I slutet av maj mottog den belgiske författaren Bart Moeyaert litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inför ett fullsatt Konserthuset Stockholm. Priset överlämnades av kronprinsessan Victoria. 

Hans tacktal blev omedelbart hyllat som en framtida klassiker. Ett tal som till vis del baserades på ett brev som Bart Moeyaert skrev i nya numret av Vi Läser:

»Dear Sweden,

Min mamma är drottning av Sint-Kruis i Brygge. När hon är ute och handlar vinkar folket till henne. Ibland blir jag vittne till det. Då sitter jag bakpå hennes cykel med fötterna i cykelväskorna och jag vinkar till alla på gatan, precis som hon.
 

Min mamma vet allt om kungahusen. Den mesta kunskapen hämtar hon ur bladet Point de Vue. När er kung gifter sig med er drottning sitter hon på första raden. Alla jalusier är stängda och ljudet på teven, en ACEC med blanka knappar, är högt uppvridet. När mamma ser kungaparet tillsammans kväver hon ett litet skrik.

I Sverige bor kärleken.

Så fort jag upptäcker Astrid Lindgrens böcker känner jag mig som hemma i dem. I vårt eget kungarike bygger mina sex bröder och jag kojor. Vi hittar bortsprungna katter, hypnotiserar höns, snickrar ihop racerbilar, sånt som Lindgrens barn också sysslar med.                 

I min fantasi bor alla svenskar på oxblodsröda bondgårdar i björkskogar. Det ryker ur alla skorstenar. Alla hundar är stora. Barn talar tjorvska. Vettuva

Jag har utstående öron. Jag är ett sånt där barn som först får syn på skäggstrået på fasters haka och inte förrän efter det får syn på faster. Ibland skriver jag en berättelse eller ritar en teckning. Jag är en tolv år gammal bokslukare och vet inte om att det viktigaste i livet redan ligger bakom mig.

Tjugo år senare finns det en plan. En av mina böcker har getts ut av Rabén & Sjögren. Jag bjuds in till Bokmässan i Göteborg. Inför denna tilldragelse kommer ett par svenska recensenter till Belgien och träffar en rad författare viden bankett.

Den kvinnliga recensenten bredvid mig är styv på att sitta tyst. Jag utgår från att vi alla har en mamma, ett förflutet och ett liv just nu, så det skulle vi kunna prata om.

Jag frågar recensenten om hon är recensent till yrket. Hon kastar tillbaka bollen och frågar om jag är författare till yrket. Vi kör fast lite. Recensenten läser aldrig barnböcker eftersom hon inte har några barn. Jag säger att jag inte heller har några. Men att jag en gång varit barn.Vettuva.

Det är i den stunden det händer.

Recensentens ansikte skiner upp. Hon lägger handen på min arm och citerar uppspelt ett stycke ur en bok. Så mycket svenska i ett svep är nästan mer än jag klarar av. Språket rinner in i öronen som sirap. Jag skruvar på mig på stolen.

Via Astrid Lindgren, som vid detta bord blir drottning av Sverige, förvandlas det hela till en minnesvärd kväll. Recensenten och jag kommer in på det arv vi får som barn. Och hur viktigt det arvet är. Att vi tack vare det än i dag älskar eld. Och ensamvargar. Och tydlighet. Och att emellanåt lyfta en häst. «

Med varm hälsning från Belgien, Bart Moeyaert

Annons