Långläsning

Ebba Witt-Brattström:
»Snälla, rara Karl Ove – skriv vidare här«

av Kristina Lindh

Efter en infekterad skilsmässa och en efterlängtad Helsingforsflytt har Ebba Witt-Brattström återvänt till litteraturen med full kraft. Och nu planerar professorn den ultimata Södergran-kuppen.
Foto: Thron Ullberg

Hon går med stora steg igen. Inte sedan sjuttiotalet har hon tagit de där kliven. Den skräddarsydda Ulla Hannerz-kostymen fladdrar genom korridoren på Helsingfors universitet.

Även i kinderna har lättnaden känts. Först undrade hon vad det var, varför ansiktsmusklerna plötsligt gjorde sig påminda. Sedan förstod hon – det var träningsvärken efter morgnarnas spårvagnsresor i nya hemstaden. Leendet hon fick av att vara del av en annan värld, långt från den gamla.

Hon visar minen. På en galge i arbetsrummet hänger långklänningen, redo för den årliga Runebergsfesten då nationalskalden firas med omvittnat blöt baluns.

Varmt mottagen i ett kylslaget Helsingfors.

Varmt mottagen i ett kylslaget Helsingfors.

Och efter fyra timmars intervju – under vilken hon hunnit plocka upp nämnda blåsa ur sportbagen, presentera institutionens alla närvarande anställda, äta lunch, imitera Ivar Lo-Johansson och Kristina Lugn, gå en råkall promenad samt inleda seminarium om Dekadensens kön för förstaårsstudenterna – lutar sig Ebba Witt-Brattström tillbaka i arbetsstolen, lägger händerna bakom nacken och säger:

– Mitt liv kunde inte vara bättre!

Den frasen är sällan hela sanningen, oavsett vem som uttalar den. Det gäller även i detta fall, och det vet hon själv. Vi återkommer till varför.

Men först det dagsaktuella. Jag har knappt hängt av mig kappan förrän hon pekar på dagens DN som ligger på bordet:

– Ska jag vara någon slags nationell slagpåse nu?!

I en artikel om samtidens politiserade kultursyn används Ebba Witt-Brattström som exempel. Debattören skriver om hur Witt-Brattström kritiserat Karl Ove Knausgård för att hans huvudperson i Min kamp förtrycker sin fru. En kritik som Knausgård i sin tur påstås ha bemött i en essä som mynnar ut i den centrala frågan: Måste alla litterära liv vara föredömliga?

– Det är detta som alltid klibbar vid en feminist! Att man ständigt skulle vara ute efter förebilder. Jag begriper inte var det kommer ifrån, i den feministiska litteraturen skildras hur många trasiga människor som helst. Med sympati.

I själva verket är hon djupt imponerad av Karl Ove Knausgårds projekt.

Läs Det andra könet så kommer allt bli skitbra.

– Det är en far–son-uppgörelse vi inte sett maken till. Men mamman existerar knappt och hustrun är ett gåtfullt mörker som huvudpersonen aldrig går i clinch med. Min uppmaning till författaren var egentligen bara: Snälla, rara Karl Ove – skriv vidare här! Läs
Det andra könet så kommer allt bli skitbra.

Slagpåse. Pionjär. Det ena följer av det andra. Ebba Witt-Brattström är en av den svenska sjuttiotalsfeminismens förgrundsfigurer och ända sedan hon greppade sitt första protestplakat har hon varit van vid att både ta plats och möta motstånd. Hon har tillhört fronttruppen i den kvinnokampens andra våg som gav oss daghem, p-piller, fri abort och ett uppvärderande av kvinnan.

Framför allt har hon bidragit till att revidera den svenska litteraturhistorien. Hennes forskargärning har förändrat synen på Nordens litterära kanon.

 

Tidigt fick hon rollen som introduktör av glömda författarskap, av kvinnor som gömts för eftervärlden. Ibland rent bokstavligt. Som när hon 1975 står i Kungliga Bibliotekets arkiv och hittar plåtlådor fulla med handskrivna osorterade kort över undanskyfflade namn. Scenen beskrivs i självbiografin Å alla kära
systrar!
från 2010: »De var hur många som helst!«

Det är tack vare den boken hon i höstas kom ut med Stå i bredd, en uppvärdering av sjuttiotalets litteratur.

– När jag var ute och pratade om min självbiografi kom många fram efteråt och berättade om lättnaden över att kunna tala om den här tiden igen. »Jag har skämts!« sa de.

Det var kvinnor som reagerat på barnbarnens stringtrosor och velat säga att det kanske inte är så bra på tioåringar, kvinnor som aldrig berättat om kampen, kvinnor som inte ens vågat säga att de bott i kollektiv. Av rädsla för att återuppväcka nidbilden av den pryda och rabiata sjuttiotalsfeministen.

– »Ändå«, sa de till mig, »var det
den här boken som för alltid förändrade mitt liv!«

De talade om Århundradets kärlekssaga, Det mest förbjudna och alla de andra skandalomsusade storsäljarna som decenniet gav upphov till.

Ebba Witt-Brattström har startat en rörelse för att införa en flaggdag för Edith Södergran och mång­kulturalismen. »Mitt mål är att det ska finnas en flaggdag i hennes namn innan jag går i pension.«

Ebba Witt-Brattström har startat en rörelse för att införa en flaggdag för Edith Södergran och mång­kulturalismen. »Mitt mål är att det ska finnas en flaggdag i hennes namn innan jag går i pension.«

Ebba Witt-Brattström insåg att samma sak gällde henne själv. Att även hon skämdes. Och att skammen över sjuttiotalets förlöjligade klichéer länge hade överskuggat glädjen över den tid som också gjort henne till en skrivande, en intellektuell.

Läs också:  ”Det hemska är alltid vackert”

När hennes egna söner i samma veva frågade efter Gun-Britt Sundströms
Maken eftersom »alla läser den just nu« förstod hon att det var dags för en omprövning.

Vad upptäckte du när du läste 1970-talslitteraturen på nytt?

– Att bilden av den som grå, enformig och estetiskt förkvävande inte är sann. Här finns kvalitet i gestaltningen, mångfald och variation.

Framför allt upptäckte hon stå-i-bredd-temat, det som gett namn åt boken.

– Kvinnorna bjöd verkligen in männen. De ville ha dem med, föra dialog med dem.

Visst fanns det en könsspänning i litteraturen. Sjuttiotalet uppvisade en flora av romaner med kvinnohat. Men det är ett kvinnohat som gestaltas, säger hon. Så som Strindberg en gång gjorde och som gör att vi kan förlåta honom. Dagens misogyni ute-sluter dialog eftersom den bara artikuleras
i de ljusskygga Flashbacksfärerna.

Detta är ett av den nutida jämställdhetsdiskussionens grundproblem.

– Har vi en feministdebatt på kultursidorna är det kvinnorna som skriver. Männen deltar inte. Det är därför kulturmän kan säga att de inte läser kultursidorna med argumentet att debatten inte intresserar dem. Det är för mycket kvinnor där, är andemeningen. Dagens feminism är förvisso inte heller den lättaste att greppa, den är teoretisk och delad i grenar som sällan möts.

»Högtidsdräkt: Utan åårdnar«. Ebba förbereder sig för den årliga Runebergsfesten. »Här finns en kulturell patriotism som jag gillar och som aldrig skulle gå i Sverige.«

»Högtidsdräkt: Utan åårdnar«. Ebba förbereder sig för den årliga Runebergsfesten. »Här finns en kulturell patriotism som jag gillar och som aldrig skulle gå i Sverige.«

Sjuttiotalsfeminismen och dess litteratursyn hade självklart brister även den. Ta Ulla Isakssons Paradistorg, en bok som ville väcka arvet från den tidiga kvinnorörelsen – Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Ellen Key. Då var det Ebba Witt-Brattström och hennes medsystrar som rynkade på näsan.

– Det där gamla möget ville vi inte ha. Vi tyckte att arbetsmarknaden låg öppen för oss. Men Ulla Isaksson fick rätt. Hon varnade för att gå enkönssamhällets ärende. Nu har vi en arbetsmarknad helt och hållet tillskuren efter männen. Kvinnorna stjälps av i omsorgssektorn med väldigt låga löner, där de är predestinerade att inte kunna leva på sin pension även om de jobbar heltid.

Arv och uppgörelser. Varje generation måste genomgå processen. Så som hon själv en gång kunde se på förra sekelskiftets kvinnosakskvinnor ser i dag de identitetspolitiska debattörerna på 68-epokens rödstrumpor.

Utan omsvep ger hon dem rätt på en viktig punkt: Det var ett heterosexuellt decennium.

– Det beror på det här stå-i-bredd-temat, att männen skulle med. Då var det lättare att skildra ett heterosexuellt förhållande.

Däremot kan ingen representationsförespråkare i världen ta ifrån Ebba Witt-Brattström hennes största seger. Den hon vann 1976, då Grupp 8-vännerna organiserade motståndet mot sexualbrottsutredningen som i sexliberalismens kölvatten ville avkriminalisera »kärleksfull beröring mellan föräldrar och barn« (läs: incest) och införa lättare straffskala för vissa typer av våldtäkt.

En halv miljon kvinnor höjde rösten tillsammans.

– Alla kom! Det är min stoltaste dag som feminist.

Hon sitter i arbetsrummet med ryggen mot målningen av en av sina företrädare. Soffan ser inbodd ut.

Hyllorna har förvånansvärt många lediga ytor för att tillhöra någon som ägnat hela sitt liv åt litteratur. Utanför fönstret sträcker sig Långa bron där striden stod mellan de röda och de vita i inbördeskriget 1918.

 

Lika tydligt som den historiska platsen syns från skrivbordet känns den historiska närvaron i finländsk kultur och litteratur, förklarar hon. Det är en sfär som är vital. Bokbranschkrisen existerar givetvis här också; nyligen gick de två finlandssvenska konkurrenterna Schildts och Söderströms samman i ett förlag, vilket väckte heta känslor. Men litteraturen har en stark roll. Och kritiken är strålande trots minimala resurser.

– Här är litteraturen identitetspolitik i ordets mest positiva bemärkelse. Studenterna kommer från en skola där de får ett starkt språk. När de kommer hit är de nästan trötta på Runeberg och Topelius. Men de har en bas, det gör allt enklare.

Hon jämför med studenterna i Sverige, som kan säga att de vill skriva C-uppsats »om äldre litteratur«.

– Hurra, tänker man, nu blir det Lenngren eller Bellman! Men nej, då menar de någon från 90-talet. 1990-talet.

Vad är förklaringen till den finska historiepulsen? Svaret kommer snabbt: Kriget. Frontpapporna. Det gör att litteraturen blir på riktigt.

– En hel generation unga män skickades ut för att skjuta ryssar och återvände stumma. De är som första världskrigetpapporna som Doris Lessing skildrar,
de som möts på puben för att sitta tysta med varann. Pojkarna som blir män som vidareför traumat.

Läs också:  Välkommen till
Jungle Books

Det är bara att öppna en bok så finns tematiken där. Hos Kjell Westö till exempel. Eller den mindre kände Peter Sandström, som »kan bli hur stor som helst«.

– Det paradoxala är att när författarna undersöker den här maskuliniteten får kvinnorna plats. Även mödrarna träder fram. I Sandströms nya roman
Transparante blanche skildras en typ av moderskärlek som jag inte vet om jag någonsin sett i den svenska litteraturen.

Och så har vi en annan faktor: Attityden till bildning. I Finland är bildning något självklart och inom räckhåll för alla, säger hon. I Sverige är bildning svårt och fint, en expertsyssla för de få. Det gör avståndet stort till de som bär upp kulturen.

Folket vs Eliten. Hon skickar snabbt in en brasklapp. Den författare som reser runt och talar möter ett genuint folkligt kulturintresse. Sundsvall, Gävle, Borås … Sverige rymmer en respektingivande läsarmassa av undersköterskor och hudterapeuter.

Men på ett annat plan är klyftan påtaglig. Det är inte vilket plan som helst, utan ett som gripit in i hennes allra mest personliga livshistoria.

Det inleddes 2 november 1981. Hon skriver om det i sin självbiografi. En kärleksrelation var slut och en ny hade börjat, med »ännu en estetisk marxist i trasiga jeans och urtvättade skjortor«. Denna estet var Horace Engdahl, då en av de unga männen i kretsen kring tidskiften Kris, i dag ledamot av och tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien. I fjol skilde de sig. Nu återstår en kvällstidningsomskriven och bitter bodelningstvist om konst och böcker.

En del av det som denna tisdagsförmiddag sägs om detta uppbrott ska inte återges. Det är för privat. En del av det som sägs behöver inte återges eftersom det räcker med att någon gång ha älskat för att ana alla de känslomässiga lager som processas när en 33-årig
relation tar slut.

Samtidigt handlar denna separation inte om vilka som helst utan om de två som varit den svenska
kulturens maktpar.

Ebba Witt-Brattström slår ifrån sig – någon känsla av makt hade hon aldrig.

Ändå vet hon att det går en båge, från nu nedlagda Månadsjournalens omtalade intervju med Kulturens kungapar inför Engdahls akademieinval 1997 då de tillsammans prydde omslaget i en episk kind mot kind-bild som fick Engdahl själv att rasa, till detta möte som kommer resultera i en solobild som kan ses i varenda Pressbyrå.

Hon säger det själv:

– Detta är en berättelse om Kulturmannen och Kulturkvinnan.

Hon, som kom från en utpräglad kvinnomiljö, fostrad i flickskola och knappt vuxen när hon kastade sig in i kvinnorörelsen. Han, präglad av pojkskola, militärdisciplin och inläst på en helmanlig kanon. Det som i många år kändes som – och var! – ett dynamiskt möte mellan två poler förvandlades till en ständig kamp mot de strukturer som upphöjer den manliga genikulten och svassar för bastionen Svenska Akademien.

– Akademien är en väldigt osvensk institution. Vi har avskaffat kyrkans och kungahusets officiella makt. Båda granskas. Det enda som fortfarande tillbeds är akademien.

Med samma beundran möts den skapande mannen.

Den manliga ensamheten är förförisk. Men den är en myt.

– Den manliga ensamheten är förförisk. Men den är en myt. Tittar man närmare på alla de män som skrivit är de omgivna av hustrur, mödrar och barn. Ingen människa lever eller kan leva utan relationer. Att det är fint att ge intryck av att man gör det är för mig helt obegripligt. Väldigt få kvinnor skriver på det viset. Och gör de det är det en tragisk historia
de berättar.

Tack och lov för Helsingforsluften! Hon reser sig plötsligt upp, letar fram inbjudningskortet till morgondagens Runebergsfest och läser upp klädanvisningen på klingande finlandssvenska: »Högtidsdräkt: Utan åårdnar.«

– Man ska inte ha ordnar för det är litteraturens dag. Ingen kungafamilj och inget fjäsk. Det tycker jag om!

Nytt kapitel. Fysiskt och mentalt. Samtidigt en tid av bearbetning och tillbakablickande.

Vad har varit beständigt i ditt liv?

– Min passion för rättvisa, litteratur och för att levandegöra mödrarna. Ju äldre jag blir, desto mer ser jag hur jag formats av det faktum att mina föräldrar var flyktingar som räddat sig undan döden. Min estniska mamma hade med all sannolikhet deporterats och dött i Stalins läger. Min tyska pappa hade troligtvis avrättats av Gestapo eftersom han var antinazist.

Läs också:  Sveriges äldsta bokcirkel

Egentligen är det de överlevandes skuld hon bär.
I andra hand.

– Om du lever i ett land som tagit emot dina föräldrar och gett dig alla dessa möjligheter måste du ge något tillbaka. Hela mitt liv har jag levt nära män som jobbar för sig själva. Det kan inte jag. Jag är en del av något större.

Samtidigt kan även den som ägnat karriären åt att lyfta fram de osynliggjorda tala från en höjd som retar. Ebba Witt-Brattströms roll är svårplacerad; för kritiker till vänster är hon en elitist och för högern har hon varit en jobbig folkbildare. Och lika hemma som hon känt sig i intellektuella sammanhang, lika främmande har hon kunnat känna sig utanför de egna intressesfärerna.

Tiden har lärt henne att se kvaliteten i mer »jordnära referenssystem«.

– Jag håller på att förändras. Genom Å alla kära systrar! skrev jag in mig själv i mitt liv. Tidigare hade jag känt att jag stod utanför och inte kom in. Den processen var enormt befriande.

 

»Jag har varit väldigt felsökande på mig själv. Man tar på sig mycket i en förminskande relation. I dag tänker jag att jag är helt okej och vill vara med andra som också tycker att jag är det.«

»Jag har varit väldigt felsökande på mig själv. Man tar på sig mycket i en förminskande relation. I dag tänker jag att jag är helt okej och vill vara med andra som också tycker att jag är det.«

Litteraturen är ett sätt att leva i världen, säger hon. Hon ber om ursäkt för den banala formuleringen, men det är så det är. Från dagisålderns Elsa Beskowläsning har hon hållit sig i närheten av böcker. Tagit sig rätten att skriva om de genomgripande läsupplevelserna i sitt liv. Först om Moa Martinson, som handlade om att förstå sig själv, mormor och vår gemensamma historia.

Namnen på dem som följt henne genom åren kommer sedan som på ett pärlband: Heliga Birgitta, Benedictsson, Lagerlöf, Södergran, Trotzig, Ekman, Kandre, Jäderlund …

Givetvis kan professor Witt-Brattström på stående fot leverera en analys av dagens unglitterära landskap. Mycket är glädjande, säger hon. Kristina Sandberg som återvänder till mödrarna, Therése Söderlinds historiserande prosa, alla berättelser med invandrarbakgrund som nu växer fram. Och Therese Bohman, en författare med stark röst som skriver om de sadomasochistiska undertonerna i mäns och kvinnors relationer. Ett tema hon både är kluven till och tror att vi kommer få se mer av, eftersom det är ett uttryck för tidens ökande assymetri mellan könen.

Samtidigt väntar hon ivrigt på berättelserna som ännu inte blivit skrivna. Om de nya familjekonstellationerna till exempel – med mamma, mamma, barn.

– Och romanen om den hyrda livmodern! När kommer den?

Förmiddag har blivit eftermiddag. Det är dags att bryta upp, studenterna väntar på fortsatt handledning. De vill vidare. Ebba Witt-Brattström vill vidare. Vid 61 års ålder finns ingen tid att spara. Hon vet att detta är karriärens slutstation och är glad att hon har sin privilegierade position kvar. Ingen kan ta ifrån henne professorstjänsten, så länge hon sköter sitt jobb är hon en intellektuell utan lojaliteter.

– Jag behöver inte fråga pappa. Jag behöver inte anpassa mig till någon manlig finklubbs sekretessregler. Jag är fullständigt fri.

Foto: Thron Ullberg
Publicerad i nr 1/2015

Fem böcker av Ebba Witt-Brattström
Stå i breddStå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014). En uppvärdering av det förtalade sjuttiotalet. Här visar hon att decenniets feminism var banbrytande för litteratur skriven av såväl kvinnor som män.
Dekadensens kön (2007). Parbiografi om ett litterärt banditpar i exil: dekadensförfattaren Ola Hansson och hans balttyska hustru Laura Marholm. Kring sekelskiftet 1900 stod de bägge i centrum av den europeiska kulturdebatten och chockerade med sina djärva idéer.
Moa Martinson – Skrift och drift i trettiotalet (1988). Moa var den enda kvinnan bland trettio-talets proletära förnyare av litteraturen. Tills denna bok utkom ansågs Moa vara en lägre sorts folklig berättare medan maken och akademiledamoten Harry geniförklarades.
Ediths jag (1997). Skriver fram Edith Södergran som stolt ny kvinna, del av en livaktig kvinnolitterär scen i Europa. Bröt med myten om Södergran som en kärlekskrank, naivt diktande fröken i av-kroken Finland.
Ur könets mörker Etc. (1993, 2003). En antologi med essäer om litteratur av bland andra Birgitta Trotzig, Mare Kandre, Pauline Réage och Sara Lidman. Här finns även talet om den manliga arbetarlitteraturen som hon höll på SAP:s 100-årsjubileum 1989.

 

Ebba Witt-Brattström väljer: »Böcker man inte klarar sig utan i en värld styrd av Mad men«

Ett eget rum av Virginia Woolf. »Världsberömd essä som elegant övertygar om att kvinnor måste sluta spegla män i två gånger deras naturliga storlek.«
Det andra könet av Simone de Beauvoir. »Filosofisk klassiker som förklarar kvinnoförtryckets grunder, mekanismer och (många) mäns ovilja att bemöta kvinnor som människor så grundligt att man aldrig behöver läsa något mer om eländet.«
Samlade dikter av Edith Södergran. »Uppfinner ett starkt jag för alla som vill vara stjärnor utan
svindel.«
Den femte sanningen av Doris Lessing. »Om lockelsen att leva som fri kvinna i trots mot ett samhälle som inte är redo för det.«
Utrensning av Sofie Oksanen. »En rysare som effektivt likställer dagens trafficking med Sovjetdiktaturens tortyr.«

 

 

Du kanske också gillar