Mödrarnas söndag
Det är en ovanligt solig söndag i mars, någon gång på 1920-talet. Den dag på året som kallades »Mödrarnas söndag« eftersom Englands alla kammarjungfrur och kokerskor fick ledigt – hör och häpna – för att åka hem och hälsa på sina mammor. Den unga jungfrun Jane Fairchild har ingen mamma. Vad hon däremot har är en älskare: en rik och förlovad dandy på granngården. »En hingst«, enligt Jane. Telefonen ringer denna söndagsmorgon och Jane cyklar visslande i väg genom det vårgröna landskapet, för att möta sin älskare.
Så börjar Mödrarnas söndag av Graham Swift, en roman som tokhyllas som en stor återkomst av den Man Bookerpris-belönade författaren, vars senaste alster inte fallit i lika god jord.
I och med Mödrarnas söndag är Swift tvivelsutan tillbaka. Berättelsen och miljöerna målas framför läsarns ögon, ett penseldrag i taget. Om den föräldralösa Jane Fairchild, om de skilda villkoren för den rika klassen och den tjänande. Om vad kvinnor får göra, och om vad män gör. Språket är skirt och elegant som en tyllgardin i ett sekelskiftesfönster, kompositionen perfekt som en välblandad Gin och tonic vid sidan av cricketmatchen. Mödrarnas söndag är sammantaget som ett mer sensuellt och lite mer avklätt avsnitt av Downton Abbey. Och det är ju svårt att värja sig mot.