På väg från Atocha
Poeten Ben Lerners debutroman handlar om den unge amerikanen Adam, med många likheter med sin upphovsman, som fått ett stipendium och tillbringar ett år i Madrid. Han har bluffat sig till detta genom att säga att han ska skriva en »längre forskningsdriven dikt om spanska inbördeskriget« och lära sig språket. I själva verket är hans ambitioner mest att gå på museer, få till det med tjejer och röka hasch på taket. Bokens första scen sätter tonen: Adam är på Pradomuseet och ser en man som fullkomligt ballar ur framför tavlorna, samma tavlor som Adam nyss stått inför. Detta gör honom skeptisk och illa till mods eftersom han själv aldrig drabbats av en liknande ”djup konstupplevelse”:
»Jag var våldsamt misstänksam mot alla som hävdade att en dikt eller en målning eller ett musikstycke hade >förändrat deras liv<, särskilt eftersom jag ofta hade känt dessa människor både före och efter upplevelsen och inte lagt märkt till någon förändring.«
Och här har vi temat för På väg från Atocha: Vad betyder egentligen poesin, konsten? Får man ha ambitioner med sitt skapande? Spelar konsten rentav någon roll i den större världen? Adam själv pendlar mellan förakt och vördnad inför skrivandet. Inför Ben Lerners fantastiskt underhållande bok, där humorn finns i huvudpersonen Adams mysigt cyniska iakttagelser, behöver läsaren inte pendla. På väg från Atocha är en juvel, en medvetet oputsad sådan. Man får ju liksom inte tycka att det här med böcker är så viktigt.
