Allt jag fått lära mig
Om det finns något läsare verkligen älskar, är det berättelsen om människan som bryter sig loss från en destruktiv tillvaro och går sin egen väg. Ju mer exotiskt sammanhanget är, desto hungrigare slukar vi anrättningen. Och Tara Westovers bästsäljande memoar Allt jag fått lära mig (övers. Peter Staffansson), om hennes uppväxt i en stor mormonfamilj vid foten av ett berg i Idaho, har alla aptitliga ingredienser: isolering från samhället, religion, våld, uppror. Westover är noggrann med att understryka att hennes berättelse inte är en skildring av mormonism i allmänhet, utan av just hennes (extrema) familj. Fadern är konspiratoriskt skeptisk till allt som har med samhälle och stat att göra, barnen hemskolas av modern som också arbetar som olegitimerad barnmorska och Tara får inget födelsebevis förrän hon är nio. När hon i sena tonåren, på en brors inrådan, börjar på college har hon aldrig hört talas om Förintelsen. Men, det som drabbar hårdast är det systematiska våld Tara utsätts för av en storebror – och hur föräldrarna tar hans parti.
Detta är en oupphörligt rafflande berättelse enbart i kraft av sitt innehåll, men Allt jag fått lära mig fängslar också för att den är så förbannat välskriven. Med närmast poetisk pregnans skriver Tara Westover den sanna berättelsen om sin uppväxt, och om sin vingliga väg mot att bli samhällsmedborgare, så att det känns som stor litteratur.
