Lisa Langseth: »Jag är en parasit till läsare«

Den 16 juni är det premiär för säsong två av Kärlek & anarki. Regissören Lisa Langseth avslöjar att det finns en bok som serien står i tacksamhetsskuld till.  

»Det  går ett rykte här, att ni ska bli ett hybridförlag«, säger Horace Engdahl (som spelar sig själv) under en uppläsningskväll på Rönnells antikvariat och spänner ögonen i den nervöse förläggaren Ronny (spelad av Björn Kjellman). 

Det blåser nya vindar på Lund & Lagerstedt i andra säsongen av Kärlek & anarki, och det är inte alltid helt enkelt för Ronny och Sofie (Ida Engvoll) och deras kollegor på förlaget att navigera bland stjärnförfattare, influencers, risk–kapitalister och sensitivitetskonsulter. 

– När jag skapar en ny karaktär så frågar jag mig: vilken typ av ångest har den här personen? Sofie har väldigt mycket ångest. Hon är en tudelad person, med ett polerat yttre, men inom sig ett mörkt hav av obesvarade frågor, säger Lisa Langseth och konstaterar att hennes ambition aldrig var att säsong två skulle bli mörkare, men att – jo, nog är den det.

– Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans hjälpte mig att hitta fram till Sofie, som tror att hon som konsult kan räkna ut verkligheten med olika mätbara siffror, en världsbild som krossas när hon börjar leka med Max på förlaget. Boken hjälpte mig att formulera mig i min samtidskritik och komma fram till vad jag ville säga med både Sofies karaktär och Kärlek & anarki som helhet. 

lisa langseth är ingen allätare när det kommer till läsning. Hon är »egoistisk«. Letar efter böcker som »kommunicerar med hennes inre«. Efter Jenny Andreassons roman Teatern väntar Zara Kjellners En ny gud och Sara Gordans Natten. 

– Jag är en parasit, säger Lisa Langseth och skrattar. Jag vill verkligen få ut något av min läsning.

Vid sin sida har hon ett verk som hon återkommer till då och då: Hålla sig vid liv av Michel Houellebecq, kanske den samtida författare som betytt mest för henne.

– Det är en liten peppskrift som han skrev till sig själv redan 1991, om poetens uppgift. Men den handlar lika mycket om ångesthantering. Den är så uppfriskande och gullig! Så älskvärd i sin desperation. 

Jag har vänner som avskyr honom.

– Jag med. Som menar att han är tjatig och spekulativ, med dessa kåta professorer som alla är frustrerade på samma sätt. Men han har ett friskt humör i allt han skriver. Jag blir glad av att läsa honom, hans verk passar mitt temperament. Han varvar humor, samhällskritik och psykologi, lite som Lars von Trier gör.

På tal om självständiga författare. I säsong två möter vi danskan Vivian, en underbar karaktär. En fiktiv Suzanne Brøgger eller Vigdis Hjorth?

– Jag hade ingen särskild författare i åtanke. Däremot hade jag en idé med en äldre kvinna med stark tilltro till sin konst och sitt sätt att leva. En helt fri person, som fullkomligt skiter i vad folk tycker … Kanske är det för att Sverige är ett litet land, men har vi inte problem med människor som sticker ut?

Så Vivian är närmast ett port-rätt av en utrotningshotad art? 

– Exakt! Men varje samhälle behöver ha sina jokrar. Det är uppiggande. Och nödvändigt.

Läskramp? Lisa Langseth guidar till fem litterära serier