Långläsning

Suzanne Brøgger:
»Litteraturen har blivit för ängslig«

av Yukiko Duke

Suzanne Brøgger gästar Litteraturbåten 2016. För att komma i stämning publicerad vi därför Yukiko Dukes stora porträttintervju, där den danska eleganten går  till storms mot nordisk ängslighetskultur.

 

Vi lämnar Köpenhamn bakom oss och far långt västerut på Själland, fotograf Sofia Runarsdotter och jag. Höghusen ersätts av låghus, villor och så småningom av bondgårdar. Den smala vägen vindlar fram genom ett pastoralt höstlandskap, kilometer efter kilometer av fält. Så kommer vi fram till ett stort, gult skolhus från förra sekelskiftet, täckt av vildvin. Ingången vaktas av två åldriga stenlejon.

– Hjälp! flämtar Sofia plötsligt.

Hon har fått syn på en lång man som står bredvid vedtraven i utkanten av gårdsplanen. Mannen står alldeles orörlig och stirrar på oss med glasartad blick. Vem är det där? Och varför står han där och glor? Innan vi har hunnit fundera mer på saken, slås skolans ytterdörr upp av en glatt skrattande Suzanne Brøgger.

– Jaså, ni har redan hunnit träffa min man! Eller rättare sagt, statyn av honom. När den kom på plats, polisanmälde mina grannar den – i tron att det var någon som trakasserade mig!

Vi stiger in i det vackra, ljusa skolhuset som har varit den 67-åriga Suzanne Brøggers hem i hela hennes vuxna liv. Det köptes ursprungligen som sommarhus av hennes föräldrar som var utlandsdanskar. Men Suzanne insåg snart att skolhuset var hennes plats på jorden och övertog det som 24-åring. Här läkte hon ihop efter en trasslig uppväxt utomlands med ständiga flyttar och en psykiskt bräcklig, missbrukande mor som svek. Här har hon också skrivit alla sina böcker – från skandaldebuten Fräls oss ifrån kärleken till den nyutkomna Brev till prinsen av Mogadonien, verk nummer tjugotre i ordningen.

Vad gör en egensinnig författare och samhällsdebattör som ska skriva sin tjugotredje bok – och inser att människor är trötta på rapportböcker? Jo, hon återupplivar brevessän, en litterär form som var populär på 1700-talet. Och låter sitt alter ego – den bildade överklassdamen Fru Z. – skriva sirligt eleganta och kritiska brev till prinsen i landet Mogadonien, döpt efter det starka sömnmedlet Mogadon.

– Fru Z. konstaterar sorgset att hon hör till »den gamla världen«, den som fanns innan mediesamhället med sitt skräniga, ytliga pöbelvälde slog igenom. Den nya tiden hyllar nya ideal som Fru Z. inte förstår sig på. Plötsligt avfärdas gedigen fackkunskap föraktfullt som »nördighet«. Den som till äventyrs vågar betona vikten av klassisk bildning kallas »elitist«. Människor slutar att läsa böcker och fördummas av den intellektuella svältkost som medierna presenterar, säger hon.

– Fru Z. blåser till strid. Hon vill se en uppstramning av samhället genom politiska reformer, en storsatsning på bildning och ett återupprättande av finkulturen.

Suzanne Brøgger gisslar tidsandan, ett alltmer trångsynt och främlingsfientligt Danmark och västvärldens koloniala självgodhet. Och som hon gör det! Jag vet ingen nordisk författare som med samma lätta hand kan skriva en lika bitskt rolig, lärd och associativ essäkonst om ett hårdnande samhällsklimat.

Suzanne Brøgger i Sölve.

Suzanne Brøgger tar emot Vi Läser hemma i Sølve.

I det fridfulla, själländska skolhuset känns dock detta förråade klimat långt borta. Utanför fönstret brer en lummig trädgård ut sig och bakom den fält, fält och åter fält. Det passerar knappt några bilar på den smala landsvägen. Hur reagerade detta lilla, sömniga bysamhälle på den turbanprydda, unga kosmopoliten Suzanne Brøgger när hon damp ner där 1969?

– Vänligt, men avvaktande till en början. Min granne Torbjörn – med tiden en av mina bästa vänner – sa till sin fru Ziene att han skulle lägga mitt namn på minnet och börja hälsa. Men först när jag hade klarat en vinter här. Jag klarade vintern, blev kvar – och Torbjörn och Ziene tog sig an mig. De pysslade om mig så länge de levde, säger Suzanne med ett varmt leende.

Läs också:  Svetlana Aleksijevitj: »Nobelpriset är inget jag tänker på«

Hon var en samhällsdebattör med stark övertygelse, men också en blyg och sökande ung människa som inte alls var beredd på det ståhej hennes böcker väckte. Hemma i byn var hon befriande nog bara en stackars, excentrisk jäntunge som man måste ta hand om. Medan omvärlden applåderade hennes mod – den oräddhet med vilken hon gick till storms mot sociala konventioner och tabun – satt Suzanne hos Ziene och drack kaffe klockan halv fem varje eftermiddag.

– Jo, fast jag reste runt i världen också och upplevde fantastiska, omvälvande saker. Det var kombinationen som var viktig för mig. Att jag sedan kunde komma hem och landa hos Ziene.

Hon har skrivit om sin by, kärleksfullt hyllat den och sörjt det gamla bondesamhällets övergång i jordbruksindustri i böckerna Torkväder och Sølve – en plats i Danmark.

– Den här byn betyder så outsägligt mycket för mig. Jag behöver lugnet häromkring, det ger mig en möjlighet att kunna tänka fritt. Jag är dessutom en rätt disciplinerad människa som behöver dagliga ritualer och rutiner i min tillvaro. Men ritualerna ska vara sprungna ur mina egna behov, inte påtvingade mig av andra. I en storstad är man ständigt tvungen att förhålla sig till sin omgivning.

Här i byn kan Suzanne skriva i lugn och ro. När hon ska beskriva sin arbetsprocess, skrattar hon till och kallar sig själv »ett extremt vanedjur«. Skrivprocessen har sett likadan ut i alla år och påbörjas redan under sömnen.

– Ja, för då funderar jag på vad jag ska skriva nästa morgon. Jag vaknar i regel tidigt och gör först av allt min yoga. Sedan skriver jag för hand i sängen medan alla tankar är färska. Tre handskrivna sidor – som Ernest Hemingway och Graham Greene – varken mer eller mindre, berättar hon.

Tre handskrivna sidor – som Ernest Hemingway och Graham Greene – varken mer eller mindre.

– Sedan stiger jag upp. Under dagen läser jag igenom vad jag har skrivit och rättar lite lätt. Men jag renskriver först dagen därpå, materialet måste få vila.

Överallt i huset förvarar Suzanne små block, där hon antecknar alla idéer som plötsligt dyker upp. Men hon håller benhårt på sin kvot på tre handskrivna sidor och gör därför inget av idéerna förrän dagen därpå.

Du baserar mycket av det du har skrivit på ditt eget liv. Ofta har du skildrat människor som stått dig nära på mindre smickrande vis. Har du ångrat dig någon gång?

– Det här är en intressant fråga som visar skillnaden mellan det jag kallar den gamla världen – bildningssamhället – och den nya världen – mediesamhället. När James Joyce rackade ner på sina bekanta i Ulysses och Finnegans Wake, gjorde han sig omöjlig i Dublin. Hans fru tyckte att han var svin-aktig, men ifrågasatte aldrig någonsin hans rätt att skriva, säger Suzanne eftertänksamt.

– Min gamle vän och mentor Henry Miller sa alltid: »Vi författare hör ihop med förbrytarna.« Med det menade han att skrivande egentligen är en djupt omoralisk syssla. Vi måste utföra den utan att tänka på konsekvenserna. Inte tänkte väl Strindberg på om han gjorde fel? Eller Tolstoj och Flaubert? I vår tid har litteraturen blivit mer än lovligt ängslig och därför i tilltagande grad ointressant.

Läs också:  Streckmästarna i Malmö

Läsarna vill inte läsa hänsynsfulla författare, menar Suzanne. I stället vill de att boken ska vara ett ställe
i världen där man får reda på sanningar. Poetiska sanningar, måhända, men ändå sanningar.

– Diktaturer förklarar krig mot litteraturen. Vår tids mediesamhälle är en sorts folkets diktatur. Därför är det viktigare än någonsin att slå vakt om litteraturens rätt att vara hänsynslös.

Nästa år är det fyrtio år sedan Suzanne Brøgger debuterade som författare med Fräls oss ifrån kärleken, ett generalangrepp på kärnfamiljen. Hon blev snabbt omhuldad och sönderkramad av medierna. De skapade en bild av den vackra, frispråkiga unga kvinnan som en apostel för fri kärlek och feminism. Mot sin vilja blev den inbitna individualisten Suzanne ikon för en hel kvinnorörelse.

– Jag sympatiserar förstås med mycket i feminismen, men jag har aldrig velat vara förgrundsfigur åt någon -ism. Jag har över huvud taget aldrig försökt leva upp till andras förväntningar. En ikon är statisk, men jag försöker befinna mig i ständig rörelse. Jag vill inte upprepa mig, stagnera. Det är att svika sig själv.

En ikon är statisk, men jag försöker befinna mig i ständig rörelse.

Att Suzanne Brøgger har befunnit sig i denna ständiga rörelse – utan att tänka på politisk korrekthet eller på att behaga någon särskild åsiktsriktning – blir extra tydligt när man läser hennes centrala, skönlitterära verk i kronologisk ordning. Det gäller särskilt den självbiografiska sviten Crème Fraîche, Ja och Transparence. I den stridslystna reportageromanen Crème Fraîche (1978) varvar hon politiska diskussioner och erotiska skildringar. Hon följde upp den med Ja (1984), en härligt självironisk berättelse om hur hon förälskar sig i en småborgerlig läkare – samtidigt som hon skriver glödande pamfletter mot tvåsamheten.
I Transparence (1993) skildrar hon hur innerligt trött hon är på att vara åsiktsmaskin. Ledan får henne att fly från Danmark och kuska runt i världen.

Suzanne Brøgger

Suzanne Brøgger skriver tre sidor om dagen.

Suzanne Brøggers sökande och ständiga omvärderande av sina livsval har varit förvirrande för vissa. Med tiden har delar av kvinnorörelsen kommit att betrakta henne som en svikare. I synnerhet efter det att hon 1985 flyttade ihop med litteraturforskaren Keld Zeruneith, fick barn och helhjärtat gick upp i sitt familjeliv.

Hur träffade du din man?

– Han hade skrivit en sådan intressant avhandling om författaren Emil Aarestrup. Den var biografisk i en tid när avhandlingar inte skulle vara det. Och så var den så sinnlig, så erotisk. Jag blev nyfiken på upphovsmannen, helt enkelt.

Suzanne skrev till Keld Zeruneith och de började brevväxla. De skrev till varandra i fyra års tid. Suzanne blev alltmer nyfiken på Keld och ville träffa honom. Hon bjöd in honom till en litterär salong hon hade i Köpenhamn. Han avböjde vänligt, men bestämt. Hon bjöd in honom till en stor fest med kulturpersonlig-heter. Han avböjde vänligt, men bestämt.

– Till slut fick jag för mig att han måste ha klumpfot eller någon annan form av besvärande handikapp. Men jag bestämde mig ändå för att göra ett sista försök. Jag bjöd in honom på te här i skolhuset och förväntade mig ett nej. Men han kom – och blev kvar.

Ett år senare kom dottern Luzia till världen.

– Det var en sådan lycka! Jag var ju så gammal, det var en sådan lyx att få uppleva detta stora. Å, jag njöt i fulla drag. Bara detta att tvätta de små tygblöjorna och hänga dem på klädstrecket …, säger Suzanne och ögonen tåras lätt.

Läs också:  Khemiri: »Jag är tillbaka där allt började«

I dag är Luzia 26 år, nästan lika gammal som du var när du debuterade. Är tillvaron som ung kvinna lättare för henne än den var för dig?

– Nej, problemen ser bara annorlunda ut. Vi kämpade mot normala förtryckarmekanismer som begränsade kvinnors liv. Luzias generation lever i en värld fylld av möjligheter, men samtidigt vilar ett tungt krav att lyckas på dem. Världen är numera indelad i vinnare och förlorare, det är förfärligt.

Av någon orsak börjar vi tala om åldrande. Suzanne Brøgger är närmast osannolikt vacker och sig alldeles lik. På något vis är det som om tiden stått stilla lokalt över henne. När jag säger det, skrattar hon sitt härliga, hesa skratt.

– Vet du, jag trivs med att ha blivit äldre. Det är en befrielse att inte längre uppfattas som en könsvarelse. Äntligen får man frihet att vara människa! All den där energin som gick åt till det sexuella spelet, den kan användas till annat, säger hon.

– Samtidigt gnager förstås en liten sorg över kroppens förfall. Över alla de vackra kläder man inte längre kan bära. Inte den kjolen, inte den klänningen, inte den blusen. Till slut kommer man bara att kunna ha svart kappa. Eller möjligtvis likskjorta, haha.

Din kollega Karen Blixen sa att som äldre kan en kvinna bara välja mellan att bli häxa eller abbedissa. Vilket skulle du välja?

– Ingetdera! Eller, förresten – jag skulle vilja vara bådadera. Joho, faktiskt! Kanske kan det vara samma sak, kanske måste man inte välja.

Fast du har ju också en alternativ karriär som jazzsångerska sedan 2006.

– Ja, vad ska en stackars författare ägna sig åt när hon inte gitter läsa högt ur sina böcker längre? Inte orkar jag resa runt och hålla föredrag, heller. Då är det mycket roligare att sjunga inför publik, i synnerhet när man sjunger sina egna texter, säger Suzanne.

– Jag tror att det är viktigt för det personliga välbefinnandet att ständigt utmana sig själv, att våga göra nya saker. Det gäller att befinna sig i rörelse, att inte stagnera som människa.

Foto: Sofia Runarsdotter
Publicerad i nummer 5/2012
Suzanne Brøgger är en av författarna på Litteraturbåten 2016.

 

brøggers största lässtunder
Fiender – en berättelse om kärlek av Isaac Bashevis Singer. »Bländande romankonst av en tragisk humorist.«
Kräftans vändkrets av Henry Miller. »Kort sagt: En litterär bomb.«
Erindringer av Agnes Henningsen. »Livsmod och charm i kultur­radikal miljö.«
Træhesten – fra Odysseus til Sokrates av Keld Zeruneith. »Lysande om grunden till det europeiska medvetandet.«

 

Yukiko väljer: Viktiga verk av Brøgger
Fräls oss ifrån kärleken. ”En av 1970-talets mest omdiskuterade nordiska böcker. Brøggers debut, en reportagebok där hon går till hårt angrepp mot kärn­familjen. Den är, hävdar hon, en konstruktion som kväver kvinnor. Gjorde författaren till motvillig feministisk ikon.”
Crème Fraîche. En ung Brøgger skriver precist och njutbart om kärlek och vänskap. Om kärleken som förstör och om vänskap och erotik som överlever. En tankebok utan bäst-före-datum.
Jadekatten. Storslagen släktkönika, baserad på den egna familjehistorien. Om den dansk-judiska företagarfamiljen Løvins uppgång och fall.
Ja. En dråplig, självironisk bok där Brøgger har låtit sin välsignade humor få fritt spelrum. Om hur den feministiska ikonen skriver glödande kamppamfletter mot förtryckande tvåsamhet. Samtidigt jagar hon en trist, småborgerlig läkare.
Sølve – en plats i Danmark. Alla människor har en särskild hjärteplats på jorden. Brøggers heter Sølve och ligger på Västsjälland. Det här är hennes berättelse om sin hemtrakts historia, sin egen relation till trakten och dess människor.

 

 

Du kanske också gillar