Långläsning

Lennart Hellsing:
»Jag tänker mycket på framtiden«

av Kristina Lindh

Han närmar sig hundra, och orden kommer inte lika lätt till honom längre. Men fortfarande brinner Lennart Hellsing för barnlitteraturen. »Dess viktigaste uppgift är att fånga själva livskänslan.« 

Litteraturen är full av dörröppnare.
Av författare som med symbolernas hjälp visat vägen till en ny syn på språk och psyke. Där finns de som skrivit historia med madeleinekakor. Där finns de som skrivit historia med skalbaggar. Och där finns de som gjort det med en gurka.

Ett stenkast från det öronbedövande ombyggnadsarbetet runt Sergels torg i Stockholm finns en alldeles tyst sekelskiftesvåning. Det enda som hörs är skådespelaren Yvonne Lombards rop ur lägenhetens inre:

– Lennaaart! Det ringer på dörren!

Lennart Hellsing debuterade 1945. Hans författargärning sträcker sig över sjuttio år.

Lennart Hellsing debuterade 1945. Hans författargärning sträcker sig över sjuttio år.

Då har Lennart Hellsing redan hunnit öppna, räcka fram en galge, bjuda plats i soffan samt mycket finkänsligt låta mig förstå att jag satt mig i hans eget favorithörn varpå jag snabbt bytt position.

Nu sitter vi där och hör hustruns röst skära genom tystnaden. På golvet två vita lamm i naturlig storlek. I fönstret en jättekanin.

Jag säger att »den här intervjun ska ringa in din gärning«. Lennart tittar på mig. Tar fram en cigarett, tänder den långsamt och drar ett djupt bloss:

– Har jag gjort något av värde?

Lennart Hellsing, 94, eller »100 minus«, är en av den svenska barnbokens stora omdanare. På ett par decennier lyckades han inte bara förnya genren utan också fördjupa synen på barn, vidga definitionen av barnkultur samt stärka barnlitteraturens samlade ställning akademiskt, konstnärligt och medialt.

Insatsen är en blandning av slump och beslut. I botten finns lusten till orden, förstås. Den han föddes in i med hjälp av mormor, mamma och hennes två tjocka skolböcker om runskrift och Heliga Birgittas brev.

Och om Bellman! Skalden som satte ord på nuet. Han som bytte sagans »Det vaaar en gång« till realtidens »Movitz kastar hatten i sjön!«. Lennart Hellsing sträcker på ryggen och visar med röstläget hur han upptäckte språkets möjligheter.

Självklart blev han skoltidningsentusiast. Självklart blev han Ung Poet.

Men där andra författarsugna ynglingar följt i de manliga ikonernas spår valde Lennart Hellsing en annan väg.

Jag ville göra något viktigt. Jag visste tidigt att jag ville skriva för att ge barn livsglädje.

– Jag ville göra något viktigt. Jag visste tidigt att jag ville skriva för att ge barn livsglädje.

Tack vare denna ambition har den svenska barnlitteraturen sedan ett drygt halvsekel tillbaka ett alldeles eget språkuniversum fyllt av rotselleri och citroner.

– Vi hade sommarhus i Furusund ute i skärgården. När säsongsgästerna åkte hem för hösten reste jag dit för att få skriva i lugn och ro. Ibland hade jag ingenting att äta utan gick runt i de avfolkade trädgårdarna för att leta mat. Där fanns rädisor och morötter. Under dimmiga höstdagar kunde man se något hoppa i fjärran. Det var en kvarglömd gurka som plötsligt börjat dansa med sina vänner.

Lennart tittar på mig igen. Nu med en blick som säger »jag beskrev just den naturligaste scen i världen«.

Hans svärfar fick nog en gång. Kunde inte längre hålla inne med sin undran inför alla dessa levande grönsaker: »Va’ fasen Lennart, den där Herr Gurka, vad menar du med att han dansar, har han fötter eller?!«

– Sånt där ska man inte börja analysera. Och barn förstår inte ens frågan, säger Lennart lakoniskt.

Det betyder inte att han saknar teorier om varför han skriver som han gör. Tvärtom. Lennart Hellsing har parallellt med författarskapet varit en aktiv kritiker. En av grundtankarna rör det handfasta. Barnlitteratur ska innehålla konkreta saker. Grejer som ungar känner till och själva tar i. Och vad är mer välbekant än det vi stoppar i munnen?

Det som föder kroppen föder också fantasin.

Lennart Hellsing hör till barnbokens guldålder. Tillsammans med Astrid Lindgren och Tove Jansson utgör han den självlysande ledartrion i en författargeneration som skakade liv i en genre som sedan länge gått i stå. Det var 40-tal, det var slut på kriget och det var dags att bryta med det uppfostrande Elsa Beskow-idealet.

Numera tillbringar Lennart Hellsing mycket tid i sin lägenhet. Helst arbetar han på kvällar eller nätter då ingen stör.

Numera tillbringar Lennart Hellsing mycket tid i sin lägenhet. Helst arbetar han på kvällar eller nätter då ingen stör.

I Hellsing möttes två tonlägen. Den burleska lekfullheten och det existentiella allvaret. Tidigt slogs han för tron på att barnlitteraturen måste våga ta i de stora frågorna. Som i Boken om Bagar Bengtsson, där bagaren dör och begravs i en limpa. Högst opassande!

Läs också:  Sveriges äldsta bokcirkel

– Tidningarna tog upp det och menade att så där får man väl inte skriva. Man ifrågasatte att barnböcker skulle syssla med döden. Men redan 1780 kom en bok som hette Kronprinsessans barnabok och som innehöll ett alfabet. På bokstaven »L« hade man »Likkista«. Tidigt ansågs det naturligt att tala om svåra ämnen.

Minns du dina första egna rader?

– Nej, men det var en massa konstiga saker om lärarna och skolan. Däremot minns jag att jag visste att jag skulle ägna mig åt skrivande. I Västanfors där jag växte upp fanns en herrgård. I en av flyglarna bodde en författare, en mystisk man med stor hatt. Jag tänkte att jag skulle bli en sådan.

Men hur skulle han försörja sig? Kunde man leva på att skriva? Lennart Hellsing gick i tekniska skolor för att få yrkesutbildning. Sedan började han arbeta. Författare måste veta något om människorna och Lennarts idé var att jobba sig igenom alla yrken.

– Det gick inte riktigt, som du förstår. Men jag
var igenom ganska många. Jag jobbade på kontor, i skogen, i bokhandel. Samtidigt som jag skrev.

De första texterna publicerades i Tidningen Vi. Genom åren har Hellsing och tidningen haft en nära relation. Han knöts också tidigt till kooperationens eget barnboksförlag Rabén & Sjögren. Anekdoterna är många om hur Lennarts lätt excentriska uppenbarelse roat branschkollegorna. Som gångerna han lekt kurragömma under skrivborden eller dykt upp till förläggarsamtal iklädd pyjamas.

Redan premiärmötet är historiskt. Det inträffade när han skrivit sin första bok, fått nobben av Bonniers som tyckte att det hans skrev bara var konstigt och därför knackade på hos kf som på den tiden enbart gav ut ekonomisk litteratur. »Kooperativet sysslar inte med sånt här!« löd beskedet. Lennart svarade lugnt: »Då tycker jag att ni ska göra det«.

Och jo, KF började ge ut barnböcker och köpte sedan Rabén & Sjögren, som idag är »en ganska stor grej«.

Berättelsen är symtomatisk för Lennart Hellsings insatser. Han har aldrig talat med stora bokstäver. Nog för att han synts; den som läser in sig på ämnet upptäcker snabbt att det finns en smärre mytologi kring Lennart Hellsings upptågsiver, sötsaksvurm, cigarettberoende, smällkyssar och knallfärgade garderob.

Lennart Hellsing. Det är sextiotal.

Lennart Hellsing. Det är sextiotal.

Men det är med det gedigna grovarbetet han gjort skillnad. Som i början av karriären, när han dittills mest skrivit för att försörja sig.

– Efter ett tag började jag tänka att jag kanske skulle göra något som inte direkt hade med min egen fördel att göra. Något för att förbättra för alla andra som också skrev. Författarna hade ju så dåliga villkor!

Så förändrades den svenska barnboksscenen på en rad punkter. Lennart Hellsing engagerade sig fackligt och var en av dem som såg till att barnboksförfattarnas status höjdes och att fyra av de då fem olika författarbunden slogs ihop till en gemensam stark röst.

Han startade även Svenska barnboksinstitutet,
i dag en institution där författarna, förlagen och universitetet gemensamt driver barnbokens intressen.

Tack vare Lennart Hellsing har vi idag också professorer i barnlitteratur.

– Jag tyckte att det var konstigt att man inte skrev doktorsavhandlingar om barnböcker. En del försökte men fick höra: »Nänä, det ska handla om antiken eller franska impressionister«.

Med Hellsings stöd lade forskaren Göte Klingberg fram landets första avhandling på området.

– Jag var tredjeopponent och minns hur professorerna satt på rad med skeptiska leenden. Men det gick. Klingberg var barnbokens Linné kan man säga.

Vi har rest oss ur soffan. Kaffestunden är över, liksom scenen då Lennart stoppar ner halva näven i sockerskålen och i ögonvrån försäkrar sig om att jag noterar att han tar fem sockerbitar per kopp. En tredje assiett har stått orörd i förgäves väntan på Yvonne Lombard som plötsligt hörts svischa ut genom ytterdörren.

Han står i arbetsrummet. På skrivbordet tronar ett fat med en banan. Det finns alltid där, en banan om dagen ska det vara.

I barndomens Västanfors fanns en mystisk man med stor hatt. Han var författare. »Sån vill jag bli«, tänkte pojken Lennart.

I barndomens Västanfors fanns en mystisk man med stor hatt. Han var författare. »Sån vill jag bli«, tänkte pojken Lennart.

I rummet finns ordböcker i långa rader, liksom folkloristisk litteratur. På väggen ett inramat omslag av Boken om Bagar Bengtsson. Telefonen pryds av ett slitet klistermärke: »Kontakta mig ej«. Någon dator finns inte. Däremot skrivmaskin.

– Jag tillbringar mycket tid här även om det inte alltid kommer ut så mycket längre. Helst jobbar jag på kvällen och natten när inget kan störa. Då tar jag fram alla lappar med nedskrivna tankar, sammanställer
och utvecklar dem.

Du har varit författare i sjuttio år. Har du haft någon skrivkris?

Läs också:  Ebba Witt-Brattström:
»Snälla, rara Karl Ove – skriv vidare här«

– Nej. Ibland har det gått trögt att skriva, men jag har aldrig upplevt det som någon kris eller känt att begåvningen sinat.

Några tydliga faser har han heller aldrig haft, även om han rört sig mellan olika ämnen och genrer: sångböcker, läsböcker, orientaliska dikter, småbarnsramsor …

Vad har format din syn på barn?

– Dels är det minnen från hur det var att själv vara barn. Jag tyckte att jag hade det lite besvärligt. Mina föräldrar skildes när jag var fem år och jag bodde mycket hos min mormor och morfar.

Dels tog han tidigt del av den pedagogiska debatten. Redan innan Lennart Hellsing blivit ett känt barnboksnamn hade han bilden klar för sig. Barn har en naturlig kreativ begåvning som måste tas i anspråk. Hela kroppen måste få vara med. På 30-talet läste han mycket om uppfostran. Ett av de omdebatterade namnen var Knut Brodin.

– Han lät barnen sjunga schlager och jazz. Det sågs som mycket betänkligt. Man skulle titta rätt fram, hålla boken på ett visst avstånd och stå still. Jag tyckte att det var fel och förstod vad den nya barnpedagogiken ville.

Dagens psykologi talar med självklarhet om det inre barnet. För Lennart Hellsing har begreppet alltid varit relevant. Fortfarande har han nära till den där ungen på insidan, säger han. En direktkontakt till sorg och glädje. Känslor man inte alltid riktigt vet var de kommer ifrån. Han beklagar dem som inte har det. Barnsligheten, vad vore vi utan den?

Vilken roll har det inre barnet när du skriver? Är det det som talar eller det som lyssnar?

– Det är det som talar. Barnet är min röst. Jag tänker inte på att rikta mig när jag skriver, varken till barn eller vuxna.

Och vad förenar sig bättre med barnslighetens allra mest absurda tankebanor än rimmet och ramsan?

Litteraturhistorien är full av exempel på hur språkligt regelverk ger fantasin vingar, och under kriget tillbringade Lennart Hellsing många timmar på Kungliga biblioteket i jakten på ramsans rötter.

– Det var kallt, de hade ingen värme på. Alla satt i pälsmössa och vantar. En del hade klippt bort toppen på vantarna för att kunna bläddra i böckerna. Jag läste futuristiska historier, svenska fornsånger och gamla tyska verser från Lübeck.

Han hittade också alla de engelska ramsor som mormor lärt honom. Han kan dem fortfarande. Lennart Hellsing harklar sig och deklamerar med melodisk gammelmansstämma: Humpty Dumpty sat on a wall/ Humpty Dumpty had a great fall/ All the king´s horses and all the king’s men/ Couldn’t put Humpty together again.

För en tid sedan hamnade han vid en skolgård, i glappet mellan två bussturer. Han ropade till sig barnen.

– Kan ni några ramsor? frågade jag. Först förstod de inte. Sedan var det någon som kunde någon rad, och därefter kom en hel massa. En del kände jag igen, annat var nya fåniga, roliga påhitt.

Ramsan lever, konstaterar han nöjt.

Vid sidan om alla upplagor av Hej sa Petronella och Kanaljen i seraljen finns också en mer teoretisk bok som givits ut på nytt. Det är Tankar om barnlitteraturen, en samlingsvolym som just firat 50 år, trycktes om så sent som 1999 och fortfarande används som kurslitteratur.

I boken skriver du om en av barnlitteraturens viktigaste uppgifter, nämligen att fånga själva livskänslan. Vad är det?

– Det är att känna att man lever och att det finns möjligheter. Att det finns hopp.

Har du alltid haft den livskänslan själv?

– Ja, jag fick den av mamma. Hon hade en väldigt stark förtröstan, den förde hon vidare till mig.

Men du måste ändå ha haft livskriser, alla människor har mörkare faser.

– Jag har hört talas om att folk har det, men jag vet inte hur man ska vara då. Det har väl kanske funnits svackor av olika slag. Jag var till exempel gift en gång på 40-talet, det var inte så bra. Men livskriser? Nej.

Dagsljuset avtar. Vi lämnar arbetsrummet för att återvända till soffan. Lennart Hellsing hejdar sig halvvägs dit. I matsalen.

– Det här är förfädernas rum, säger han och gör en svepande gest.

På väggarna hänger porträtt. I vitrinskåpen står »konstiga saker som släkten samlat på sig«. Rummet domineras av ett gigantiskt runt bord, omskrivet i artiklar och böcker för sitt symbolvärde i den hellsingska världsbilden – både den litterära och verkliga – där måltiden och umgänget kring mat är centralt. Formen är avgörande. Matbord ska vara runda, ingen ska vara viktigare än någon annan.

Läs också:  Ove & Odd

Fortfarande samlas de här ibland. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn, även om de nu är så många att ytterligare ett runt bord måste dukas.

Jag frågar vad som händer i ett författarliv som börjat räkna ner till hundra. Summerar man? Blir man nostalgisk? Orkar man bry sig om debatten?

Ibland undrar jag hur länge man ska hålla på egentligen. Vad var det man åstadkom?

– Ibland undrar jag hur länge man ska hålla på egentligen. Vad var det man åstadkom? Och vad var det man egentligen blev? Författare. Det är mycket mer än en yrkesroll. Det är en form av liv.

Lennart Hellsing är inte den nostalgiska typen, men nog slår minnena till. Som de från Klarabohemernas tid då han lyckades få medlemskort till konstnärsklubben där Nils Ferlin, Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg hängde och där dikter skrevs i realtid, budades till närmsta redaktion, varpå nya vinflaskor kunde beställas in vid sittande bord.

Dagens barnlitteraturdebatt följer han på visst avstånd. Diskussionen handlar fortfarande om vad man får och inte får göra. Moral och ideologi finns alltid med på ett särskilt sätt i synen på barnlitteratur, även om dagens barnböcker är mindre präglade av direkta pekpinnar.

Skillnaden är kanske att saker blivit mer komplicerade. Som debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat.

– Den där diskussionen är lite krånglig… Nu är det mycket man inte får skriva som var givet när jag var ung. Det är viktigt att ompröva saker. Man ska inte säga neger, det är självklart. Men får man säga eskimå? Diskussionen har en gräns där den kan bli fånig.

Det är nytt år och ny bok. Till våren kommer Lennart Hellsing ut med en bok om skor. Ännu en av de vardagsnära grejer som lämpar sig att skriva om för barn. Skor som är svåra att knyta. Som är för stora eller för små. Skor som sätter människan i rörelse, precis som pennan.

I skrivandet bor förväntan. Den som skriver rör sig framåt, oavsett ålder.

– Jag tänker mycket på framtiden. På hur livet kommer fortsätta genom mina barn och barnbarn. Däremot tänker jag sällan på min egen död. Min känsla är framför allt förvåning: Tänk att jag överhuvudtaget lever!

Artikeln publicerades i 1/2014.
Foto: Thron Ullberg.

Det här är Lennart
Namn: Paul Lennart Hellsing.
Ålder: 95 år,
blir 96 den 6 juni.
Bor: Vid Klara kyrka i Stockholm.
Familj: Hustrun och skådespelaren Yvonne Lombard, fem barn samt barnbarn och barnbarnsbarn.
Karriär: Barnboksförfattare. Poet, journalist, och kritiker. Grundade Svenska barnboksinstitutet.
Aktuell: Ständigt. I vår utkommer, Skor (illustration Fibben Hald).
Hellsings favoriter

Bellman. »Oerhört levande beskrivningar av slagsmål och allt möjligt. Han skrev i nutid. Jag tror inte riktigt att man insett hur mycket av nyheten som låg i att han använde presens istället för imperfekt.«

Fåfängans marknad av William Thackeray. »En fantastisk bok. Han skildrar på ett roligt och ironiskt sätt hur människans tillvaro präglas av driften att intrigera, förgöra och bekämpa!«

Gustaf Fröding. »Hans verser kunde man utantill. Jag tycker mycket om hans sätt att skildra stora livliga upptåg. Han har bland annat skrivit en lång berättande dikt som heter Balen

Robert Burns. »Skrev på en väldigt svårbegriplig skotska. Min mormor sjöng hans sånger och spelade piano samtidigt.«

Edith Södergran»Det fanns inte så många kvinnliga författare på hennes tid. Södergran hade något visst och jag läste henne mycket. Hon kanske är ytlig ibland, men jag tycker om rörelsen som finns i hennes texter.«

Hellsingiana – Kristina Lindh väljer fem favoriter
Våra Visor
Klassiska skolsångböcker från femtiotalets slut. Flera generationer barn har använt dem i undervisningen. Urval Yngve Härén och musik av Knut Brodin och Carl-Bertil Agnestig.
Tankar om barnlitteraturen
Hellsing verkade länge som barnbokskritiker, här är sju texter som gjorde avtryck i debatten. Kom ut 1963, används delvis fortfarande som kurslitteratur.
Krakel Spektakel köper en klubba
Texten med en av Hellsings allra mest kända och älskade figurer – Krakel Spektakel – publicerades  1947. Fyrfärgsutgåvan med Stig Lindbergs bilder kom 1956.
Absaloms död
En långdikt som bygger på Gamla Testamentets berättelse om Absalom, kund Davids andra son. Dikten återger kunga-sonens tankar under sin dödskamp. Kom ut 1949.
ABC
En klassiker från 1961 på 28 femradiga verser, illustrerade av Poul Ströyer, som tryckts om många gånger. Lästes redan vid utgivningsåret in av en rad kända skådespelare.

Du kanske också gillar