Den 28 december tystnade en av vår tids stora litterära röster – israelen Amos Oz. Med anledning av hans död återpublicarar vi Catrin Ormestads stora porträtt. 

Skymningen faller över Negev, och en isande ökenvind blåser genom Beershevas gator. Säkerhetsvakter har spärrat av infarten till Ben Gurion-universitetet och kollar alla bilar som ska köra igenom. Fler rör sig inne på universitetsområdet, trots att de flesta studenterna har gått hem för dagen. Några katter klättrar i en soptunna bakom kafeterian, ovetande om demonstranterna som samlats utanför en av föreläsningssalarna. De vajar med israeliska flaggor och håller i plakat.

»Förrädare«, står det på ett.

Det är Amos Oz alla väntar på.

Han stiger ur taxin tillsammans med sonen Daniel, strax efter det att dörrarna öppnats och auditoriet fyllts av ett hundratal tillresta besökare. De har kommit för att se Oz dela ut ett pris till Shovrim Shtika (»Bryta tystnaden«), en israelisk organisation som samlar in vittnesmål från soldater som tjänstgjort på de ockuperade områdena. De skulle egentligen ha mottagit Berelsonpriset, som varje år delas ut av universitetets avdelning för Mellanösternstudier till någon eller några som verkat för israelisk-arabisk förståelse. Men universitetets president Rivka Carmi grep in och bestämde att de inte kunde få priset, eftersom det skulle strida mot »konsensus« i Israel.  Efter deras hårda kritik av Israels krigsföring i Gaza 2014 har Shovrim Shtika av den israeliska högern anklagats för allt ifrån landsförräderi till omstörtande verksamhet.

En handfull adjunkter samlade emellertid in en motsvarande summa pengar och instiftade ett »I stället för Berelsonpriset«-pris, i protest mot universitetsledningen. Att Oz gick med på att hålla inledningstalet gav prestige åt ceremonin.

Han ser liten ut bakom podiet, men det är bara tills han börjar tala. Han påminner om att de som av sin samtid kallades förrädare, ofta har kommit att betraktas som hjältar.

– Jag har alltid tagit det som en hedersutmärkelse, något som jag bär med stolthet.

Vem som är en förrädare är något som Amos Oz har funderat mycket på, ända sedan han som 16-åring förälskade sig i Jesus. I israeliska skolor undervisar man inte om andra religioner än judendomen, men han hade mött kristna influenser i Bachs musik och i Dostojevskijs romaner och visste att om han skulle ha en chans att förstå dem måste han läsa evangelierna.

– Så medan de andra pojkarna var ute och spelade basket eller jagade tjejer – jag var kass på båda – sökte jag tröst hos Jesus.

Oz föll för »hans poesi, hans sinne för humor, hans frispråkighet och djärvhet, hans medkänsla«. Men allt i den kristna läran kunde han inte hålla med om. Att vända andra kinden till framstod till exempel som oförsvarligt naivt för en pojke som själv hade varit med när den nyss utropade judiska staten anfölls av åtta arabiska arméer – det som i Israel kallas för Självständighetskriget 1948.

Men mest av allt upprördes han över Judas berättelse, inte av teologiska skäl, utan av dess brist på logik. Hur kom det sig till exempel att Judas, som var en välbeställd man, förrådde Jesus för den relativt blygsamma summan av 30 silverpenningar?

– Som många unga pojkar läste jag mycket deckare, och det här väckte snoken i mig.

Det fanns inget Google på den tiden, men Oz lyckades ändå ta reda på att det motsvarade knappt 6 000 kronor i dagens penningvärde. Och om Judas ändå var så girig, varför gick han i så fall och hängde sig efteråt? Och varför angav han Jesus med en kyss, när alla i Jerusalem måste ha vetat vem Jesus var?

 

»Jag är verkligen den vandrande juden« konsta­terade Amos Oz, som ändå tvingades dra ner på resandet efter en cancerdiagnos häromåret.


 

Amos Oz visste redan som barn att detta var den mest förödande kyssen i historien, och berättelsen om Judas långt ifrån någon oskyldig saga – det var »den västerländska antisemitismens Tjernobyl«.

– Hur säger du >Judas< på svenska, frågar han retoriskt. Och hur säger du >jude<?

Hur, undrar han, ska svenska barn som hör berättelsen om korsfästelsen förstå skillnaden mellan Judas och jude?

Det skulle emellertid dröja nästan 60 år innan Oz var redo att ta sig an Judas historia, och föreslå en annan tolkning.

– Jag var först tvungen att hitta Shmuel Ash, Gershom Wald och Atalia, förklarar han en smula ursäktande.

De är huvudpersonerna i hans nya roman, Judas.

Ash är en tafflig, avhoppad universitetsstudent med ett buskigt skägg och ett förstorat hjärta, som med lätt framåtlutad gång skyndar genom det sena 50-talets Jerusalem – en stad som fortfarande är delad mellan Israel och Jordanien –och som är omgiven av minfält, taggtrådsstängsel och ödelagda arabiska byar. Men i skymningen kan pianomusik och ensamma cellotoner höras från öppna fönster, och runt middagsborden diskuteras politik, litteratur och filosofi. Till ett sådant hem kommer Ash när han svarar på en annons om att mot kost och logi hålla en åldrad akademiker, Gershom Wald, sällskap in i de regniga, mörka vinterkvällarna.

Ett av de ämnen som återkommer i de diskussioner som förs över otaliga koppar te är vem som är förrädare. Ash har en teori om att Judas i själva verket var den mest hängivne av lärjungarna. Det var han som övertalade Jesus att komma till Jerusalem, eftersom han förstod att det behövdes ett mirakel för att övertyga massorna. Judas hade ju sett Jesus gå på vatten och uppväcka de döda; han hade ingen anledning att tvivla på att Jesus skulle kunna stiga ned från korset – och sedan skulle himmelriket komma! Men när Jesus dog och Judas förstod att det var han och ingen annan som bar skulden,  hängde han sig, och då »dog den förste kristne. Den siste kristne. Den ende kristne«, skriver Ash i sin anteckningsbok.

Men Judas är också en kärlekshistoria mellan Ash och Walds svärdotter, änkan Atalia, vars far Shealtiel Abrabanel stämplades som förrädare när han motsatte sig staten Israels bildande. Precis som Jesus trodde han på universell kärlek och ville att judar och araber skulle leva tillsammans i en gemensam stat.

Judas är en bok som i allra högsta grad är relevant i dagens Israel, där frågan om landets identitet, gränser och demografiska sammansättning fortfarande är lika brännande som den dag staten utropades. Men boken har visat sig lika angelägen utanför Israel, där den hyllats som ett mästerverk och kallats Oz bästa roman. Till hans egen stora förvåning.

– Ja, för det är en idéroman och inte någon uppenbar bästsäljare. Inget våld, utom möjligen korsfästelsen, inga intriger, inga Mossad-agenter, ingen israelisk ockupation och inga palestinier – och sexet kommer väldigt sent, inte förrän på sidan 265! Så nej, jag trodde inte att den skulle bli en sådan framgång.

Men Judas har redan kommit ut i 15 länder, och ytterligare 15 står på tur. Och Oz, som efter en cancerdiagnos för några år sedan drog ned på sitt resande, gör åter igen bokturnéer.

– Jag är verkligen den vandrande juden, suckar han, när vi möter honom i den lägenhet i norra Tel Aviv som han delar med hustrun Nily och deras 17-åriga katt Freddy.

Oz anses av många vara Israels främste nu levande författare, och han är den internationellt mest kände. Hans böcker har översatts till mer än 40 språk, och han har tilldelats av rad priser och utmärkelser, bland andra den franska Hederslegionen och Israelpriset. Hans namn förekommer år efter år i spekulationerna inför Nobelpriset. Hans stora självbiografiska verk En berättelse om kärlek och mörker har sålt i över en miljon exemplar världen över och är en av de bäst säljande böckerna i Israel någonsin. Men framgångarna till trots ger Oz intryck av att vara den »kibbutznik« som han var under en stor del av sitt liv. Han stiger fortfarande upp klockan fyra varje morgon, den tid då det var dags att mjölka korna, och i hans livsstil eller sätt att klä sig märks inga spår av hans royaltyer.

– Jag ska berätta en hemlighet för dig: jag har aldrig haft det där behovet av att utmärka mig. Det är ett begär som kan vara dödligt, särskilt för män. Jag brydde mig aldrig om att bli den bäste i skolan, i armén eller i mitt arbete, och jag har heller aldrig varit den bäste.

vid 77 års ålder har han fortfarande en pojkaktig glimt i ögat, och när han blickar tillbaka på sitt liv är det med en ödmjukhet som är genuin. Hans litterära framgångar finns inte med bland det som han är mest tacksam för.

– Jag har levt mycket längre än båda mina föräldrar och mitt liv är mycket bättre än alla mina förfäders. Alla. Jag har aldrig blivit förnedrad eller förföljd för att jag är jude – för att jag tillhör vänstern, ja, men det är en annan sak. Jag fick ofta stryk på skolgården när jag var pojke, men det var aldrig för att jag var jude.

Nästan alla i hans släkt dödades i Förintelsen, men hans föräldrar Yehuda Arieh Klausner och Fania Mussman lyckades i sista stund fly antisemitismens Europa till det brittiska mandatets Palestina. De hade båda svårt att finna sig tillrätta i det nya landet. Oz far hade stu-derat litteratur och historia i Vilnius och kunde läsa på 16 språk men behärskade aldrig helt hebreiskan. Han misslyckades med att få en lärartjänst i Jerusalem, arbetade på ett bibliotek och satt uppe på nätterna och skrev litteraturvetenskapliga böcker och essäer. Hans mor led av depressioner och tog livet av sig när Amos var tolv år. Hans barndom är ett återkommande tema i alla hans romaner.

– Jag antar att på ett eller annat sätt återvänder jag alltid till den familj jag växte upp i. Alltid, vad jag än skriver om, det går inte att komma ifrån det.

Som 14-åring bytte han namn från Klausner till Oz – »styrka« på hebreiska – och flyttade ensam till kibbutzen Hulda i centrala Israel. Där mötte han Nily, och där föddes deras tre barn. Trots att kroppsarbete inte låg för honom – »jag var kibbutzens skämt« – förväntades han delta i arbetet som alla andra. När han slog igenom som författare och bad att få mer tid att skriva möttes det med indignation av en del kibbutzmedlemmar, för vem skulle plöja fälten och mjölka korna om alla trodde att de var konstnärer och satt och skrev böcker hela dagarna?! De gick till slut med på att ge Oz en dag i veckan för att skriva, och med varje bok som han gav ut fick han ytterligare en dag. Men han förväntades fortfarande servera i matsalen på lördagar, även efter det att Min Michael blev en bästsäljare 1968. All royalty gick oavkortad till kibbutzen. Det var inte förrän Amos och Nily lämnade Hulda 1986 som han kom att äga något mer än sina böcker och lite kläder. Han var 46 när han för första gången fick ett checkhäfte. På en läkares inrådan bosatte de sig i Arad nära Döda havet, sedan det uppdagats att deras son Daniel led av astma.

Amos Oz strävade efter att samla på sig så få ägodelar som möjligt. Men en ordentlig bokhylla ville han ändå ha.


 

För tre år sedan flyttade de till Tel Aviv, de ville vara närmare sina fyra barnbarn. Men Oz saknar fortfarande öknen, vilken gav honom »perspektiv på evigheten«. Hans tidiga morgonpromenader går nu i stället till stranden, eller parken, men stjärnorna, vinden och trädens skuggor får honom fortfarande att minnas vad som är viktigt och inte, vad som är förgängligt och vad som kommer att bestå.

– De skrattar varje gång en politiker säger »för alltid«, »aldrig«.

Innan solen gått upp sätter han sig vid skrivbordet i arbetsrummet på tolfte våningen och börjar skriva med penna och papper; kladdiga utkast som han sedan skriver rent med pekfingrarna. Halv nio har han skrivit klart.

– Men på eftermiddagen går jag till-baka till skrivbordet för att stryka allt som jag skrev på morgonen, konstaterar han med ett varggrin.

Att ta bort text är minst lika viktigt som att skriva, framhåller Oz.

– Jag undervisade en gång på en skri-
varkurs. Jag sa till dem: jag kan inte lära er att skriva, det kan ingen, men jag kan lära er vad ni ska stryka.

Han blir tankfull när han får frågan om hans prosastil har förändrats genom åren.

– Jag hoppas det. Jag är ingen expert på min egen stil. Jag kan ge dig en hel föreläsning om Agnon, James Joyce eller Kafka, men när det gäller mitt eget sätt att skriva så vet jag faktiskt inte.

En människa känner inte igen sin egen röst, konstaterar Oz.

Skrivprocessen beskriver han som en fåfäng strävan efter det ouppnåeliga.

– I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.

Vid sidan av sina romaner skriver Oz essäer och debattartiklar. Han håller för närvarande på med en uppdaterad och utökad utgåva av Hur man botar en fanatiker, som denna gång även ska ges ut på hebreiska. Den kommer dock inte att få en sådan spridning i Israel som i till exempel Sverige, där den delades ut i skolorna – trots att det kanske kunde behövas.

– Du antyder väl inte att Israel har ett problem med fanatism?!

Oz är ironisk, hans ansikte en grimas av spelad förvåning.

Svaret på frågan är ja. I den liberala vänstern är det till exempel många som oroar sig för att bosättar-rörelsens messianska trosföreställningar om att Gud lovat Judéen och Samarien, det bibliska namnet på Västbanken, åt judarna fått fäste till och med i den politiska mittfåran.

Syftet med boken är dock inte att omvända fanatikerna, dem kan ingen nå. Den vänder sig till dem som är i farozonen för att radikaliseras. Oz hoppas att den ska tjäna som ett vaccin, för fanatism är ett slags sjukdom.

– Min son säger att Hur man botar en fanatiker borde säljas på apotek, inte i bokhandeln.

Hur den kommer att tas emot i Israel vet han inte.

– Allt jag skrivit har varit kontroversiellt i det här landet, skrockar Oz, och ser ganska nöjd ut.

Han blir allvarlig igen när samtalet kommer in på Donald Trump, Brexit, det som Oz tror är ökande antisemitism i världen, och andra uttryck för vad som av många upplevs som osäkra tider.

– Vi fick en fantastisk gåva av Hitler och Stalin – de hade aldrig för avsikt att ge oss det, men det gjorde de: de gav oss 60 eller 70 år av försiktighet. Vi var så chockade av fasorna och alltför försiktiga för att våga använda våld. Men nu verkar deras present ha nått sitt utgångsdatum.

Också i Israel är det många inom vänstern som känner att de förlorat kontrollen över utvecklingen. Det är inte bara människorättsorganisationer som Shovrim Shtika och B’Tselem som märkt att opinionen blivit alltmer nationalistisk, allt mindre intresserad av fred med palestinierna. Enligt Oz beror det på att det nu finns fler generationer av israeler som ser ockupationen som en naturlig del av livet.

– De kan leva med den. Inga bussar exploderar just nu, inga restauranger eller kaféer brinner. Det är en del dödsoffer, men ändå färre än i bilolyckor. Medelklassen i Israel har det bättre än i många europeiska länder.

själv har han i snart 50 år oförtröttligt arbetat för ett slut på ockupationen och upprättandet av en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza, och han känner sig alltmer ensam. Under hösten dog Shimon Peres, en av de sista i en generation av män och kvinnor som fortfarande trodde att fred var möjligt. Oz var en av talarna på hans begravning. De var goda vänner och brukade höras på telefon varje fredag klockan fem – trots att Oz inte gjorde någon hemlighet av att han aldrig röstat på Peres.

– Det fanns en nästan barnslig oskuld hos Shimon. Han var en politiker och han talade inte alltid sanning, men under allt det där var han ett otåligt barn som aldrig slutade tro att allting kunde bli
bättre, konstaterar Amos Oz.

När han ser på sina barnbarn tänker han på allt arbete som återstår för dem, och han önskar att han skulle ha lämnat över mindre åt dem att göra. Men han är trots allt hoppfull.

– Jag avskyr ordet »oåterkalleligen«, som är så populärt inom både den radikala vänstern och extremhögern. Det finns ingen väg tillbaka. Jag tror att bara döden är oåterkallelig, och det är något som jag ännu inte har kunnat kolla, säger Oz med ett snett leende.

Utanför fönstren har vintermörkret fallit och i soffan har Freddy kurat ihop sig. Oz kastar en diskret blick på klockan. Han försöker alltid vara i säng senast klockan nio.

Precis som på kibbutzen.

 

Catrin Ormestad är journalist och författare, bosatt i Israel sedan många år. Reportageboken Gaza – En Kärlekshistoria kom nyss i nyutgåva. Hennes debut Det nionde brevet finns ute i pocket.

Intervjun publicerades i Vi Läser #1/2017.

Annons