Det våras för Vivian

Okänd för de flesta. Dyrkad av de invigda. Vid 86 års ålder står vivian gornick inför ett internationellt genombrott. Att New York Times slog fast att hon skrivit den bästa memoaren de senaste 50 åren bidrog till det. Själv tackar hon metoo för genomslaget.

Alla stora författare skapar ett eget universum.

För Vivian Gornick är det en liten triangelformad park vid Sjunde avenyn.

Vi står i hennes lägenhet och hon pekar ner mot parken där hon under de senaste fyra decennierna mött sin mamma eller sina närmaste vänner för långa promenader runt New York, nästan varje dag. 

Under dessa vandringar, i konversationerna med andra, har hon samlat på sig sitt material.

– I tjugo år hade jag som vana att anteckna allt vi pratat om så fort jag kom hem efter varje promenad. Annars skulle jag inte haft några böcker att skriva, säger hon.

Under mer än ett halvt sekel som skribent och författare har Vivian Gornick vävt ihop vardagens konversationer och erfarenheterna här i New York till stor litteratur.

Hon är 86 år gammal men verkar just nu vara mer produktiv än någonsin.

Flera av hennes böcker har kommit i nya utgåvor. Var och varannan vecka dyker det upp nya essäer av henne, om litteratur, om feminismens tillstånd, om hemstaden New York. Två av hennes mest omtyckta böcker finns nu på svenska: Starka band (översättning: Inger Johansson) och Den udda kvinnan och staden (översättning: Maria Lundgren). Det är två skildringar av hennes mest långvariga och komplicerade relationer: den första boken handlar om hennes mamma, den andra om staden där hon bott hela sitt liv och vännerna som utgör hennes sociala och litterära värld.

I New York har Gornick länge varit dyrkad som litterär ikon och offentlig intellektuell. Hennes status ligger någonstans mellan Susan Sontag och Gore Vidal; hon är en av de där rösterna som folk kan citera utantill. Vänner tappar hakan när jag säger att hon bjudit hem mig för en eftermiddagsfika.

Men det är egentligen först de senaste åren som hon omfamnats internationellt. En ny generation läsare har upptäckt Gornick och tagit till sig framför allt hennes feministiska böcker och essäer.

Hur kommer det sig att hon först nu, efter mer än ett halvsekel, börjar få ett globalt erkännande?

– Det beror på metoo. Det är det ingen tvekan om. Metoo innebar plötsligt att folk tog kvinnliga klagomål på allvar igen, säger hon.

Vi sitter i hennes behagliga men anspråkslösa trerummare i Greenwich Village. På soffbordet ligger Rachel Cusks Second place, en rad förhandsutgåvor av nya amerikanska böcker, Jacqueline Roses On violence against women, en trave litterära tidskrifter och en bunt olästa exemplar av n+1, Brooklyn-vänsterns intellektuella husorgan, fortfarande inslagna i skyddsplast. På skrivbordet ligger utskriften av ett förord till en ny bok av författaren Tessa Schlesinger och ett par andra essäer hon arbetar med.

Under pandemin har Gornick varit mer produktiv än de flesta jag känner. Den landsomfattande debatten om diskriminering mot kvinnor som uppstod i kölvattnet av metoo har även givit henne ny energi, en ny glöd.

– Först blev jag alldeles knäckt av metoo. De använde ju precis samma ord, precis samma klagomål som min generation gjorde för 40 år sedan. Men jag insåg att alla generationer måste ta den här fajten. Jämställdhet för kvinnor är den längsta kampen i världshistorien. Det orsakar fortfarande mer ångest bland amerikaner än någon annan fråga.

– USA är ett land av motsägelser. I princip alla europeiska länder ligger längre fram när det gäller lagstiftning för jämställdhet, välfärd, barnomsorg och så vidare, men samtidigt kommer nästan alla nya frihetsrörelser härifrån, för svarta, för hbtq-personer, för kvinnor. De får sin energi från kravet att amerikansk demokrati en gång för alla ska fullfölja sina egna löften. Paradoxen är att vi förstås måste se metoo som ett framsteg, men samtidigt minnas att metoo ägde rum för att det skett så få framsteg. Just för att det går så oerhört långsamt.

Att framstegen går långsamt är något hon lärt sig acceptera:

– Tanken på sann jämställdhet mellan könen är alltid det som skapar mest oro i samhället. Det är annorlunda än andra konflikter. Män och kvinnor kan ju inte undvika varandra. Vi sover med varandra. Vi skapar familjer tillsammans. Vi är män och fruar, söner och döttrar, bröder och systrar. Men vi tänker inte ge oss förrän vi har uppnått en jämställdhet som innebär att båda könen är lika miserabla, säger hon och skrattar gott.

I  Vivian Gornicks mest lästa bok, Starka band, skriver hon om två generationer av amerikanska kvinnor: hennes mamma och henne själv. Boken är en både gripande och underhållande memoar, där hon skildrar uppväxten i ett arbetarhem i The Bronx, i en trångbodd lägenhet där alla liv krockar in i varandra. Hon utbildar sig på City College, »proletärernas Harvard«, upptäcker radikalfeminism på 60-talet, etablerar sig som ung kolumnist på The Village Voice under en tid hon numera beskriver som naiv:

– Jag ville alltid vara på barrikaderna, såg det politiska i allt. Jag kunde se ett dörrhandtag och skriva att det var ett sexistiskt dörrhandtag.

Men framför allt är boken en skildring av hennes livslånga, krångliga relation med mamman.

De tar sina timslånga promenader längs Manhattans gator, där de för bitvis charmerande, ofta passivaggressiva, stundtals tragiska samtal om livets triumfer och tillkortakommanden.

»Min dotter hatar mig«, säger mamman ständigt till familj och grannar. Men boken är faktiskt en oförglömlig kärleksförklaring till mamman, oavsett hur hopplöst besvärlig hon är.

När Starka band först kom ut 1987 kände sig modern Tess Gornick uthängd. Deras privata konversationer lästes plötsligt över hela USA. Men när boken hyllades av amerikanska kritiker försökte mamman i stället ta åt sig äran. Hon tog för vana att promenera runt till New Yorks boklådor och signera travar av Starka band.

– Jag sa åt henne:»Mamma, så där kan du inte göra! Det är ju inte du som skrivit boken!«. »Well, utan mig hade du aldrig kunnat skriva boken«, svarade hon, och det stämmer väl.

I boken förvandlas de roligaste ögonblicken ofta till tragedier och de mest tragiska scenerna blir bitterljuv komedi. Mot slutet av mammans liv ligger hon i en sjuksäng och de kan äntligen tala öppenhjärtigt om tidigare trauman. Vivian bestämmer sig för första gången att berätta för mamman om en abort i ungdomen.

»Jag gjorde abort med benen mot väggen i en våning på Västra åttioåttonde gatan, fick Demerol injicerat av en läkare med mottagning i hörnet av Femtioåttonde gatan och Tionde avenyn.«

Mamman försöker omedelbart bräcka henne: »Jag gjorde mina i källaren till en nattklubb i Greenwich Village, för tio dollar, och med en doktor som la sin penis i handen på en var och varannan gång man vaknade till.« Vi förväntar oss kanske att scenen ska kulminera i ömsesidig vrede, eller i en scen av tårar och försoning, men i stället börjar de två skratta högt och uppgivet.

Vivian Gornick insisterar på att vrede är en livsnödvändig egenskap som författare, men att den inte bör märkas i själva prosan.

–  I tusentals år har kvinnor skrattat för att hantera den där smärtan. Jag är inte en politisk skribent, men jag skriver om det politiska med livet, säger hon.

I ett parti i boken säger mamman att hon »äntligen kan tänka klart för att hon inte längre är förbannad hela tiden«.

– Det där fick jag mycket skit för av andra feminister. Att beskriva ilska som något som grumlar din klarsynthet. De flesta feministerna kom från trygga hem där ingen fick visa sin ilska, så de såg det som väldigt frigörande när de blev vuxna och fick vara arga tillsammans. De såg vrede som något konstruktivt. Jag hade en helt annan uppväxt. I vårt hem gick alla bara runt och vrålade hela tiden, jag ville bort från det. Jag drömde om lugn och ro så att jag kunde tänka klart.

– Jag skriver aldrig när jag känner mig arg. Det lärde jag mig tidigt. Om du är arg när du skriver försöker du mest plocka poäng, för att framhäva dig själv på någon annans bekostnad.

När Vivan Gornick undervisar i litteratur brukar hon låta eleverna läsa George Orwells Att skjuta en elefant från 1936. Där kritiserar han den brittiska kolonialmakten, men tar även itu med sina egna skuldkänslor och bitvis främlingsfientliga fantasier. Det är lätt att se likheterna med hennes egen litteratur, som aldrig känns fåfäng, utan ständigt lyckas hitta universella erfarenheter i vardagens små förödmjukelser. Det är insikter hon tycker försvunnit i samtidens svallvågor av personliga essäer och memoarböcker av folk som precis gått ut college.

– När jag började skriva läste alla Joan Didion och Norman Mailer, och det blir så tydligt hos dem att ilska inte fungerar. Deras texter är briljanta när de lyckas kontrollera vreden och oron, men när den märks på sidorna blir det oftast helt värdelöst.

– Dina egna känslor får inte vara ämnet du skriver om. De är ett verktyg för att belysa det du skriver om, men råmaterialet är erfarenheterna. Du måsta ta dessa erfarenheter och forma det till något större och mer betydelsefullt, säger Gornick.

Det lyckas hon onekligen med i Starka band, som måste betraktas som en modern klassiker.

Språkligt är det en närmast perfekt bok; alla skrivande människor bör studera själva hantverket i detalj. Jag häpnar ofta över den eleganta, precisa prosan, den existentiella tyngden som kommuniceras med de enklaste medel och bitterljuv humor. Själv beskriver hon Starka band som ett slags försenat examensprojekt, boken som slutligen förvandlade henne till en »riktig författare«.

– Det var det första jag skrev med uttalade litterära ambitioner. Efteråt kände jag att jag äntligen hade nått fram till en punkt där jag kunde se mig som en författare. Min tid som lärjunge var över.

Vivian var 51 år gammal när boken kom ut. Många skulle säga att hennes tidigare alster tillhör klassisk amerikansk sakprosa, men hon brister ut i ett generat leende när jag nämner några av hennes äldre verk.

– Språket är så dåligt! Det smärtar mig verkligen att återvända till dem. Eftersom mina föräldrar var kommunister växte jag upp med svulstig socialrealism. Jag älskade de där böckerna och trodde att jag själv ville skriva just så teatraliskt och översvallande. Det tog så många år innan jag vaknade till och insåg: »Herregud, det här är ju fruktansvärt!«.

Erkända författare brukar generellt undvika att nämna andra författare som direkt påverkat dem. De vill väl upprätthålla den egna integriteten, i stället för att låta folk veta att de lärt sig skriva genom att imitera andra. Men Gornick säger öppet att hon lärde sig skriva på ett nytt sätt när hon redan var i medelåldern och upptäckte den italienska författaren Natalia Ginzburg. Hennes böcker öppnade ett nytt språkligt fönster för Gornick, så till den grad att hon nu pratar om ett »före och efter Ginzburg« i det egna författarskapet.

– Hennes språk är så sparsmakat, så precist. Det är helt befriat från dekorativa distraktioner. Det förändrade allt för mig!

Ginzburg inspirerade henne även tematiskt, med förmågan att fånga politiska skeenden genom att skildra privata ögonblick, såväl i den berömda, självbiografiska romanen Familjelexikon, som i hennes självutlämnande sakprosa.

Kanske är det ingen slump att det är just i en essä om Ginzburg som Gornick väljer att dela med sig av berättelsen om hur hon själv började skriva. När hon var tio år gammal sa en lärare förtjust, efter att ha läst en av hennes skoluppsatser: »Du kommer att bli författare.« Ginzburg framstår nu som hennes andra lärare, säger hon.

– Hon lärde mig att ju mer kraft det finns i ämnet du skriver om, ju mer fruktansvärda händelserna du skildrar är, desto enklare bör språket vara. Se på det allra bästa som skrivits om Förintelsen. Primo Levi, enkelheten och sakligheten i hans prosa. Språket blir aldrig pråligt, för då skulle det tappa all kraft.

I Starka band får vi även följa hur en författare föds: en person som inte kan låta bli att lägga märke till allt. Det är ett slags självbiografisk bildningsroman där Gornick till slut kommer till insikten att »skapande arbete är tålmodigt, ihärdigt slit – varken mer eller mindre«. Hon gör en minnesvärd skildring av att sitta på brandstegen utanför fönstret i The Bronx under uppväxten, en klassisk New York-scen: »På brandstegen om kvällarna satt jag och fantiserade vitt och brett ut i världen. Lutad mot gallret om dagarna blev jag prinsessan i tornet,
en fånge som längtade ner på gatan, och då med en överväldigande känsla av isolering. Jag såg ner på människorna jag kände, betraktade som från ett oändligt avstånd främmande och för evigt ouppnåeliga livsyttringar. Att jag själv skulle ha del i vanligt mänskligt umgänge i det fria, föreföll de timmarna jag hängde i fönstret som något otänkbart.«

• 

• 

Om Starka band var en ambivalent kärleksförklaring till mamman så är Den udda kvinnan och staden en mer förbehållslös kärleksförklaring till hemstaden New York. Hon föddes här, växte upp här och har, med undantag för collegeåren i Berkeley och ett par längre vistelser i universitetsstäder där hon undervisat, bott här hela sitt liv. Det är den enda plats på jorden där hon känner sig tillfreds, säger hon när vi träffas. Om Gornick har haft en tredje lärare som författare är det nog själva staden New York. Hon säger att inget inspirerar henne mer än att vara ute bland människorna här och höra dagliga konversationer, att utbyta idéer med intelligenta grannar och vänner.

– Att lära sig skriva handlar om att öva, öva och öva. Och att lyssna på folk med bra smak, säger hon.

Den udda kvinnan och staden utgår från långa promenader genom staden med hennes bästa vän. Det är ett klassiskt exempel på flanörlitteratur, en genre som historiskt dominerats av män, från Walter Benjamin och Charles Baudelaire, till W.G. Sebald och Teju Cole.

Det är dessutom en av de bästa böcker om New York jag läst, nära släkt med Elizabeth Hardwicks Sleepless nights, Alfred Kazins A walker in the city och Colson Whiteheads The Colossus of New York, tre andra böcker som låter staden bli ett slags labyrint av minnen; en litterär projektionsyta för livets tidigare erfarenheter.

I 50-årsåldern blev Vivian Gornick förälskad i en man som var lika djupt rotad i New York som hon själv var, som också kunde stadens varenda kullersten utantill. I månader gjorde de långa promenader runt staden, oändliga dagar av samtal om livet.

– Vi var som barnen i de italienska, neorealistiska filmerna från 50-talet. De där ungarna som inte har några pengar, men som klarar sig ändå för att de känner till vartenda gathörn i staden. Vi var båda arbetarklass, men vi ägde staden på vårt eget vis.

– Vi var inte världsvana, vi var urbana, säger hon. 

Varje gång hon pratar om staden New York får hon något varmt i rösten; det låter som om hon pratar om en gammal hund hon levt med i evigheter. I Den udda kvinnan och staden skriver hon också vackert om trottoaren som en demokratisk arena, om »folksamlingens beständighet« som det enda som är konstant i en storstad, om dansen av människor som kommer och går. Det som Jane Jacobs, en annan New York-författare och aktivist som länge bodde här i närheten, kallade »gatornas balett«.

Under fyra, fem veckor förra våren, när pandemin först kom hit, var det tyst på Manhattans gator. Ingen gick ut; det vanliga gänget som möttes i den triangelformade parken satt hemma.

– Jag saknade förstås det sociala livet, att gå ut på middagar, att gå på bio, att se folksamlingarna på gatorna. Men framför allt saknade jag konversationerna. Att prata med intressanta människor. Det är själva poängen med New York för mig. Det finns inget som ger mig så mycket energi, så många nya idéer.

Hon beskriver sin litteratur, sina samlade verk, som ett slags collage av New Yorks röster och konversationer.

– Mitt språk skulle vara helt annorlunda om det inte vore för New York. De flesta jag känner här ser sig själva som New York-bor, inte som amerikaner. Det är samma för mig.

I Den udda kvinnan och staden skriver Gornick:

»Det är rösterna jag inte klarar mig utan. I de flesta av världens storstäder står den stora massan stadigt förankrad i århundraden av kullerstensgränder, kyrkoruiner och arkitektoniska reliker som aldrig någonsin grävs upp, utan bara staplas ovanpå varandra. Om du har växt upp i New York består ditt livs arkeologi inte av byggnadsverk utan av röster, som också de staplas ovanpå varandra och egentligen inte heller ersätter varandra.«

Vi öppnar fönstret ut mot Sjunde avenyn. Där nere hörs ett välbekant brummande av biltrafik, polissirener och rastlösa biltutor, ett sorl från restauranger och uteserveringar, några verser av en västafrikansk poplåt som grumlas in i gammal jazz från ett kafé.

Gornick tittar ut över Hudsonfloden:

– Nu låter det som det ska låta. Jag föredrar den här milda kakafonin framför tystnaden förut. Det här är ljuden jag är van vid.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare