”En grundkurs i förlust”

Bottensorg och joie de vivre – där har du känslorna som präglat skådespelaren Alma Pöystis bokliv.

Tar ni kaffe innan eller efter ni har grälat? undras det i inledningen av Tove – filmatiseringen om några turbulenta år i Tove Janssons liv. Alma Pöysti, som spelar huvudrollen, tar sitt kaffe utan vidare åthävor när vi ses. Att säga att hon spelar huvudrollen är närmast en underdrift; hennes ansikte syns i så gott som varje sekvens, eller som hon själv uttryckt det: »Någonstans finns en bild av ett bränt bröd, men annars är det mycket Tove.« 

Mycket Tove är det även i verkligheten. Det går helt enkelt inte att runda Tove Jansson när det handlar om finlandssvensk kultur. Jo, erkänner Alma Pöysti, visst kan det bli för mycket, med »en Mumin-figur i vartenda skyltfönster«. Samtidigt har Tove Jansson berikat hennes liv som få andra; från det att hon tuggade på Hur gick det sen? som ettåring och, några år senare, när den ilskna protagonisten i Den farliga resan lärde henne att en flicka »inte måste vara snäll och tillrättalagd utan får vara arg och avig«, till när den kända författaren åt middag hos Almas familj. När jag ber henne sätta ord på inflytandet, utbrister hon:

– Ohlala, var ska jag börja? Vi har lärt oss prata genom hennes språk, och det är nog svårt att riktigt förstå hur mycket hennes verk gått in i ryggmärgen på en. 

Alma Pöysti växte upp i en utpräglad kulturfamilj där respekten för teater och litteratur var grundmurad.

– Mina farföräldrar var fruktansvärt bra berättare, gamla cirkushästar, tricken gick aldrig ur! Men ska man vara ärlig så var vi kanske bättre på att prata än på att lyssna. En släkting sa att vårt släktvapen borde vara två korslagda monologer!

På kvällarna kröp Alma och hennes två syskon ner i samma säng för högläsning under det djungelmönstrade täcket. 

– Vi grät floder åt Bröderna Lejonhjärta och Skriet från vildmarken och gapskrattade åt Loranga. 

Hennes viktigaste källa till litteraturen blev farmodern, skådespelaren Birgitta Ulfsson (som var med i den första Mumin-uppsättningen 1949), en bokslukare av guds nåde. Tillsammans förlustade de sig i lika delar joie de vivre och bottensorg.

– Bottensorgen… det går nog ut på att förstå vad förlust handlar om. Och att den kan komma till uttryck på olika sätt: förlust av självförtroende, av självrespekt, av kärlek… 

Den som botaniserar i Alma Pöystis bokhylla inser snart att uppväxtens livs-glädje och bottensorg fått följa med till Helsingfors-villan, för här ryms många av farmoderns originalutgåvor från 30-talet, men även nya verk som Tua Forsströms »helt drabbande« sorgeskildring Anteckningar.

– Men nu blir det mest ljudböcker för mig. De har blivit min räddning. På sätt och vis känns det som om jag har återfunnit något från barndomen, när bokens ord gick rätt in i kroppen.

I höst fortsätter Alma Pöysti att läsa in Tove Janssons noveller. Näst på tur är Resa med lätt bagage. För som hon säger:

– Tove blir du inte av med.