Sorgen har ett minne
När en förälder dör, stängs en dörr till ens barndom för gott. I maj 2022 läggs den fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis högt älskade far in för palliativ vård på ett sjukhus i Paris. Bouraoui grips av djup förtvivlan och vill inte förstå. Hon gråter, bönar och ber, men metastaserna fortsätter obönhörligt att sprida sig i faderns kropp. Alla som någon gång förlorat en familjemedlem till sjukdom känner igen sig i hennes existentiella panik. De talar, hon och fadern, om vad de ska göra när han skrivits ut. Båda vet de att de ljuger för sig själva och varandra: han kommer aldrig att kunna lämna sjukhuset, slutet nalkas. Fadern blir alltmer förvirrad, känner stundtals inte igen sin dotter. Han blir synbart blekare, tröttare och alltmer uppgiven. I den här oerhört fina, självbiografiska texten skildrar Nina Bouraoui hur livet tedde sig för fadern – och för henne – under den tid han låg intagen på sjukhuset, blev allt sämre och slutligen dog. Hon tänker tillbaka på vem han har varit för henne, på allt de gjort ihop och allt han sagt till henne. Men någonstans finns förstås också frågan vilka hemligheter fadern tog med sig i graven. Var han lycklig, han som hade lämnat det Algeriet han älskade? Var han, som hade varit riksbankschef i sitt hemland, nöjd med livet så som det kom att te sig i Frankrike? Tankarna irrar hit och dit, känslor virvlar upp och lägger sig till rätta. Prosan är förtvivlad, febrig, glasklar och vacker. Det här är en underbar bok om sorg och vad den gör med oss.
Översättning: Maria Björkman
Tips: Yukiko Duke
