Boktips

Ferrante har gjort pseudonymen het igen

av Kristina Kappelin

Den här veckan släpps vårens mest hajpade roman – Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Det får Kristina Kappelin att fundera på om pseudonymen har blivit het igen.

ferrante omslag

I dag kan man skapa ett litterärt fenomen med en snutfager författare som skriver efter mall, åker på marknadsföringsturné och är aktiv i sociala media. Vad är då mer spännande, och i viss mån provocerande, än att inte framträda?
Bara en begränsad inre krets vet vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Ändå känner sig de flesta läsare och recensenter säkra på att de fyra böckerna om väninnorna Elena Greco och Lila Cerullo som just nu tar den anglosaxiska världen med storm, åtminstone delvis är självbiografiska. Det säger något om författarens närvaro och hennes prosas kraft.
Den första delen Storia del nuovo cognome, L’amica geniale (»Den fantastiska vännen«) beskriver flickornas brutala barndom och uppväxt i en fattig och ful förstad till Neapel på 1950-talet. De efterföljande romanerna följer sedan huvudpersonerna genom livet i deras lika motsägelsefulla som villkorslösa vänskap. Den fjärde delen har ännu bara kommit ut på italienska och ser i skrivande stund ut att bli en av kandidaterna till Italiens mest kända litteraturpris, Premio Strega.

Elena Ferrante har fått lysande recensioner i USA och England. Inflytelserika litteraturskribenter beskriver hur de måste gå våld på sig själva för att lägga ifrån sig böckerna. I en bokhandel i New York står det »Ferrante Fever« i rosa neon ovanför hyllan med författarens tidigare romaner och de tre första volymerna i The Neapolitan Series. Tidskriften Foreign Policy placerade henne bland världens 100 ledande tänkare i fjol. Och The New Yorker tar avstamp i litteraturkritikern George Steiners bok om Tolstoy och Dostojevskij för att jämföra vår tids »titaner«, Karl Ove Knausgård och Elena Ferrante. Att Elena Ferrante inte vill avslöja sin identitet kittlar, förbryllar och retar. Är det verkligen en kvinna? Hennes engelska översättare Ann Goldstein säger sig helt över­tygad. Men i Italien går ryktet att böckerna är skrivna av den napolitanske författaren Domenico Starnone.

I de få intervjuer Elena Ferrante ger försvarar hon valet att vara anonym med att det innebär total konstnärlig frihet.

I de få intervjuer Elena Ferrante ger – alltid genom sin förläggare och alltid via mejl – försvarar hon valet att vara anonym med att det innebär total konstnärlig frihet. Dagens litteraturscen överexponerar författaren. När böcker en gång är skrivna och har nått sina läsare, behöver de inte längre sina författare, menar Ferrante.
I denna tid av hysteriskt självförhärligande, är argumentationen på många sätt befriande. Men det tycker inte det italienska kulturetablissemanget, som i det stora hela har svårt att dölja sin avundsjuka och irritation. Författaren Paolo di Paolo anser till exempel att Ferrante har satt upp un teatrino troppo furbo, en alltför slug liten föreställning, genom att skriva under pseudonym. Därmed flyttas fokus paradoxalt nog från böckerna till författaren.
Den sluga lilla föreställningen har dock pågått i 23 år. Så länge sedan är det som Elena Ferrantes första roman Amore Molesto (»Obehaglig kärlek«) kom ut.

Läs också:  Älskade spion!

Kanske är alltså den andra tesen mer trolig, att Elena Ferrante är Domenico Starnones hustru Anita Raja, översättare och medarbetare i det lilla förlaget Edizioni e/o, som ger ut böckerna. Den italienska skvallersajten Dagospia har publicerat två suddiga foton av Raja, som visar en blond kvinna i övre medelåldern med ett milt och lite hemlighetsfullt leende. De stämmer perfekt på bilden jag har av Elena Ferrante. Men stämmer det med verkligheten?

Artikeln publiceras i Vi Läser 4/2015.
Måndagen 21 mars släpptes Min fantastiska väninna i en bokhandeln nära dig.

Du kanske också gillar