AV: JENS LILJESTRAND FOTO: THRON ULLBERG

Från Uppsala till Stockholms skärgård. Från då till nu. Under ett par månader följde vi författaren, hedersdoktorn och omstörtaren Jonas Gardell, som nu går en kamp mot klockan – på fler än ett sätt.

Det ösregnar i Uppsala och Jonas Gardell letar efter en gravsten. Författaren, i röd keps, svart skinnjacka och ett par ljusbruna boots, har besökt Gamla kyrkogården förut. Den gången tog det evigheter att hitta platsen, nu går det lättare och efter några minuter står vi framför ett närmare fyra meter högt gravmonument. Bysten i monumentets hjärta föreställer en finlemmad, skägglös man, blicken allvarsam och from, kravatten och flugan prydlig i enlighet med det sena 1800-talets mode.

Det blöta gruset på Gamla kyrkogården frasar mjukt under våra fötter när vi närmar oss platsen där Pontus Wikner vilar i evigheten.

1856 anländer den unge teologistudenten Carl ­Pontus Wikner till Uppsala och flyttar in på ­Arrheniuska gården på Kyrkogårdsgatan 19. Här får han för första gången uppleva en passionerad kärlek, tillsammans med den aristokratiske stockholmaren Herman, även han blivande teolog. Drygt 20 år ­senare, 1879, skriver Wikner, numera rikskänd docent och en omhuldad lärdomsgigant ansedd som en av sin tids stora tänkare, ett manus på cirka 50 sidor som får titeln Psykologiska självbekännelser. Memoaren om att vara en man som i hemlighet älskar andra män förseglas i en blecklåda och göms undan på Uppsala universitetsbibliotek fram till 1971.

Samma år, 1971, inleds det som i efterhand kan ses som »den stora homosexuella revolutionen« i ­Sverige, när den allra första demonstrationen för homosexuellas fri- och rättigheter äger rum på Järntorget i Örebro den 15 maj. De 12 deltagarna, bland dem Ronny och paret Vanja och Kerstin, tas inte på något större allvar och Nerikes Allehanda skriver om ett »ovanligt litet och tyst demonstrationståg, som gick genom Örebros centrum på lördagsförmiddagen«.

Ytterligare 50 år senare, 2021, utkommer författaren Jonas Gardell med romanen Ett lyckligare år. En roman baserad på research om – bland mycket annat – Wikners ungdomsår i Uppsala på 1850-talet och pionjärerna i Örebro i början på 1970-talet, den ena historien undangömd i en blecklåda, den andra bara bortglömd – även av den svenska homorörelsen.

Det är en regnig majdag när vi besöker Uppsala och går upp till Pontus Wikners grav. 

– Jag fyller 58 år i höst, säger Jonas. Det tar ungefär fem år för mig att skriva en bok, vilket innebär att jag har högst tre böcker kvar att skriva. Jag måste alltså vara noga med mina val. Och efter trilogin Torka aldrig tårar utan handskar har jag haft som projekt att berätta vår historia. För att vi nu befinner oss i samma dilemma som när det gäller Förintelsen: de människor vi vill berätta om blir äldre och dör, de försvinner ut ur våra synfält och vi hänvisas till oerhört bristfälliga källor, eftersom man har förstört material, medvetet vantolkat material, gömt undan eller bränt.

Jonas Gardell.

Det är som att ditt författarskap bytte riktning med Torka aldrig tårar utan handskar, med en allt tydligare dokumentär inriktning.

– För mig var det enda sättet att fortsätta vara författare på. Innan dess skrev jag relativt tunna böcker, med korta kapitel, som kretsade kring min uppväxt på 1970-talet, främst trilogin En komikers uppväxt. Men efter Jenny 2006 var det som att en grind stängdes igen, ett slags tillgång till ett minne jag inte längre hade. Jag var färdig, historien var berättad. Eftersom jag debuterade som författare så enormt ung kunde jag inte fortsätta det förment självbiografiska spåret –  det hade ju inneburit att skriva om livet som författare, något jag är totalt ointresserad av.

– I stället började jag researcha teologi, det blev två fackböcker, Om Gud och Om Jesus, som är bland det bästa jag skrivit rent stilistiskt och som gjorde mig till teologie hedersdoktor. Då kom tanken: om jag kan ta till mig av detta, om jag kan gestalta ett ­researchat material i stället för ett upplevt ­självbiografiskt ­material, då finns det ingen gräns för vad jag kan skriva. Den insikten var fantastisk, jag hittade en helt ny värld som inte var beroende av att jag varit med om det jag berättade.

Vi går upp till en av de akademiker Jonas har lärt känna under arbetets gång, Hanna Östholm, ­arkivarie vid Sveriges lantbruksuniversitet och forskare i ­Uppsalas studenthistoria. Hennes opublicerade manuskript »Student- och nationsliv, Uppsala ­universitets historia 1793–1852« har varit en stor tillgång i utformningen av romankapitlen om Pontus Wikner och vi samtalar en stund över en kopp te bland boktravarna i hennes lägenhet.

Jonas Gardell

Född: 1963 i Täby.

Familj: Gift med Mark Levengood, tillsammans har de två barn.

Bakgrund: Debuterade som 18-åring med diktsamlingen Den tigande talar och är sedan 1980-talet en av Sveriges mest folkkära kulturpersonligheter. I hela sitt yrkesliv har han varit en stridbar företrädare för homo- och bisexuellas rättigheter.

Aktuell: ”Ett lyckligare år” släpptes den 3 september. Veckan därpå gav sig Gardell ut på en turné med Queen of fucking everything – SOLO.

Kuriosa: Jonas Gardell är bror till religionshistorikern Mattias Gardell och dokumentärfilmaren Stina Gardell.

– Källäget är svårt när vi vill förstå vardagslivet för studenterna på 1850-talet, säger Hanna Östholm. Det går att uttala sig om formella saker, som hur en examen går till. Och det finns bra uppgifter om vad som händer när en student dör, då görs en bouppteckning som i efterhand ger oss en bild av exempelvis hur de gick klädda. Men det övriga är memoarer, brev, dagböcker, romaner. Det vi har mycket detaljer kring är saker som flera olika källor tar upp, som siste aprilfirandet, studentkarnevalerna och vissa andra fester, ofta i början av tiden här; det är väldigt vanligt att ­studenter ägnar stort utrymme åt sitt första år i Uppsala. Men själva vardagslivet är svårt att få grepp om.

– Och jag har nästan bara ställt vardagsfrågor till dig, säger Jonas. Jag ville veta hur de kokade sitt te, och vad de drack det i – det var du som lärde mig att de antagligen hade med sig sina egna bleckmuggar till sammankomsterna, eftersom dåtidens studenter ­sällan hade råd att ha ett hushåll med flera muggar.

Vad vet vi om livet som homosexuell vid Uppsala
universitet i mitten på 1800-talet?

– Det finns information om en student som ­ertappades, säger Hanna Östholm, för att hans nationskamrater klagade på problem med inviter. Nationerna hade möjlighet att utesluta medlemmar, och universitetet kunde relegera och stadsförvisa studenter. Men det fanns ingen möjlighet att gå till domstol eftersom det ännu inte fanns något brott som hette homosexualitet. Det är det som gör Wikners memoarer till ett så unikt dokument.

Jonas Gardell och Hanna Östholm diskuterar 1800-talets dolda sexuella verklighet, en verklighet som i många fall bara syns i de juridiska dokumenten, och knappt ens där, på grund av samhällets förmåga att skyla över de privilegierade klassernas övertramp.

– Det finns berättelser om otäcka övergrepp på unga kvinnor i staden, förklarar Hanna Östholm, men bara ett fall där det gick vidare rättsligt. Det var en tjänsteflicka till en professor som blev påhoppad av ett helt gäng studenter, hennes husbonde tog det till ­konsistoriet [universitetets styrelse].

Tillbaka i Uppsala. Jonas Gardell går i spåren efter docent Pontus Wikner. Fotograf: Jens Liljestrand.

Jonas är övertygad om att homosexuella övergrepp var vanliga under samma tid, men i princip aldrig omtalades.

– Ta bara bagarlärlingarna som levde dygnet runt på sin arbetsplats och kunde behandlas i stort sett hur som helst av sin mäster, eller de yngsta servitörerna på restaurangerna som i princip var fritt villebråd.

Men bortom övergreppen och exploateringen fanns också ett slags queermiljö i 1800-talets studentvärld, där den homogent manliga gruppen – först 1871 skrevs Betty Pettersson in som den allra första kvinnliga studenten i Uppsala – skapade egna ritualer för att råda bot på avsaknaden av kvinnor. I Ett lyckligare år ­berättas hur den unge Pontus Wikner deltar i en fest på sin nation, där det sjungs och dansas »och de yngsta och nättaste av studenterna får dansa som damer med en halsduk knuten kring överarmen«. En scen tagen direkt ur verkligheten.

– Generellt vet vi att danserna gick till på det viset, berättar Hanna Östholm. Det finns berättelser, brev och dagböcker, från nationssexorna. Och Göteborgs nation, där Wikner var inskriven, lär ha varit ganska livad.

4 x Gardell

📗Torka aldrig tårar utan handskar (2012–2013)
En epokgörande romantrilogi om när HIV kom till Sverige på 1980-talet. Gardell skrev även manus till tv-serien med samma namn.

🎬Livet är en schlager (2000)
Långfilm i regi av Susanne Bier, som även blev en framgång som musikal 2015. Ledmotivet Aldrig ska jag sluta älska dig, med text av Gardell, sjöngs senare in av Gardell och nådde andraplatsen på Svensktoppen.

📗 En komikers uppväxt (1992)
En modern klassiker och kanske det närmaste Gardell har kommit en självbiografisk roman, med tydliga inslag från uppväxten i Enebyberg. Kom som tv-serie samma år och filmatiserades 2019.

🎭. Kim och Jonas (1989)
Scenshow med kompositören och musikern Kim Hedås som sändes på SVT och bidrog till att etablera Gardell som en av sin generations mest uppmärksammade ståuppkomiker och artister.

Vi tackar för teet och besöket hos forskaren, Jonas ställer tillbaka några lånade böcker i den omfångsrika bokhyllan, och vi går tillbaka ut i regnet.

Om du inte hade blivit författare, hade du kunnat
tänka dig en egen forskarbana?

– Både ja och nej. Eftersom både mamma och pappa var forskare är jag förstås uppvuxen med böcker ­hemma. Även om jag själv bara har gymnasieutbildning har jag vågat närma mig professorer och ställa kritiska frågor. Med Om Gud och Om Jesus hade jag trott att jag skulle få mer skäll av den akademiska världen, men det blev tvärtom, jag har blivit oerhört väl mottagen – kanske för att jag inte ses som en konkurrent, någon som tävlar om samma anslag och projektpengar?

– Jag har haft mycket svårare att vinna respekt bland författarkollegor, där jag tävlar om samma uppmärksamhet och framgång. Det är intressant att jag har blivit utsedd till hedersdoktor tre gånger och finns med på universitetskursernas litteraturlistor och nyligen fick KTH:s stora pris på 1,2 miljoner men aldrig varit nominerad till Augustpriset …

– Men en egen forskarkarriär … nej. Jag älskar att forska och läsa på, men jag hade haft svårt för tonfallet inom akademien, hätskheten, elakheterna. Att pandemidebatten har blivit så infekterad beror till stor del på att den har förts av forskare! Många blev förvånade över bitterheten och oenigheten bland experterna i den debatten, för folk fattar inte att det är så de håller på hela tiden, de är aldrig överens och de tycker ofta rejält illa om varandra …

Under snart 15 års tid har Jonas Gardell bedrivit ett slags eget forskningsprojekt, som bland annat har inneburit att han annonserat efter äldre homo­sexuella via sociala medier, träffat dem, skrivit ner deras historier och använt dem skönlitterärt.

– När man läser mina böcker ska man bli upprörd och tänka: »Varför har jag inte fått veta det här, varför har jag inte kunnat det här, varför har man inte lärt ut det här i skolorna? Varför har man inte berättat om Vanja och Kerstin i Örebro på historielektionerna som viktiga frihetshjältar? Varför ­behöver vi irra runt på kyrkogården för att hitta Pontus Wikner?«

Ibland lyfts i debatten argumentet att homosexualitet är ett nytt påfund, en produkt av den moderna dekadensen. Det är av det skälet som Upplandsmuseet numera arrangerar stadsvandringar med hbtq-tema – för att visa hur det normavvikande alltid har funnits med oss.

– För många unga finns ett oändligt behov av att få höra om homosexualiteten hos drottning Kristina eller Gustav III eller Shakespeare. Det är samma aha-upplevelse som att inse att när en turistbok varnar för att nattetid besöka vissa kvarter är det alltid våra kvarter …

Jonas Gardell.

– Min nya roman ska ge en grund till en ännu djupare självförståelse. Varifrån kommer vi? Varifrån kommer ditt självhat, din känsla av att vara ensam? Din kamp? Och vilka var det som förde den kampen? Under arbetet med boken blev jag extremt medveten om hur min egen självbild formats av att samtliga de homosexuella karaktärer jag matats med i litteratur och på film, från Döden i Venedig till Spindelkvinnans kyss, gestaltades enligt formeln »the gay guy must die«. Lyckan är bara möjlig som en kort dröm och till ett fruktansvärt högt pris. Det var som om jag själv romantiserade den bilden. Jag menar nu att det största motstånd jag som homosexuell man kan göra är att vägra gå under, vägra vara olycklig. Att liksom Ronny kräva rätten till lycka.

Postuma vittnesmål

En av utgångspunkterna för Ett lyckligare år är den brittiske författaren E.M. Forster och hans roman Maurice. Romanen handlar om homosexuell kärlek i det tidiga 1900-talets England. Den gick inte att publicera i samtiden utan fick utges postumt året efter författarens död, 1971. 

1971. Samma år som Wikners blecklåda öppnades. Samma år som Vanja, Kerstin och Ronny demonstrerade i Örebro.

– Forster har gett Maurice en fascinerande dedikation, »Tillägnas ett lyckligare år«. Han, liksom ­Wikner, drömde om en tid då allt skulle vara förändrat. Jag började fundera över »ett lyckligare år«. Har det kommit? Är vi redan där? Var vi där 1971, trots att gänget i Örebro sedan splittrades och allt föll i glömska? Eller väntar vi ännu på »ett lyckligare år«? 

Torka aldrig tårar utan handskar-projektet innebar att unga homosexuella lärde sig förstå varifrån de kom. Att de fick se hur aids kom precis i det ögonblick när vi börjat gripa vår lycka och kräva vår frihet, att det var då vi började dö. Så när får vi vara lyckliga utan att betala med döden?

Är vårt 2021 det lyckligare året som Forster, Wikner, Vanja, Kerstin och Ronny drömmer om?

– Det går inte att säga att det bara blir bättre och bättre. Just nu finns ett fönster, men jag är tillräckligt gammal för att veta att de där fönstren slås igen ibland. Det fanns ett sådant fönster i Berlin på 1920-talet, som resulterade i stympade, lemlästade och döda aktivister, en Magnus Hirschfeld [tysk sexolog och läkare, 1868–1935, som verkade för homosexuellas frigörelse] som fick se hela sitt livsverk rivas upp och som dog i exil. Det där kommer kunna hända mig också.

(När vi går igenom artikeln en sista gång i mitten av augusti påpekar Jonas den drastiskt förändrade ­situationen för kvinnorna i Afghanistan.)

– Som frikyrkobarn har jag svårt att frigöra mig från idén om att jag har ett uppdrag, att mitt liv ska vara ett vittnesmål. Och den homosexuella frihetskampen är ett slags exodusberättelse: res dig upp och gå ur ­slaveriet. Att vara homosexuell har alltid varit ett utvandrarprojekt, man har tvingats överge sin hembygd och sin familj för anonymiteten i storstan. Kampen nu gäller det oerhörda i att säga: du ska inte behöva flytta från Sölvesborg, du ska inte behöva bryta med dina föräldrar. Om din församling inte accepterar din homosexualitet ska du inte behöva överge den – din församling ska förändra sig, inte du.

Jonas Gardell.

Men har det någonsin varit lättare att leva som öppen homosexuell i Sverige än just i dag?

– Nej. Men det finns inga garantier för att det inte kan förändras. Kanske måste också den här boken en dag läggas i en blecklåda och gömmas. Jag var stor i hela Östeuropa under några år men sedan kom homohatet tillbaka och allting stängdes ner. Fönstren öppnas men de stängs lika fort om vi glömmer bort Wikners mod, Vanjas mod, mitt mod.

Vi vandrar vidare i regnet och går förbi en biograf, som just denna vecka visar den danska filmen En runda till av Thomas Vinterberg. Jag pekar på Mads Mikkelsens euforiska ansikte på affischen och säger något om att filmen – som skildrar fyra medelålders män som experimenterar med att ligga på en konstant alkoholnivå om 0,5 promille – är väldigt sevärd. Jonas verkar plötsligt bli irriterad.

– Jag är trött på den plats heterosexuella män tar! Känner du till konstnären Julia Beck?

Nej, jag är jättedålig på konsthistoria …

– Men du vet vem Carl Larsson var, eller Anders Zorn, eller Bruno Liljefors?

Ja, självklart.

– Hon var lika stor som dem, men i standardverket Nutida svenskt måleri nämns hon bara i en liten grå ruta på tre gånger fem centimeter under rubriken »Kvinnliga konstnärer verksamma vid samma tid«. Där har du ett exempel på hur kvinnan medvetet raderas av historikerna! Det är vår skyldighet att föra minnets kamp mot glömskan. Varje människas plikt, från stenåldersmänniskans handavtryck i grottan och framåt.

Jonas Gardells favoriter

📚. Bibeln
»Bibelns mörka berättelser och bildrika språk svepte med mig redan som litet barn och gör det änidagsomen fucking outsinlig källa till aha- upplevelser och rysningar.«

📚. Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren
»Om kamp, mod och döden. Den grep mig djupt som tioåring.«

📚. Jean Genets författarskap plus Spindelkvinnans kyss av Manuel Puig
»Den homosexuelle som destruktivt helgon, mördare och martyr definierade mitt uppror som 19–20-åring.«

📚. James Baldwin
»Hela hans författarskap – och filmatiseringarna av hans verk – håller på att göra om mig i grunden. Jag kan också se hur mycket gemensamt våra kamper har.«

– Jag tänker inte betala en jävla krona för att se en film med fulla heterosexuella män, inte en jävla timme som återstår av mitt liv ska de få, jag är helt över det. Jag har haft nog med att hantera fulla heterosexuella män i verkliga livet – ska de komma efter mig, ska de misshandla mig, måste jag stå ut med gliringarna och homohatet från dem? I Torka aldrig tårar utan handskar säger Paul att »Jag ska böga mig in i döden!«, och det är vad jag gör. Fuck you! Jag är för gammal, jag är för rik, jag bryr mig inte. Jag vill återstoden av mitt liv försöka återupprätta människorna i den lilla grå rutan, den om »kvinnliga konstnärer verksamma vid samma tid«.

Mer aktivist än tidigare

Några veckor senare besöker jag Jonas Gardell på hans lantställe i Stockholms skärgård. Som kontrast mot förra gången är det en ljuvlig, varm kväll och vi ser ut över den stilla vattenspegeln.

Jag är ju en av dem som har jämfört Torka aldrig tårar utan handskar med Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Och du påminner ju om en Moberg, eller en Sara Lidman, både i hur du kombinerar skönlitteratur med opinionsbildning, och hur du använder dig av historisk research. Båda kom ju så småningom också att ses som aktivister.

– Och fler talar nog om mig som aktivist i dag än tidigare. Under pandemin har jag utvecklat den rollen mer, eftersom jag har ansett att fler än epidemiologer bör vara en del av debatten. Och jag tycker inte längre det är genant att vara aktivist, jag skäms inte för att mina böcker och shower och filmer har en humanistisk agenda.

Vad i din research har berört dig mest?

– Det vet jag direkt, säger Jonas, och jag börjar alltid gråta när jag pratar om det. Det var när jag läste om RFSL Umeå, som länge brukade hyra festlokal på ­innergården till Hotell ­Margareta. Och efter en tid får arrangörerna veta av personalen att det finns några som alltid …

Rösten stockar sig.

– … alltid, när de har ­festerna… hyr rum och begär att få utsikt över innergården. Människor som inte kommer på festerna, men som kanske åkt femtio-sextio mil för att en enda kväll stå gömd bakom en gardin och genom ett fönster se en annan homosexuell på avstånd. Vi kommer aldrig få veta vilka de var. De tog med sig sin ­hemlighet och sin längtan och sin outlevda kärlek ner i graven.

Jonas Gardell.

– Om ni undrar vad kampen handlar om så är det detta. Det osynliggörandet. De bortslösade människoliven. Att ingen mer ska behöva stå gömd bakom en gardin. Inte mina barn, inte dina barn, ingen. 

Dina böcker handlar mycket om kampen mot glömskan och vikten av att komma ihåg de som fört kampen.

– När jag frågade Vanja om vem som gjorde alla skyltarna till demonstrationen i Örebro 1971 sa hon helt utan vidare att »Det var jag som gjorde dem!«. Som om det var ingenting! Ändå är hon helt bortglömd. Men gör jag något så syns det, och när jag är färdig kommer de aldrig mer vara glömda. Förutom att vi alla förstås är bortglömda om 200 år.

Du tror inte att du blir ihåg­kommen?

– Nej, det mesta glöms. Kanske kommer sången Aldrig ska jag sluta älska dig leva kvar, för melodier har en tendens att göra det. Men jag var med och ­påverkade vindens riktning och det är ju något oerhört att kunna säga det, att man påverkade en vind.

Jonas ler i kvällssolen.

– Särskilt som det står i Johannesevangeliet att »Vinden blåser vart den vill.«


Jens Liljestrand är författare och skribent, med en bakgrund som biträdande kulturchef på Expressen. 2018 utkom han med en kritikerrosad biografi över Vilhelm Moberg, Mannen i skogen. Den 17 september släpps hans roman Även om allt tar slut.

Annons
prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare