»Dagboken fick mig att gråta«

Några framgrävda dagböcker blev startskottet för Arash Sanaris bok »Sverigevänner«, som nu är nominerad till Augustpriset i fackboksklassen. Den beskriver en pappa som försöker få sin invandrade familj att bli svenskare än svenskarna själva.

Dagböckerna hade pappan annars tänkt slänga i en flyttstädning, men Arash Sanari åkte dit och räddade dem. Det var båda hans egna och hans pappas. De hade börjat skrivas när en skolkurator på Arashs skola föreslog att han skulle skriva dagböcker för att bearbeta sina känslor kring krig, flykt och uppbrott.

– Men jag satt mest och ritade ankor i mina dagböcker, säger Arash.

Då började hans pappa skriva dagbok, för att uppmuntra honom att också börja. Sedan skrev de dagböcker på var sitt håll, utan att någonsin mer synka dem med varandra. Tills han räddade dem från den där flyttstädningen.

– Det var väldigt starkt. Jag grät mycket när jag läste dem, säger han.

Lördagsgodis och fjällsemester

För första gången förstod han hur det hade varit för hans pappa att komma till Sverige och starta om sitt liv här. Han hade gjort allt för att barnen skulle bli helt hemma i sitt nya hemland. Han hade flyttat till Tjörn för att de skulle vara som vilken svensk familj som helst. Han hade lärt sina barn att baka bröd och bullar, för det gjorde svenskar. Han hade noggrant satt sig in i hur det fungerar med det här konstiga »lördagsgodis«. Han lärde dem att bli »äventyrliga ätare« och tog med dem på vintersemester i fjällen.

Samtidigt blev han själv alltmer dyster inför sin egen situation: arbetslös, skild, alienerad. Men det var inget han någonsin skulle visa för sina barn.

Svenskast på Tjörn

Långt innan Arash själv visste att det här skulle utvecklas till en bok började han renskriva pappans dagböcker, som omväxlande var på persiska och svenska, ibland på hophäftade skrivarpapper bara. Och eftersom han hade parallella perspektiv från sina egna dagböcker började han sedan skriva små anteckningar och tillägg till varje passage. De anteckningarna blev längre och längre, och snart började det som nu är »Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn« att ta form.

Arash gick ner i arbetstid och hyrde kontor för att se till att boken verkligen blev skriven. Var på plats halv åtta i byxor med pressveck och tight skjorta, tog en kopp kaffe och började skriva.

– Själva skrivandet var inte så svårt egentligen, men det var mycket jobb med revideringarna sedan.

Utifrånperspektiv

Han säger att han var väldigt mån om att skriva en rolig bok som man lätt kunde rinna igenom, inget för tufft, inget för komplext. 

– Jag ville att det skulle kännas lite som att läsa till exempel Fredrik Backman. Samtidigt som man skulle kunna känna »fan vad intressant!«.

Vad skulle man känna så inför?

– Utifrånperspektivet på Sverige. Hur det faktiskt är att komma hit som invandrare. Här får man det både från första generationen och andra generationen i en och samma berättelse.

Han säger att svenskar verkar tycka att integration är så himla krångligt så att de blir helt trötta bar av att tänka på det.

Och berättar om sin egen familj som var välutbildad, sekulär och åt spaghetti med köttfärssås, och nästan inte levde upp till några av de nervösa farhågor som grannarna hade haft när de fick höra att en invandrarfamilj från mellanöstern skulle flytta in.

– Svenskar tänker: Det här är så svårt! Så jävla svårt! Det blir säkert en massa kulturkrockar och så vidare. Men det behöver inte alltid vara så farligt.

---

---

Stefan Westrin