inbjudande nicka till alla hon möter skulle däremot, åtminstone i Sverige, kunna få första polis att plocka fram alkoholmätaren. 

Hon ser hälsandet som en övning:

– Jag har varit så förtvivlad över att jag som författare använder så många fina ord som saknar plats i mitt eget liv. Jag är bra på att tala med stort patos men det måste transformeras inåt. Genom att vara uppmärksam på människor jag möter blir världen också ljusare, snällare. 

Helst umgås hon förstås med sina romangestalter. Eller rättare sagt, utan en pågående bok känner hon sig väldigt ensam.

– Så länge jag skriver har jag ett ställe att gå till, ett ställe som är bara mitt. Jag vet inte om jag vill kalla det terapi, mer ett sätt att leva. Eller kanske snarare överleva, säger hon innan jag hastar ur bilen till flygtåget. 

Bilen bakom har redan börjat tuta. Hon stannade visst mitt i gatan.

Läs också:
»Jag är den ensligaste människan jag känner«

Läs också:
Vad kan du om deckare?