Agnes Lidbeck »Jag har avbrutit intima sängstunder för det här«

Efter ett par hårda höstmånader lyckas Agnes Lidbeck sätta punkt för sista delen i sin rosade romantrilogi. Vi var med nästan hela vägen.

 
Skarpa lampor lyser upp Agnes Lidbeck där hon sitter med korsade ben på en ranglig stol i en monter på bokmässan i Göteborg. Axeln värker – hennes personliga tränare har kört lite väl hårt med henne – och hon rullar armen diskret medan hon ger samma svar hon gett på frågor under hela mässan om hennes kommande roman.
– Utan att säga för mycket får man här reda på hur de två andra böckerna hänger ihop, säger Agnes och ler hemlighetsfullt mot publiken.
Hon stod för fjolårets mest hyllade debut. Kritikerkåren föll pladask för Finna sig, ett personporträtt på någon vars liv susar förbi medan hon lever genom andras blickar, väljer passiviteten framför att utmana eller ifrågasätta rollerna som begränsar henne.
Förlåten, som kom i våras, skildrar en syskonrelation genom familjelivets orättvisor och grymheter. Liksom debuten uppehåller den sig i det lilla: i vardagen, i tonfall, ordval och miner. Böckerna saknar såväl hjältar som tillfredsställande upplösningar. Karaktärerna är futtiga och kantiga och lyckas aldrig bättra sig.
Efter mer än ett år av intervjuer, panelsamtal och två bokmässor har Agnes hört de flesta frågorna om sitt författarskap. När hon sitter i den där montern i Göteborg, med värkande axel, och får frågor om den kommande romanen Gå förlorad, kommer svaren vant.
– Om Finna sig handlar om en kvinna som tittar mycket på sig själv och inte förstår något, och Förlåten handlar om två kvinnor som tittar på varandra och sig själva och inte förstår något, så handlar den här boken om en man som tittar på kvinnor och tror att han förstår, men kanske inte gör det.
Titeln, Gå förlorad, syftar på att förlora sig själv, eller att det man har går förlorat, berättar hon. Är man det man har? Och kan man »ha« andra människor? Kan man förlora dem som man förlorar ett krig, eller ett par glasögon? Huvudpersonen Anders, får vi veta, är väldigt rädd för att förlora det han har. Samtidigt: är det egentligen just det han innerst inne längtar efter?
Agnes trivs här, på scenen. Själva minglet påstår hon att hon har svårare för, men att prata om litteratur och få tänka medan man formulerar sig njuter hon av. Och så är bokmässan en nykter påminnelse om ens eget bäst före-datum.
– Inget påminner en om ens egen dödlighet och relativa insignifikans som att vara på ett mässgolv. Man känner hur kort livstid ens text kanske har, hur mycket annat som finns, hur mycket bättre saker andra skrivit och hur mycket intressantare deras tankar är.

Efter att ha tilldelats bland annat Borås Tidnings debutantpris och nominerats till DN:s kulturpris 2018 får Agnes Lidbeck finna sig i att förväntningarna är rejält uppskruvade inför nästa roman.

Bland Agnes Lidbecks mer utmärkande karaktärsdrag är hennes ambition och arbetsmoral. En av hennes tidigare chefer berättar att hon, sex månader efter att han anställt henne, frågade vad som krävs för att själv bli chef över verksamheten. 
När Gå förlorad kommer ut om några månader har Agnes Lidbeck på två år hunnit med tre romaner och en diktsamling. Det märkliga är emellertid inte takten, utan att hon faktiskt försökt hålla tillbaka. 
Hon har ett kalkylark i huvudet: dagarna är uppdelade i celler med fasta tider för jobbet på Svenska institutet, skrivande (max en timme om dagen), styrketräning, sociala interaktioner och nattning av de tre barnen. Den strikta frukostregimen tillåter viss säsongsvariation i fruktintaget, men ost- och marmeladmackorna är inte förhandlingsbara. Förutsägbarheten är en överlevnadsstrategi.
– Jag kan förutse mina dagar och månader, i princip även åren. Det gör mig extremt tråkig att ha och göra med, men alternativet för mig är ganska skrämmande.
Kreativiteten går i familjen: pappa Lars Lennart Forsberg var känd regissör, manusförfattare och producent som också skrev filmmusik. Han belönades med två Guldbaggar under karriären och var även bror till skulptören Hertha Hillfon. Agnes syster är skådespelaren och sångaren Ebba Forsberg.
Redan som tvååring lekte Agnes att hon skrev dikter. Det var bara krumelurer och streck, men hon skulle bestämt bli »diktator«, en sån som skriver dikter alltså. Från fyra- och femårsåldern finns små böcker som mamma sparat. Skrivandet följde med upp i tonåren, när familjen flyttade från Bromma till Bryssel. Där fick Agnes lärare som tog henne till helt nya nivåer.
– I stället för att bara säga »Vad bra det är!« byggde deras pedagogik på att säga »Visst, men har du sett hur W.H. Auden gör det här?«. Det var en inställning till skrivande som något man måste jobba på.
Varje vecka lämnade de in sina skrivböcker. Lärarna, som irländaren Mr. Crowley, kom med feedback: Hur ska du ta den här idén vidare? Har du läst Seamus Heaney? 
Agnes ambition var att bli poet. Och så i tidiga 20-årsåldern visade ett förlag intresse för ett manus hon skickat in. Men det blev inte någon diktsamling, då. I stället övergav Agnes skrivandet; slängde disketter och dokument i en soptunna och bestämde sig för att aldrig skriva mer.
Det var en allmänt destruktiv och kaosartad period i livet. Agnes gick i terapi, genomlevde problematiska relationer, blev utsatt för en våldtäkt, och hade svårt att hitta fotfäste. Även om skrivandet var det hon mest av allt ville göra var det samtidigt en del av det kaos-artade liv hon ville slippa.
– Jag var rädd att jag höll på att bli psykiskt sjuk. Jag längtade efter att växa upp, ha ordnade förhållanden, familj och barn, och jag hade svårt att se hur jag skulle kunna få det och samtidigt fortsätta skriva.
Från uppväxten visste hon med sig vad det kan kosta familjen att ha en person med ett kreativt yrke i huset. Regissörpappan satt instängd på sitt arbetsrum och barnen fick meddela honom över en intercom – ett slags lokaltelefon för hemmabruk – när det var middag.
– Hur pappas arbete gick påverkade hela huset. Kreativitet sker sällan på någon annans villkor, och att vara förälder handlar mycket om att vara på någon annans villkor. 
Agnes bytte alltså ideal. Hon skulle inte bli något ensamt konstnärssnille, utan en helt vanlig person med kontorsjobb. Men återfallen kom snabbt.
– Jag skrev en blogg ett tag, och några veckor en sommar skrev jag en deckare, jag tänkte att det är ju inte så farligt. Och jag skrev i jobbet. Men det är något annat, lite som skillnaden mellan vodka och lättöl, vissa saker är lättare att hantera än andra.
Hon höll emot så gott hon kunde i några år, men när hennes pappa gick bort klarade hon det inte längre. Samtidigt insåg Agnes att hon ägnade det mesta av sin energi åt att låta bli att skriva. Avhållsamheten fungerade alltså inte heller särskilt bra. 
I dag, efter flera år av terapi och upprättande av rigida scheman och vardagsstrukturer, har hon lyckats hitta en balans som fungerar någorlunda. Det är dock inget att ta för givet – besattheten ligger ständigt på lur. I en del av hennes dikter framkommer detta mörker avbildat som en kuslig skog som hon håller på säkert avstånd.
Det är därför kalkylarket i huvudet behövs.
Såsom Agnes beskriver ruset skrivandet ger henne är det inte svårt att förstå hur jakten på den upplevelsen kan ta över allt.
– Jag känner igen kicken när den kommer, det är en väldigt speciell smak i munnen. Det är heroin och allt annat känns som florsocker.
Även om skrivandet begränsats till en timme om dagen går det inte att stänga av rösterna i huvudet, de fiktiva karaktärerna – Anna, Ellen, Maria, Anders och otaliga till – som babblar. Ibland säger de saker som är för bra för att inte skriva ner.
– Jag har avbrutit intima stunder i sängen för att jag absolut måste ta fram penna och papper och skriva ner något. Folk blir ofta irriterade på mig, särskilt eftersom jag gärna skriver i telefonen. Jag orkar inte alltid förklara att jag kommit på en nyckelscen jag måste skriva ner, då är det lättare att vända ryggen till eller låsa in sig på toaletten.

Agnes äter samma middag nästan varje dag – antingen ostmacka eller parmesanpasta. Hon ser det som en överlevnadsstrategi.

Nästa gång vi ses är det hemma hos Agnes i lägenheten på Norrmalm i Stockholm. Det är högt till tak och de stora fönstren fyller lägenheten med senhöstens vackra eftermiddagsljus.
Den här veckan är barnen hos sin pappa och Agnes exman, men spåren av dem finns kvar: smutsiga strumpor och kläder kringströdda i de olika rummens hörn. Agnes ursäktar röran, häller upp två glas hallonsaft och sätter sig ner bland färgglada kuddar i soffan.
Till framgången förhåller sig Agnes Lidbeck med en kylig distans. Hon gläds förstås åt att få sina böcker utgivna och att det skrivs fina saker om dem, men hajpen ser hon som övergående. Om ett år, uppskattar hon, kommer inga tidningar att skriva porträtt på henne.
– Och just den delen av framgången kommer jag kanske inte att sörja, säger hon.
Agnes Lidbeck beskriver sitt självförtroende som »perverst« när det gäller text och stilistik. Andra saker som hör författandet till, som dramaturgi eller paketering, har hon sämre koll på. Men när det gäller att forma text som en slags musik är hennes självförtroende »på Horace Engdahl-nivå«.
– Det kan framstå som lite äckligt, men jag tycker att jag har rätt. Och det skulle jag tycka även om jag inte var framgångsrik.

Mycket kan hon tvivla på, men sällan på sin egen stilkänsla. Här är självförtroendet på »Horace-nivå«.

Hon ser inte heller framgången som något kvitto på böckernas litterära kvalitet. Debuten Finna sig uppfattades av många som ett inlägg i en feministisk debatt, vilket låg rätt i tiden.
– Det finns så otroligt mycket bra litteratur som aldrig slår igenom. Jag skrev en debutbok som hamnade väldigt rätt i någon sorts medial logik. Att jag samtidigt inte ser ut som jag blivit tappad ur ett träd, och att jag kan snacka är en del av paketet. Det handlar till hälften om litteratur och till hälften om en författarperson och ett bokkoncept som är säljbart.
Finna sig var i själva verket aldrig någon feministpamflett. Den Anna som Agnes skrivit om är inte offer för något patriarkat – hon väljer själv passiviteten, gör sig själv till slav.
–  Ibland får jag lust att säga: »Ni har ju inte fattat!« Det handlar inte om kvinnor i första hand, eller samhället eller politik i första hand, utan om hur människor är och vad de gör mot varandra. Jag skrev Finna sig som ett detaljerat om än stiliserat personporträtt av en människa. Men om man marknadsför en bok på det sättet blir den ingen succé.
När Agnes berättar om sig själv är det som att hon ser sig utifrån, lite som en karaktär i sina böcker. Den offentliga författarrollen är som ett arbete i sig, en person hon går in i på bokmässor och i intervjuer, som gärna är självironiserande och rak när det gäller bokbranschens affärslogik. Hon trivs där, i den offentliga Agnes, men till skillnad från skrivandet är det inte en del av hennes essens.
– Jag kommer att skriva om andra saker som kanske inte har den här samtidskroken, och då kommer medieintresset att gå vidare till någon annan och det är jag ganska okej med.

Agnes som barn.

Det plingar till i Agnes telefon och hon sträcker sig genast efter den på soffbordet. Till vardags arbetar hon som analytiker för Svenska institutet, en myndighet med uppgift att främja omvärldens intresse för Sverige, och är ofta på resande fot. Just nu krånglar ett visst land med att utfärda visum åt henne och hon väntar spänt, med resväskan färdigpackad, på besked. Hon suckar och konstaterar att plinget i telefonen gällde något annat.
Bortsett från ambassadernas olika nycker gillar hon fortfarande att resa. Många scener i romanerna är författade på flygplatser eller tåg.
– Jag älskar att transporteras, att vara i transit.
På en av de resor som präglat henne mest fann hon Gud.
Iförd shorts och t-shirt kommer en frusen, 25-årig Agnes Lidbeck in på ett kloster i de spanska bergen och frågar på knackig skolspanska: Excusa, donde esta la peregrino? – »Ursäkta, var är pilgrimsleden?«.
Agnes pappa kom från ett mycket religiösa hem men Agnes själv uppfostrades i ett agnostiskt hem. Men nu var det semester och studenten Agnes ville komma iväg och hade hört av en kompis att man kunde vandra på pilgrimsleder i Spanien, så varför inte?
Efter att något så när ha förstått nunnornas väg-beskrivning köper hon varmare kläder och sätter iväg mot Santiago de Compostela. Hon går i två veckor.På vägen möter hon en tysk fängelsepräst som också är ute och vandrar. Han berättar att han förlorat tron efter att ha mött så många mördare och nu försöker hitta tillbaka till Gud.
I packningen har hon pocketutgåvan av Krig och fred. Efter att ha läst klart en sida river hon varsamt ur den ur boken och slänger den för vinden. Här är varje gram av betydelse och hon inser att hon kan lätta på lasten genom att göra sig av med lästa sidor.
På den fjärde dagen ramlar Agnes i en backe och skadar benet. Till undsättning kommer en annan vandrare, en brittisk läkare, som stadgar upp benet med ett plaströr de hittar längs vägen. Han var expert på invärtes sjukdomar men gjorde ändå ett bra jobb, minns Agnes.
Framme i Santiago får hon syndernas förlåtelse – »Jag har papper på det!« – och flyger hem.
– Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, men några år senare så kände jag att den där upplevelsen låg kvar och ekade i mig. Då kom jag på att ja men, jag tror ju på Gud.

Favoritsysslor som barn. Läsa på landet, skriva på tåg.

Det bibliska temat om förlåtelse går igen i hennes böcker. Hon skriver om obehagliga, ibland kantiga och rent osympatiska människor, för att se om läsarna kan aktivera sin egen medmänsklighet. Kan vi tänka oss att förlåta deras handlande, trots att vi inte sympatiserar med eller gillar dem? 
I Matteusevangeliet frågar Petrus hur många gånger hans broder ska synda emot honom och ändå få förlåtelse. »Månne ända till sju gånger?« frågar Petrus bestört. Och Jesus svarar: »Jag säger dig: icke ända till sju gånger utan ända till sjuttiosju gånger.« Att förlåta dem vi inte gillar beskriver Agnes som »en moralisk hävning« som hon tror gör oss till bättre människor.
– Jag vill skriva så enkelt som möjligt, så att människor får tänka på så svåra saker som möjligt. Jag vill se om vi kan vara så mycket människor att vi finner empati även för dem som inte beter sig som människor borde, säger hon.
Agnes Lidbeck ligger på mage i sängen, äter ostbågar och läser högt ur korret till Gå förlorad, uppföljaren på de två tidigare romanerna. Hon är inne i slutredigeringen och håller på att finputsa det sista innan boken ska i tryck. Just det här tycker hon är bland det roligaste med att skriva roman. Agnes spelar in sig själv när hon läser och lyssnar igenom för att upptäcka missar i språk och rytm. Här kan stora ändringar ske.
– Jag kan flytta kapitel eller stryka hela scener och lägga till andra. Jag ser ofta väldigt mycket som jag vill jobba om i texten mot slutet. Hela Ivan och Annas relation i Finna sig skrev jag om i sista korr-vändan.
Den som läst de två tidigare böckerna kommer att känna igen sig i den tredje, som utspelar sig i samma universum, som Agnes beskriver det. Berättelserna och personerna binds ihop. Konceptet har varit färdigt från början: det här är tre böcker om tre känslolägen. Vrede, sorg och skräck. Det gör förstås att textens ton och tempo varierar, liksom man andas olika när man är sorgsen eller skräckslagen.
– Det gör också att stilen blir något annorlunda. Den koncentrerade vrede som Anna kände i Finna sig har ett tonfall, medan en fladdrande rädsla får tankarna att löpa på ett annat sätt, mindre fokuserat och mindre rationellt.
Men precis som i de tidigare böckerna utspelar sig Gå förlorad i närheten av huvudpersonens tankar och känslor. De personer från tidigare böcker som nu dyker upp får man se ur hans perspektiv, vilket gör att vi får se dem i ett nytt ljus. Tillsammans bildar böckerna en slags familj: Finna sig handlar om en mamma, Förlåten om barnen och Gå förlorad om en pappa.

Ett efterlängtat farväl. Nu planerar Agnes Lidbeck för nästa romantrilogi.

Det har varit ett högst personligt projekt. För Agnes har det varit viktigt att slutföra de här tre böckerna i en följd, för att kunna sätta punkt och gå vidare med andra projekt och utforska nya människo­typer. 
– Att nu få iväg de här tre böckerna känns som att släppa på en tyngd jag burit med mig under många år, nog nästan så många år jag kan minnas. Jag har varit barnet i Förlåten, jag har varit nära att bli mamman Anna i Finna sig och jag har varit nära pappan Anders i Gå förlorad … Att säga farväl till dem, mamman, pappan och barnet, och gå vidare med mitt liv känns som att få öppna en dörr som jag slagit huvudet mot i många år.
Nu ser hon fram emot att skriva om andra sorters människor, andra sätt att se på människor och andra stämningslägen. Kalkylarket i huvudet är fulltecknat en god tid framöver. Vid sidan om redigeringsarbetet på den kommande romanen jobbar Agnes just nu på en pjäs, en diktsamling och »en liten, liten dystopi«. Hon har också plan på en ny romanserie i tre delar.
Så ungefär ser hennes femårsplan ut.
– Sedan får förlagen ansvara för att det inte kommer böcker för ofta. Det är deras problem.

Axel Kronholm är frilansskribent bosatt i Göteborg. Härnäst tänker han läsa Skönhet är ett sår av den indonesiska författaren Eka Kurniawan. Foto: Thron Ullberg