Agnes Lidbeck på jakt efter avförtrollningens nollpunkt

Från Svenska Akademien till poeternas twitterflöden. Plötsligt verkar vår samtid hopplöst avförtrollad. Vad har hänt? Vi skickade ut Agnes Lidbeck på en resa mellan Öland och Stockholm för en stämningsrapport.

»Titta!« Tove Folkesson är längre bort över ängarna. Hennes röst kommer som en rest genom vinden, knappt hörbar vid havet, när hon pekar upp mot himlen.

– En havsörn!

Jag tittar upp mot himlen. Där är den. Fågelformad, detaljlös på avstånd. Något som jag får anta är en havsörn. Jag tappar fotfästet, smältvattnet fyller kängan. En doft, trots kylan, av sumpmark. Öland i februari, där vägen tar slut. Tove Folkessons strandäng, täckt i snö. En havsörn som skulle kunna vara en kråka. En kall näsa. Tankarna på tidtabellen, på tåget hem.

»Står man vid havet och inte kan känna att man står vid havet, vad kan man känna då?« har Tove sagt, tidigare, i bilen. Jag fokuserar på fågeln som vilar på vingen där uppe. En havsörn! En närvaro? En symbol? En gest av, eller rest av, magi?

Jag är här för att höra författaren Tove Folkesson beskriva just det magiska. Örnen på himlen, det återförtrollade, som motpol till det avförtrollade. Att något skulle vara avförtrollat är nämligen en populär tanke för närvarande. Det används i samtidslitteraturen och för att beskriva den tid vi lever i. Det pratas om »avförtrollningens nollpunkt«. Men hur hittar man dit? Kan det vara en plats? Eller snarare någon form av stämningsläge? Finns det så att säga en busstation vid avförtrollningens nollpunkt, eller kan den dyka upp närhelst man glömmer att drömma?

Vi ses i en bar, Isabelle Ståhl, Elis Burrau och jag. Isabelle, som nyligen skrev en hyllad debut, Just nu är jag här, och som vaknade på nattåget i morse. Elis, poet i tiden, som skrivit en roman som han själv beskriver som kretsande kring »en tid som är ganska nära där jaget söker paniskt mening och myter i sina vänner, i till synes meningslösa aktioner och sorgliga ironier«. Han är nygift, jetlaggad från sin bröllopsresa i Japan. Hans hår är orangefärgat och påminner om mitt eget, blåa, på nittiotalet.

» Lidl är en magisk plats.«

Isabelle Ståhls Just nu är jag här kretsar kring en ung kvinnas rotlösa tillvaro i ett Stockholm som präglas av »kallt neonljus«, tillfälliga anställningar och lindrigt nyktra nätter. Det här oroar mig lite. Ska vi till den nollpunkten kan det bli en sen kväll. Kommer vi att behöva åka på någon form av rejv? Skulle jag bli insläppt på rejv? För säkerhets skull har jag därför föreslagit en mer trygg miljö. Konstnärsbaren, som med sina röda väggar och mörka bardisk signalerar »kvällsaktivitet«, även om man på grund av barn och andra åtaganden måste hålla sig inom rimliga ramar och ses redan klockan 17.

För en utomstående ser de blankt självsäkra ut, Isabelle och Elis, när de småpratar om gemensamma bekanta. De backar upp varandra, låter avvaktande svar föras vidare i leenden som jag inte vet om de är ironiska eller inte. 

– Jag har gett upp tanken på roten och hemmet, säger Isabelle när jag frågar om hon bor här, medan Elis säger att han »konceptuellt identifierar sig med Stockholm«.

Det är ganska mörkt, svårt att se deras minspel i detalj.

Begreppet avförtrollning kopplas till Max Weber, tysk sociolog och filosof. Hans Entzauberung beskrev en sorts historiskt utdragen sekularisering. En upplevelse av att världen tömts på betydelse genom att den blivit upptäckt. Att det moderna, förnuftiga angreppssättet med vilket vi klargör världen också tömt den på något: på förtätning, tro, oförnuft.

Det är fullt begripligt att »avförtrollning« tagit skruv, i en kulturbransch som upplever sig satt på undantag i en tid av it-startups och algoritmer. Stark förtätning är ju det vi säljer, vi som ingår i det ekonomiska system som bygger på irrationella värden som konst. Att då fascineras av risken för att publiken inte längre skulle lägga något värde vid det vi kan – att förtrolla – ter sig naturligt. När kärlek bygger på statistik undrar man vem som ska köpa våra dikter.

Oron är märkbar, till exempel när Madeleine Grive skriver i tidskriften 10TAL i maj 2017: »Om det endast är kvantitet som räknas i samhället förlorar vi kvalitet och empati. Hur mäter man gemenskap, tillit och hopp? Godheten, som hör till den irrationella sfären? Har vi rationaliserat bort det originella och avvikande och gjort oss själva till ett objekt som styrs närmast som en robot? Är det inte dags att återupprätta värdet för långsamhet, mystik och drömmar, för poesi och klassisk musik och erfarelser av det metafysiska och sublima?«.

Sedan presenterar hon programmet till Stockholms poesifestival med orden: »Återförtrolla världen!«.

Själv vänder jag mig mot tanken att det är avvikande att vara irrationell, att det är irrationellt att känna hopp, och att empati inte går att kvantifiera. Men jag kan förstå dem som läser världen så, förstå att det blir lätt att längta efter motpolen: en återförtrollad plats, psykisk eller fysisk, som på något sätt skulle vara omätbar, opraktisk, känd, snarare än utförd, drömd, snarare än vardagligt levd.

Elis och Isabelle talar om nittonhundranittiotalet som stilideal. De radar referenser: musikvideon som en antikverad konstform, där det »går snabbt och allt har fina färger«. Addis Black Widow, NSync, Backstreet Boys. De lutar sig bakåt i stolarna, tittar ner i bordet. Deras samspel känns inte regisserat. Men ändå… jag söker efter det svenska ordet för self-contained. De har en distans till situationen som jag vill bryta igenom. Jag prövar att erkänna att jag aldrig gjort ett reportage förr, att jag inte vet hur man ska gå till väga. Bekännelsen lättar mina egna nerver lite, men inte deras reservation. Jag funderar på det moraliskt försvarbara i att supa dem lite fulla för att komma igenom murarna och bestämmer mig för att moralen inte spelar så stor roll.

Därav alltså vin: den sträva smaken på tungan, beskan, oliver med en hinna, charkuterier på en bricka, charkuterier som stelnat i luften och blivit hårda i konsistensen. Men svaren glider vidare ändå. »Lidl är en magisk plats«, säger Isabelle och Elis håller med. Hur fan menar du, vill jag fråga, men vågar inte. Det är ju fullt möjligt att Lidl som magisk plats är ärligt känt, men som exempel upplevs det som kontrollerat. Jag ställer frågan om det är denna kontroll, reservation som är själva det avförtrollade. Ironin, ögonbrynshöjningen, som är avförtrollande. Det vore ju en rimlig tolkning, att avförtrollningen är besläktad med skepsis, en ovilja att slungas in och med. Elis säger att ironin är något han kämpar med, trots att hans bok är »fylld av bisatser där jag på metanivå försöker förekomma kritik, ironiskt och allvarligt«. Att han »krampaktigt för-söker beröra att något är meningsfullt trots allt«. De vill bort från ironin, avskyr den. Längtan är inte till det kyliga, kalla, utan är närmast reaktionär. Vi pratar om sexualmoral och kärlek och Elis fortsätter:

– Jag blir upprörd om jag hör om något annat än trohet. Öppna relationer var trendiga för några år sedan. Äktenskap är trendigt, barn tidigt är trendigt, att vara otrogen är fult.

Längtan efter vuxenskapet finns där. Kritiken mot att »alla är del av en utdragen ungdom« som Elis formulerar det. Isabelle som »längtar efter att vara en femtiotreårig man«. Elis som håller med, att ja, det vore skönt, för då »går testo-steronet ner«. De räds inte hemmet, eller familjen. Snarare är väl sorgen att hemma inte känns som hemma, när man väl kommit dit. Som Isabelle uttrycker det i en bisats, en snabbt utkastad parentes: »Oftast när man är med sig själv är det fel tillfälle att fråga sig vem man är«.

Kan det vara en generationsfråga, undrar jag, på ett föga nytänkande sätt. Är det generationstypiskt att både längta till och stöta emot de inrutade förväntningarna på vuxenliv? Och att i det bortstötandet sönderdela allt man ser tills det inte har någon betydelse längre? Att avförtrollningen skulle vara gemensam för en generation ligger i linje med författarnas egna tolkningar av sina verk. Isabelle Ståhl har själv uttalat att hon inte vill se sin roman-gestalts ensamhet som typisk för sin specifika huvudperson utan snarare som symtomatiskt för en tid och en plats. Jag tar en bild på dem, lutade in mot varandra, och lägger upp på Instagram. Undrar om de tycker att jag är för gammal för att göra så, om de poserar för att vara snälla, eller om det är helt naturligt för dem. Det är dags att skiljas åt. På natten när jag vaknar och ska dricka vatten ser jag att de lajkat bilden.

Någon månad senare kör vi på Ölandsbron, på väg mot Tove Folkesson. Jag frågar Casper, fotografen, om han tror att avförtrollningen är specifik för en generation.

– Det där, svarar han om de yngre författarnas besvikelse över att världen så sällan räcker till som den är, känner man ju igen från när man själv var yngre.

Han håller ögonen på vägen. 
– Att man trodde att man skulle komma fram någon gång.

Bron, utanför fönstret, är inte det minsta spektakulär utan höljd i dimma. 
Vad hände när du kom fram då? frågar jag. Han kastar en blick på gps:en i telefonen inför en avfart. 
– Då ville man väl till nästa ställe. 
Vi fortsätter fram till slutet av vägen.

Tove tar emot i tjock tröja och röda naglar, grova byxor och målade läppar. På sin hemsida kallar hon sig själv »författarinna, krigarinna, musiker, mystiker, falkblick, lärarinna och dramaqueen.«

Hon är född 1981, som jag, och tänker att det ändå ligger något i tanken om ålder, när jag prövar den på henne. Vi räknar i huvudet, googlar födelsedatum, konstaterar att de åtta respektive elva åren mellan oss två och Isabelle och Elis, är en ocean, framförallt en ocean av teknisk innovation. Tove suckar: 
– De som är födda efter Palme är en annan sort. De är födda rakt ut på internet. 

Jag nickar och minns Isabelles resonemang, om hur teknologin påverkar, att »smartphonen har förändrat hur man förhåller sig till tiden, att man hela tiden kan vara någon annanstans.« Det känns som en behaglig lösning på problemet. Avförtrollningen är inte en plats, eller en stämning som kan drabba oss alla, utan en tid och en ålder. Och internet!

Vad är motsatsen till internet? Jag filmar Tove när hon ska starta bilen, våra röster kommer nära in i telefonens mikrofon. Får jag lägga upp, frågar jag och hon nickar, självklart. Tove säger att hon själv har en buffertzon mellan hemmet, med instagramflödet i telefonen, och ängarna där vi senare vandrar, de förtrollade ängarna. Samtidigt är vardagen närvarande på hennes mest magiska platser. Hon har flyttat till ön för att komma till en plats där släkten bott sedan länge. De är jordbrukare i sjätte generationen och hon visar oss familjens hus, präglat av nedärvdhet, av invanda samspel med platsen. Hennes morbror jagar, där hänger morfarsfarsfars jaktväska, gården är full av djur som ska bli åtel, räven som står uppstoppad på kontoret är sedan gammalt.

I bilen vi tar ned mot havet ligger styckdetaljer, som ska locka kråkor att skjuta. Det är svårt att romantisera liklukt, eller i vart fall att abstrahera den. Jag vill fråga Tove om det, om hur hon som pratar om återförtrollning samtidigt är så tydlig i sin faktiska miljö: veden huggs med en yxa, jeepen ska startas på ett särskilt sätt. Att bo på landet är skottning och lera, och inte, som hon uttrycker det, »att joxa med linoljefärg och bli självförsörjande på basilika«.

Hon förklarar att bristen på abstraktion, bristen på teori, ger en plats dess betydelse. Och jag tror jag förstår. Att rota sig i marken kräver ett mått av realism. Av interaktion med verkligheten. Man kan inte drömma ner en morot i jorden.

Att skapa ett band till en plats handlar om att investera i den, i dess praktiska faktiska konsekvenser.  Motsatsen till främlingskap: relation. Något som kräver tid. Det finns en ledtråd här. Om vardagen som skapar bandet och roten. Hon berättar om hur det är att sitta och köra traktor i sommarvärmen, att bokstavligt talat plöja ned sig själv i en plats. Casper, som är uppvuxen på landet, nickar igenkännande.

– En magisk plats är en som kräver att man förvaltar den, säger Tove.

Vilket skulle göra den avförtrollade platsen till en som inte kräver – eller önskar – ens engagemang. Kan det vara så, att avförtrollningens nollpunkt är en plats där man gör sig främmande genom att passera förbi?
Jag går tillbaka till anteckningarna från samtalet med Isabelle och Elis. Isabelle säger: »Den moderna människans främlingskap inför sig själv är min favorittrop.« Avförtrollningens nollpunkt som en kontaktlös yta. Förtrollningen som en punkt där något lämnat spår. Där är de inne på samma tankegång alla tre. Tove säger att en plats behöver lager, patina, kunna återupptäckas för att vara förtrollad. Isabelle säger att avförtrollningen »är Bondegatan, historielöshet, att inreda ett ställe på ett fräscht sätt«.

Avförtrollningens nollpunkt som den nya platsen? Kanske? Problemet är ju att alla platser där vi inte varit förr är nya för oss. Om motsatsen till förtrollning är den snabba passagen borde till exempel resandet i sig vara avförtrollat. Det är ju per definiton att stå utanför sammanhanget.  Men det stämmer inte med Isabelles syn på förtrollning. Hon drömmer om Berlin. Hon säger att Berlin har flera lager.

– Det är kanske samma medelklass där, men det är fortfarande en möjlighet att hitta något annat.

Avförtrollningens nollpunkt som medelklassen, då? Medelklass som synonym med konsumtion, livsstil, fräschhet? Avförtrollar medelklassen vad den än rör, som en omvänd Midas? Mycket tyder på det. Isabelle säger om det avförtrollade att:

– … det är att stå klockan två en lördag på Nytorget och känna främlingskap inför hur rent allt är.

Jag hickar nästan till. Så enkelt, så rent, att ha en faktisk plats att peka på. Är det där? frågar jag, ivrigt. Är det där som avförtrollningens nollpunkt är? På Nytorget?

Jag ser det framför mig. Rena framgångsrika människor. Främlingskapet inför framgångsfaktorer och streetsmarts och sladdlösa hörlurar. Jag mejlar redaktören på Vi Läser triumfatoriskt, »Vi har hittat den!«, som någon form av imperialistisk polarupptäckare, telegramartat. »Den ligger på Nytorget«.

Nytorget på »Sofo«, Södermalm i Stockholm: en etablerad bild, en välgrundad stereotyp för de moderna upplysta rummen, med sina skärmar och sin känsla av transithall. En tydlig nollpunkt för allt rationellt, medan förtrollningen uppstår på platser där tiden får gå, havet får blåsa salt mot fasaderna, färgen flagna. Jag vill åka dit för att kunna beskriva platsen, men så kommer årtiondets snöstorm och jag får nöja mig med att ta Lonely Planets beskrivning från nätet. »Main tasks of the day include buying a latte, bringing your toddler in your vintage carrier to Nytorget Square to meet your fellow latte mums and sourdough dads«. 

Det skulle kunna sluta där, på det virtuella Nytorget, om det inte var för ett mejl jag får från Tove Folkesson, några dagar efter mitt besök. Hon börjar med att sätta ord på avförtrollningen i en motsatsställning. Förtrollning är att människan är full av under, »… och det att stå mitt i en gåta, och tycka att världen är tråkig, motsatsen«. Och hon fortsätter därifrån, drar temat vidare: för den förtrollade är det lika verkligt att flyga på örnar, som att inte göra det.

Då inser jag att vi inte kan sluta på Nytorget. Vi måste sluta i farligheterna, de verkliga riskerna med trolldom. Vi måste sluta tillbaka på ön, där vi åt lunch och jag spillde kaffe på Toves köksduk. Hon hade lagt ett rådjursben och några rotsaker i en kastrull och kokat dem. Smaken var ganska söt. Jag hade fortfarande doften av döda ruttna djur på huden och läpparna, från när vi satt i bilen, och tänkte på något jag hört en gång, att doft är molekyler av materia.

– Jag vet inte om det är sant, men kanske att saltet på läpparna var djuren i upplösning. Vi pratade om måendet, om balansen, medan vi åt och fortsätter efter intervjun. Hon delar filmen jag la upp vidare, vi sms:ar om mina sömnproblem och om hennes tavlor. Vi fortsätter samtalet om gränsen mellan återförtrollning och något annat, som vi båda känner av, känner igen. Det är lugnande att tala med Tove om de här frågorna, om måendet, då hon är en person som både kan bejaka och samtidigt kontrollera de där krafterna som jag själv räds. Hon har balans och en sund distans till upplösningen och återförtrollningen, och kanske är det just därför hon inte är rädd för den.

– Jag såg saker, jag hörde saker, jag flög på en örn, säger hon, och samtidigt, så stadig i stövlarna. 

»Kanske är avförtrollningens nollpunkt en plats där det bara är verklighet under fötterna.«

Här är vi nära en motsats till Max Webers definiton. Det irrationella, det icke-vetenskapliga som inte är romantiskt utan farligt. Det som gränsar till vansinne. Jag tänker på vingspannet över havet, hur det skulle vara att sväva där. Nog är tanken mer lockande än att dricka juice på Nytorget. Nog kan juicen kännas fadd, om man kan ha den typen av smak i munnen? Isabelle Ståhl är i närheten av samma tanke, när hon konstaterar med en blick åt sidan:

– Jag är inte säker på att det är tillåtet att inte vara frisk på Nytorget.

Själv tar jag mig aldrig till Nytorget, något kommer hela tiden emellan. Sjuka barn, pressat läge på jobbet. Vardagens bristande magi som ändå spänner en väv, ett skyddsnät som tillåter en att ibland flyga, under kontrollerade former. Kan världen vara magisk för den som inte har fötterna på jorden?

Tove konstaterar att det finns en tomhet i verkligheten.

Hon skriver: »Att gå sönder var när verkligheten trängde sig på och den är sällan behaglig för en som flugit med örnar«. Kanske är avförtrollningens nollpunkt en plats där det bara är verklighet under fötterna. Kanske är motsatsen en farlig plats, nära havet, där stora fåglar sveper över himlen. Och som får en att glömma var man sätter dem. Fötterna.