Långläsning

Knausgård:
”Priset för Min kamp var högt”

av Jerker Virdborg

För ett år sedan satte Karl Ove Knausgård punkt för den sjätte och sista delen i Min kamp – 2000-talets mest ambitiösa romanprojekt. Vi åkte till Österlen för att träffa en man som börjat inse vad han ställt till med.
Foto: Thron Ullberg

I lilla Glemmingebro strax öster om Ystad ligger flera smala gränder med rödvita Skånelängor. I en av dem bor Karl Ove Knausgård med frun Linda och deras tre barn. Utanför står en vit 7-sitsig Volkswagen Multivan.

– Nu kör vi, säger han på mjuk norsk sørlandsdialekt och kliver in genom den höga förardörren.

Vi åker ner till servicebutiken Handlar’n där han köper fyra paket Lucky Strike, och sedan ut ur samhället, rakt ut på det böljande och nästan inställsamt vackra Österlen.

– Färgen på himlen, och på fälten, horisonter åt alla håll – jag älskar det här jordbrukslandskapet. Och jag gillar att köra bil genom det. Dessutom är det numera oumbärligt för mig att få bo i Sverige. Här får jag vara helt i fred. När jag är i Norge kommer folk fram till mig hela tiden, i affärer eller på bensinstationer och så vidare, eller så stirrar de på mig. Det är okej, men det skapar ett slags inre blick i mig, jag börjar se på mig själv utifrån. Jaha, här köper författaren en liter mjölk … Det känns enormt osunt. Här i Sverige uppstår ingenting av det, här försvinner den där maniskt självupptagna inre blicken.

Men det var inte därför du flyttade hit?

– Nej, när jag flyttade till Sverige var det för att under några månader komma undan kaoset i mitt liv. Jag hade skilt mig och ville bryta alla band. Nu har jag bott här i över tio år. Jag har svensk fru, svenska barn, svenskt hus, ser på svensk tv och läser svenska tidningar. Men jag känner mig inte svensk. Det svenska är något jag ser utifrån.

Vad ser du då?

– Haha! Det känns som att du försöker locka ut mig på hal is. Jag minns vilken chock jag fick när en tidning, i en rubrik, använde något som jag hade skrivit om Sverige. »Fittlandet Sverige« stod det. Hade jag skrivit det? Ja, men inte som en slutgiltig dom, det var bara något jag ropade i frustration efter en händelse i tvättstugan. I Norge finns det inte längre tvättstugor, det var något som fanns på 1960-talet. När jag kom hit, och upptäckte alla spänningar och all aggression som fanns på sådana platser var det som om jag hade nått det Sveriges innersta, det egentliga Sverige. Sverige är annars ett väldigt regelstyrt land, det är väldigt ideologiskt, och föreställningen om att detta, och bara detta är det goda och det rätta, är enormt enerverande att se. Å andra sidan så är den iakttagelsen i sig också ideologisk. Allt detta försvinner naturligtvis i mötet med människorna. Och jag skulle inte ha bott här i över tio år om jag inte hade tyckt om Sverige och det svenska väldigt mycket.

»Jag har ett stort behov av att hålla verkligheten på avstånd.«

»Jag har ett stort behov av att hålla verkligheten på avstånd.«

Vi kör åt sydost och parkerar vid rundkyrkan i Valleberga. Det är en fantastisk byggnad från 1100-talet. Inga människor syns till. Från de matta putsfasaderna strålar ett gåtfullt skimmer. Inne i en kastal ligger kolonnrester och runfyllda gravstenar.

– Jag tycker om den här platsen och stämningen som den bär på. Jag är väldigt upptagen av känslan att Det Andra är närvarande i det som redan är bekant. Den tanken är också relevant för den roman jag vill skriva framöver. Jag ger ut en essäsamling under våren 2013, men sedan kan jag tänka mig att försöka röra mig ut i det fantastiska, alltså skriva fram en parallell verklighet, som jag själv uppfinner, men som ändå korresponderar med vår.

Det låter som en antites till Min kamp-projektet, som ju tydligt hör hemma i den realistiska traditionen?

– Javisst. Min kamp uppstod därför att jag misslyckades med att skriva en annan roman. Jag befann mig i en både existentiell och yrkesmässig kris. Läget var så allvarligt att jag kände att valet stod mellan att mista mitt liv eller att skriva om det. Jag hade tidigare läst dagböcker av Olav H. Hauge och Witold Gombrowicz och försökte nu berätta om min vardag genom ett liknande jag-tilltal. Huvudsyftet var att på djupet försöka utforska schismen mellan levt liv och litteratur. Sedan gick jag till mitt förlag med det som senare blev del ett och två i Min kamp. När det kom ut att min farbror ville stoppa utgivningen av del ett började media att intressera sig och snart växte det lavinartat. Jag trodde från början att Min kamp skulle mötas av en gäspning, att den på sin höjd skulle läsas av några få. I efterhand kan man slå fast att jag var naiv.

I Sverige har många fortfarande inte förstått hur otroligt omtalad Min kamp blivit i Norge. Karl Ove Knausgård är numera ett fenomen som nästan alla har en uppfattning om. En av anledningarna är att det i Norge tidigare har saknats romaner som till exempel Carina Rydbergs Den högsta kasten eller Maja Lundgrens Myggor och tigrar – det vill säga texter där författaren förlägger handlingen mycket nära en förmodad verklighet och lämnar ut personer, ibland kända sådana, med namn. Genren är djupt kontroversiell eftersom den lätt uppfattas som kränkande och spekulativ. Och skvallerfaktorn är hög, vilket i regel genererar ett stort intresse från pressen.

knausgård

Efter Min kamp vill Knausgård ta steget ut i det fantastiska.

Samtidigt skiljer Min kamp-projektet ut sig på flera sätt. Först och främst har det förstås att göra med verkets längd, som fått kritikerna att jämföra med Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Ett annat särdrag är romanens växlingar mellan långa abstraherande essäistiska partier och extremt närgånget skildrat vardagsliv, inte minst tydligt i del ett och sex. Ett tredje kännemärke är den stundtals ömsinta och stundtals kolsvarta tragikomiken som genomsyrar framför allt del två, fyra och fem. Och sist men inte minst handlar det förstås om den särpräglade förtroligheten, det knausgårdska grundtilltalet, som skapar en ovanlig närhet och många gånger ett slags textberoende hos läsaren. Men dessa kvaliteter har oftast skymts i det mediala bråket, som egentligen kanske säger mer om en norsk oskuldsfullhet än om romanen i sig.

– Vi har inte haft något lika stort litterärt baluba i Norge sedan sedlighetsrättegången när Agnar Mykle hade skrivit Sången om den röda rubinen i slutet av 1950-talet, säger Karl Ove, medan vi lämnar Valleberga och kör mot nordväst, genom ännu en bedövande idyllisk och till synes ändlös kornåker.

– Mottagandet i Norge var också helt annorlunda. Där var man upptagen av de moraliska dimensionerna i projektet: Får man lämna ut folk med namn, får man skriva om sin döde far? och så vidare. I Sverige däremot låg fokus på det ideologiska, på könsrollerna främst, och flera svenska feminister har ju attackerat mig. Det bekräftar allt jag skriver om Sverige i del två. Här är kulturdebatten så mycket mer ideologiserad. Här finns inte heller någon rädsla för en elit. I Norge råder mycket mer av en gemenskapskultur.

Han börjar nu få distans till alla bråk.

Jag hade min chans att skriva ett långt romanbygge, som Proust, och så blev det bara detta.

– Eftersom jag tjänat en del pengar på Min kamp trodde många att jag skrev den bara som en cynisk spekulation. Och när mediabevakningen var som mest intensiv kändes det helt förfärligt, jag levde i ett rent helvete. Det kändes som om jag hade dödat en människa, eller som om en närstående hade dött hundra gånger om. Och det var jag själv som hade skapat allt detta. Samtidigt hade jag fyra delar kvar att skriva. Själva skrivprocessen var vild och okontrollerad, romanstrukturen uppstod av sig själv, och plötsligt var jag färdig … Jag har i efterhand svårt att värdera de olika delarna kvalitetsmässigt. Jag kände sorg och saknad när det var slut, jag var deprimerad och orkade knappt göra något under en tid. Ett slags yrkesbesvikelse uppstod också. Jag hade gjort en så väldigt stor investering, jag hade min chans att skriva ett långt romanbygge, som Proust, och så blev det bara detta. Det känns som att chansen är förbrukad nu, och att det inte finns någon grund för mig att skriva vidare. Och hur ser mitt liv ut då? Samtidigt tror jag att jag kan skriva romaner igen. Men just nu är jag inne i ett annat slags tillstånd och publicerar mest essäer i tidningar. Min författarroll ser också annorlunda ut efter Min kamp. Jag blir inbjuden till olika sammanhang och håller kanske på att bli en del av det norska etablissemanget. Självklart är jag rädd för att bli korrumperad.

Han plågas dock inte av skuld för att han lämnade ut personer med namn i Min kamp – med tre undantag.

– Många som har läst Min kamp är varmt tacksamma. Min far kommer visserligen fortfarande till mig i drömmarna och ropar: »Hur har du haft vett att skriva allt det här om mig?« Och några få andra har känt sig sårade och arga. Men det är lika mycket mediacirkusen runt böckerna som har varit sårande, inte romanerna i sig. Det är inte heller så att människor är rädda för att umgås med mig numera för att de fruktar att jag ska lämna ut dem i nästa bok. Snarare tvärtom i så fall, folk vill gärna att jag ska nämna dem, säger han med ett snett leende. Men när det gäller mina egna barn känner jag skuld. Min kamp kan komma att följa dem under resten av deras liv. Jag tycker inte jag har skrivit något som borde göra dem arga, men att ha blivit använd kan i sig vara kränkande. De kunde ju inte försvara sig.


Tänkte du inte på det medan du skrev?

– Både ja och nej. Det var otänkbart att skriva om mitt liv utan att ha med dem. Och det enda sättet att skriva de här böckerna på var genom att inte tänka på vad andra skulle tycka. Det var enbart mitt. Jag tyckte väldigt mycket om att skriva om mina barn faktiskt, för genom det så såg jag dem. Blicken på dem är färgad av kärlek. Men nu är situationen en annan, nu är jag ute ur det och jag ser alltsammans utifrån. Då plötsligt är det tal om gränser och kränkningar för mig också.

När Linda läste del två, som handlar om henne och om oss, blev reaktionen krisartad. Jag tror det gjorde väldigt ont.

Vad tyckte din fru Linda?

– Hon har stöttat det jag har gjort hela tiden. När hon läste del två, som handlar om henne och om oss, blev reaktionen krisartad. Jag tror det gjorde väldigt ont. Men samtidigt accepterade hon det. Tell the truth and run heter det ju, men jag kunde inte springa. Lyckligtvis är jag gift med en ovanligt generös människa.

Ångrar du någon gång hela projektet?

– Nej. Men priset var högt.

 

Läget var så allvarligt att jag kände att valet stod mellan att mista mitt liv eller att skriva om det.

”Läget var så allvarligt att jag kände att valet stod mellan att mista mitt liv eller att skriva om det”, säger Karl Ove Knausgård.

Han kör impulsivt, men säkert, och pratar med stor auktoritet om författarrollen och skrivandet. I bilstereon hörs Roxy Musics More than this, en vacker låt som figurerar i en fotbollslägerepisod i del fem av Min kamp. Vi stannar vid Ingelstorps pensionat för lunch och han beställer in anklår och en Coca Cola zero.

Formmässigt sett är Min kamp ett komplicerat projekt. Den består av nio delar, fördelade på sex böcker, totalt drygt tretusenfemhundra sidor. Men hela sviten är samtidigt del tre i en trilogi som inleddes med dina två första romaner Ute av verden respektive En tid för allt?

– Det stämmer. Redan när jag skrev Ute av verden hade jag en tanke om en trilogi, men jag kunde inte fortsätta där den slutade, och skrev då i stället en helt annan bok, nämligen En tid för allt. Min kamp kan ses som ett slags backstagetext till de båda tidigare böckerna, för den handlar om den som skrivit dem. Tanken är att läsaren ska se hur de bilder och tankar som finns gestaltade i de två första romanerna kunde transformeras till litteratur, och hur min egen verklighet, där idéerna föddes, såg ut.

Har trilogin ett namn?

– Inte än, men det måste i så fall bli Ute av verden – den titeln täcker alltihop.

Som läsare av Min kamp slås man av hur betydelsefulla två män – båda vid namn Geir – verkar ha varit för romanen. Den ene heter Geir Gulliksen och är författare och förläggare på det norska prestigeförlaget Oktober. Den andra är sociologen Geir Angell Øygarden som har gett ut boken Bagdad indigo på Pelikanen, ett förlag som Karl Ove Knausgård är med och driver vid sidan av sitt författarskap.

– Utan Geir Gulliksen hade jag aldrig blivit författare. Det var han som förlöste mig litterärt när jag var ung, jag sänder honom allt jag skriver och han ger mig alltid respons inom 24 timmar. Jag har aldrig publicerat något som inte han har godkänt. Ifall han slutade som förläggare så vore det okej, men om han skulle försvinna så kommer jag få problem att skriva … Geir Angell Øygarden har investerat mycket av sin tid i Min kamp. Varje morgon under flera år ringde jag honom och läste upp det jag hade skrivit dagen innan. Mycket av det han sa gick direkt in i romanen. Men vi träffas sällan, det är telefonen som gäller.

Vi betalar lunchnotan och lämnar restaurangen, men innan vi kliver in i bilen igen passar han på att sända ett par sms, och röka flera cigarretter. Han ler inte i onödan, hans kroppsspråk är skyggt och vaksamt, men hans blick blänker hela tiden knivskarpt fokuserad. Man känner väl igen den – det är samma glasklart registrerande ögon som med extrem detaljskärpa naglar fast objekt efter objekt inne i Min kamp-texten. Och tätt förbundet med denna blick finns hela verkets särpräglade tilltal: Den skenbart enkla men starkt suggererande framåtrörelsen, den lågmälda konstlösa stilen och det uppfordrande och på samma gång intima röstläget.

Det jag tycker allra bäst om med Min kamp är att berättaren hela tiden tar huvudpersonens öde och upplevelser på största allvar. Många författare gömmer sig gärna bakom poetiska språkuppvisningar eller putslustiga lekar med form. Men berättaren i Min kamp sviker aldrig allvaret på en enda rad. Just därför kommer man som läsare nära något ytterst väsentligt.

– Att man inte ska skriva det som ser litterärt ut är något av det första alla blivande författare borde lära sig när de börjar på skrivarskolorna. Och formexperiment för sakens skull är meningslösa. Man ser direkt när en författare fuskar eller gömmer sig, ifall det finns något i texten som verkligen är akut, eller inte.

Fega eller översmarta författare avslöjar sig närmast omedelbart. Att skriva ogarderat rakt in mot smärtpunkterna är något helt annat och därför mycket svårare, och modigare.

– Ja, men det är inte självutlämnande eller modigt i sig att skriva om vad man gjorde säg en viss dag år 1987. Investeringen för mig ligger i stället i att hitta en autentisk ton i texten. Och då måste jag försöka få språket att komma så tätt intill mig själv att det inte finns, att jag inte kan se det. Jag har försökt skriva i andra stilar också men då uppstod en falsk ton. Samtidigt behövde stilen och tilltalet i Min kamp markera att det fanns ett avstånd mellan berättaren och texten, annars blev det inte fiktion utan bara bekännelse.

Framåtrörelsen då, detta att berättaren underförstått riktar sig till en tänkt läsare och genast fångar intresset?

– Det där drivet har säkert att göra med mina läsupplevelser i barn- och tidiga ungdomen – Desmond Bagley, Wilbur Smith, Ken Follett …Genom böckerna fick jag tillgång till andra verkligheter. Litteratur för mig har egentligen alltid handlat om det som inte har med mitt eget liv att göra, läsning har varit ett sätt att fly undan, att låta mig suggereras bort. Senare upptäckte jag att skrivandet erbjöd något ännu mer berusande. Idealet är förstås att uppnå ett slags magi, en total förskjutning inuti texten, som inte handlar om intrigen, utan om ett slags förtrollning.

Är litteraturen fortfarande ett sätt att fly undan?

– Jag vet inte … kanske snarare tvärtom. Linda brukar säga att jag aldrig verkligen upplever eller förstår en situation förrän jag har skrivit om den. Det kan bero på att jag är så rädd för att bli sårad eller övergiven – jag är ju en mjuk person som är rädd för konflikter. Därför har jag ett stort behov av att hålla verkligheten på avstånd. Absolut närvaro kan jag bara uppnå i skrivandet, det är i skrivandet jag är nära mina känslor, och därför har det blivit ett slags sätt att leva för mig.

Färden över västra Österlen fortsätter, förbi potatisåkrar och äppelodlingar, förbi antikaffärer och lantkaféer. Överallt ett hårt dis mellan molnen och landskapet. Vi parkerar på gårdsplanen framför Tosterups slott, en gul medeltidsborg med charmigt kantiga vinklar, vallgrav och en stor bakomliggande park.

– Slottet är byggt vid samma tid som Dante satt och skrev, och Tycho Brahe var här på sommarvistelser, säger han.

Vi återupptar bilfärden medan vi lyssnar på The Stranglers och The Cure, och så ett av hans favoritband, Talking Heads – som samtliga också förekommer i Min kamp. Så stannar vi i den lilla orten Hammenhög för att tanka. Trafiken är gles, det luktar regnvåt asfalt och syrsorna sjunger. Solen har kommit fram igen, men den är på väg att dala. Vi vänder och kör tillbaka på småvägarna, och ortskyltarna passerar en efter en: Gärsnäs, Löderup, Örum, Spjutstorp, Fröslöv … Snart är vi tillbaka i Glemmingebro och går in på Skånelängans innergård där sparvarna kvittrar och smörblommorna lyser i gräset. Längre bort skymtar ett stall som skyddar mot de skånska slätternas sydvästvindar. Mittemot boningshuset står en gammal verkstad som nu blivit skrivarlokal.

Skrivarlyan luktar gammal cigg. Trumsetet erbjuder en stunds avkoppling när orden inte vill infinna sig.

Skrivarlyan luktar gammal cigg. Trumsetet erbjuder en stunds avkoppling när orden inte vill infinna sig.

Härinne luktar det starkt av cigarrettrök. I hörnet står ett vinrött Pearl-trumset och på golvet mellan de vita spegeldörrarna ligger högar med böcker och papper. Längs väggarna löper en lång rad överfulla bokhyllor. Och allra överst på hyllplanen ligger många exemplar av de olika delarna av Min kamp, på flera olika språk. Böckernas tyngd ser ut att vara anmärkningsvärd. Känslan efter att ha läst alla sex delar av Min kamp är likartad. Stämningsläget hos själva berättarrösten må växla: ibland är det buttert och inåtvänt, ibland naivt och livshungrigt, ibland banalt och långrandigt, ibland förkrossande klarsynt och manande. En rörande självupptagenhet följs med ens av imponerande självrannsakan, didaktiskt utredande partier avbryts av ömsint fångade vardagsscener och kapitel om mörkt sugande självdestruktivitet glider omärkligt in i en halsbrytande komik – alltsammans i en textmassa som ständigt vrider sig runt sig själv och gång på gång återupptar sina teman, tills formen blivit helt sin egen. Men under alltsammans, bortom alla stämningar och ord, under alla dessa sidor överfyllda med text, strömmar och ekar ett långt utdraget grundackord rakt igenom läsaren, om och om igen: Sorgen, hela vägen sorgen. Och i denna vägande sorg – fjärran alla skandalrubriker – finner man också projektets verkliga kärna. Att se tillbaka, och sedan hinna ifatt, att bli ett med sin livsfas. Att vara runt fyrtio år och möta den enorma kraften i det existentiella skred som uppstår när man går in i en papparoll, samtidigt som man själv blir faderslös. Att man i och med det också sakta, sakta närmar sig döden.

När jag läste Min kamp tänkte jag mycket på erfarenheten när en förälder dör ifrån en. Man sörjer då inte nödvändigtvis den man förlorat, utan man sörjer för att man inser vidden av allt man hittills utstått under livet, och för att man vet att man aldrig någonsin kommer att få det man egentligen drömde om. Detta är den verkliga förlusten, i detta finns en allmängiltighet, och i detta läge finns också egentlig vuxenhet. Men att bli vuxen medför då en sorg som – det brukar ju heta så i dödsannonserna – är outsäglig.

– Ja, exakt. Jag har aldrig tänkt på det så. Men kanske var det just så för mig när min pappa dog.

Men – i litteraturen är sorgen inte outsäglig. Att gestalta den, men bortom alla ord, är tvärtom hela poängen. Och därför blir litteraturens värde, när den faktiskt lyckas kommunicera – och jag tar gärna i lite här – också outsägligt.

– Ja, litteraturen kan erbjuda en livsviktig tröst. Man är aldrig ensam, det finns alltid en annan människa där. Men litteraturen i sig har inget värde, utan det är verkningarna av litteraturen som är det betydelsefulla. Att så många identifierar sig med Min kamp beror förstås på att de känner igen sig känslomässigt. Att vara inne i ett äktenskap, att ha barn … det finns alltid en inbyggd smärta i det och man behöver dela smärtan med någon och det är det ganska få som har. Som författare känns det trösterikt att tänka på, att så många – även många som inte brukar läsa litteratur – har kunnat få ett slags tröst via Min kamp.

Han sätter sig i arbetsstolen mitt i rummet och tänder ännu en cigarrett. På väggen hänger en bild av Arthur Rimbaud, på en hurts står en jordglob.

Det känns som en lokal där man får mycket skrivet?

– Ja. Men jag är dålig på annat. Jag går ju aldrig ut. Jag träffar aldrig några vänner, jag har inga hobbyer, jag går aldrig på bio. Jag sitter ju bara här.

Måste det vara så?

– När jag var 19–20 år kunde jag längta efter att delta i en gemenskap, men inte nu längre. Om man står mitt i ett socialt vi så har man inte heller en position att säga något ifrån, man måste befinna sig utanför. Att läsa och skriva blev tidigt räddningen för mig och nu är det så invävt i mig att jag inte kan tänka mig att vara utan det. Jag vill hellre skriva än att vara med i en gemenskap. Jag vill hellre skriva än att vara lycklig.

Foto: Thron Ullberg
Publicerad i nr 5/2012.

 

Snabbguide till Min kamp
Min kamp 1. Sårigt och obönhörligt varvas skildringen av pappaförlusten med återblickar från tonåren och essäistik om vårt förhållande till dödsbegreppet. Berörande, tankeväckande och blästrande naket.
Min kamp 2. Bittersatiriskt och underhållande om baby-rytmik, störande grannar, misslyckade valborgsfester, anspråksfulla litteratursamtal och äktenskaplig klaustrofobi i ett hatälskat 2000-tals-Sverige.
Min kamp 3. Gripande och sagoskimrande skildring av barndomsåren på norska Sørlandet där Karl Ove och hans bror lever i konstant skräck för faderns grymma bestraffningar. Berör även besöken på ortens biblioteket.
Min kamp 4. Ömsint pumpande frihetslängtan och spirande skrivardrömmar vävs samman med tidlösa ungdomsattribut som alkohol, popmusik och önskan att förlora oskulden. Svitens mest försiktigt skrivna bok.
Min kamp 5. Om studie-åren i Bergen med förälskelser, fyllor, tidiga skrivförsök och ett första äktenskap. Rymmer även en giftig satir av egenkärt tvärsäkra skrivarkursledare.
Min kamp 6. 1 110 sidor, varav en tredjedel består av en essä om Adolf Hitler, Förintelsen och poeten Paul Celan. Skildrar också husköp­et på Österlen och hur Karl Ove flyr ut ur sin väldiga roman och hela sin författarroll.

 

Knausgårds svenska favoriter
Tennisspelarna av Lars Gustafsson. »Jag känner mig upplyft bara av att tänka på den. Romanen är lätt och full av ljus, och om den inte formulerar vad lycka är, så frigjorde den lyckan i mig när jag läste den.«
Dressinen av Carl-Henning Wijkmark. »En man och två apor korsar Atlanten på en dressin, i en roman som rör sig ute i civilisationens ytterkanter.«
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm. »Alla kulturskikt skildras via några unga flickors värld, genom språket, som flyter med en oerhörd komplexitet. En stor roman.«
Natta de mina av Stig Larsson. »Träffade mig som ett knytnävsslag. Min kamp hade varit otänkbara utan den här.«
Livsklättraren av Sigrid Combüchen. »Jag har inte läst något bättre om Hamsun. Combüchen är en suverän läsare, hennes insikt om litteraturen konkurrerar bara med hennes insikt om livet.«

Du kanske också gillar