Av: Anders Teglund  Foto: Fredrik Jalhed

När pandemin slog till tog den Augustprisade förläggaren Anders Teglund jobb som cykelbud på Foodora. Det här är hans berättelse om hur han blev en liten kugge i den väldiga gig-ekonomin.

Det är december 2020.

I Göteborg är det grått, varmt och mörkt. Man har piffat till gatorna med julbelysning och pandemin till trots så är det ganska mycket folk i rörelse. När jag började som bud i ­pandemins första våg var det nästan alltid ödsligt på stan. Under sommaren hittade folk ut igen för att sedan hålla sig hemma under stora delar av hösten.

I dag har jag två pass på sammanlagt åtta timmar. Jag har avverkat tre timmar vid lunch och ska ut på ett femtimmarspass på kvällen. Jag värmer en middag i mikron på Lagerhuset vid Järntorget där jag har mitt kontor. 

Jag cyklar mot Hagakyrkan för att logga in i zonen, tar fram mobilen och öppnar Foodoras app Roadrunner. Jag trär på mig det rosa munskyddet över näsan. Jag får en notis om att jag behöver uppdatera appen. Hinner jag? Det är bara en minut till mitt pass börjar. Men jag har inget val. 

Allt jag gör mäts. Hur snabbt jag ­accepterar en ny order, hur länge jag väntar vid en restaurang och hur jag rör mig mot kunderna. Att logga in för sent i zonen är inte bra. Jag kommer att få en Late login i min statistik.

Anders Teglund, Foodorabud och förläggare

Några minuter senare är appen uppdaterad och jag ska precis trycka på Start shift när jag blir avbruten av ett 08-­nummer. Jag trycker bort det. Jag vet ändå vem det är. Det är Foodoras robot som ringer för att understryka att jag är försenad. Den ringer om jag hanterar appen för långsamt; om jag missar att acceptera en ny beställning eller om jag inte loggar in i tid. 

Första ordern kommer omedelbart. Hipsterburgarstället The Goods som ligger på Lorensbergsgatan vid Avenyn. Det immar på glasögonen av andetagen som tränger upp från munskyddet. Det är både svårt att se och att andas.

I restaurangen är det tomt. Jag tar av mig hjälmen och lossar munskyddet. Jag vet inte hur det är för alla andra, men jag behöver i alla fall syre, åtminstone då jag ska cykla. Jag handspritar mig så ofta jag kan och håller avstånd till kunderna när jag lämnar maten. Men munskyddet klarar jag inte av.

– Which number? frågar servitrisen mig. 

– Number twenty seven, svarar jag. 

Jag får en påse med hamburgare, packar ner den i min rosa väska, och trycker Picked up i appen. Nu får jag reda på mitt nästa steg. Jag lämnar den till en kund som bor vid Kapellplatsen. Dit är en uppförsbacke på en dryg kilometer. 

Det här är egentligen en stad med fel rykte. Göteborg är inte en stad nära havet, utan en stad på berg. Det blir man varse om man jobbar som cykelbud. De flesta kunderna bor på någon höjd, och de flesta restaurangerna ligger i någon av dalarna. 

När jag var ny som bud i april 2020 var det knäckande med alla backar, men nu är jag mer van. Det är värre om beställningarna har långa distanser. Vår lön är delvis provisionsbaserad och därför vill man helst ha många korta leveranser. Det är vanligt att folk beställer mat från sin kvarterspizzeria. Till en början störde jag mig på deras slöhet – de kunde väl gå ut och hämta sin egen snabbmat? – men nu uppskattar jag de som beställer inom sin närmsta omgivning. 

Nästa order är också från The Goods. 

 Hello, I have number twenty nine, säger jag. 

– On its way! ropar servitrisen. 

Jag har börjat prata engelska på jobbet. Alla pratar engelska med mig eftersom de antar att jag inte är svensk. I regel kommer alla bud från andra länder. När jag drar på mig de rosa kläderna går jag in i en annan identitet och engelskan är en av de sakerna som kopplas på. 

Timmarna i julstadens dova dimma rullar på. Det blir glest på gatorna. Ljudet från matbudens mopeder surrar på cykelbanorna. Jag möter rosa bud överallt. 

tillsammans med min bror Jonas driver jag bokförlaget Teg Publishing. Förra året fick vi uppleva vad varje svensk förläggare drömmer om: vi vann Augustpriset. Det var hisnande att sitta finklädd på Konsert­husets främsta rader och veta att detta kan vara dagen då allt lyfter. Boken Osebol av Marit Kapla var nominerad i kategorin Årets skönlitteratur. Vi var nervösa.

– Jag känner igen den här känslan, sa min bror när galan startade. Och jag vet hur det brukar sluta när det känns så här. 

Att jobba med kultur är att vänja sig att leva med motgångar. Men denna gång hade han fel. Vi fick pris, konfetti ­sprutade över oss, och vi beställde ett stort tilltryck med Augustprisets guldlogga på bokomslaget. 

Det var ett år sedan. Nu har jag snart jobbat nio månader som matbud för Foodora. När pandemin kom försvann i princip alla mina frilansuppdrag samtidigt som bokförsäljningen dalade. Allt stannade och jag kände hur livet höll på att kantra ner i ett djupt hål. Jag behövde sysselsättning och pengar. Jag insåg också att om det blir en djup depression i samhället kommer jag behöva hålla igång kroppen för att inte dras ner i mörkret. 

Anders Teglund på jobbet, det vill säga Foodorabud.

Idén att ta jobb som bud uppkom eftersom jag ville skriva om krisen på något vis. Det finns ett begrepp som heter »kronvittne«, som används av filosofen Walter Benjamin i hans klassiska verk ­Passagearbetet. När han skrev om förra sekelskiftets Paris använde han »flanören« som kronvittne. Flanören gick runt bland boulevarderna och blev Benjamins symbol för den tidens konsumtions- och stadsliv. 

Coronakrisen har kommit att förändra konsumtionsmönstren och gjorde ­matbuden till en central del av vår tids stadsliv. Jag tänkte att jag kan berätta om krisen, staden och samhället med cykelbudet som kronvittne. Vad möts cykelbudet av när hen rör sig mellan tomma restauranger och konsumenter i karantän? Jag ville också förstå mer om deras villkor. Hur är det att jobba inom företaget? Hur känns det i kroppen? 

Vi befinner oss i ett pågående skifte gällande hur arbete, kapital och tjänster utformas, ofta nära den tech-finansiella sektorn som kopplar samman konsumenter, producenter och behov genom nya appar. Den kanadensiske forskaren Nick Srnicek har skrivit boken Platform ­Capitalism, som handlar om hur de ­digitala företagen påverkar vår värld. I grova drag kan man säga att vår tids konjunktur är ­präglad av en ­långtgående trend mot ökad proletarisering och ett globalt ­befolkningsöverskott. De ­moderna affärsmodellerna är mycket slimmade. Det kan röra sig om ­städtjänster, mathandling, ­hantverkare i hemmen, men också uthyrning av boende (Airbnb) eller transport (Uber). Samtliga kännetecknas av att de är »tillgångslösa«. Uber är världens största taxibolag, men äger inga bilar. Airbnb är den största bostadsuthyraren, men äger inga fastigheter. Foodora är en av ­världens största restaurangmatsleverantörer, men äger inga restauranger.

De som utför dessa tjänster är ofta människor utanför den traditionella arbetsmarknaden: prekariatet. Guy Standing skrev i sin numera klassiska bok Prekariatet: Den nya farliga klassen om hur denna reservarmé ökar, och hur det bildas nya klassmönster i samhället. 

De prekära arbetsvillkoren har en tendens att sprida sig till nya sektorer och det finns många begrepp i omlopp som alla belyser olika delar av detta skifte: gig-­ekonomi, delningsekonomi, app-­ekonomi, uppmärksamhetsekonomi, plattforms-ekonomi … Det sker en förflyttning där ekonomin i dag domineras av aktörer som inte äger produktions­medlen, utan snarare »äger information«. Exempelvis en app som sätter samman kunder, restauranger och matbud. 

En papperspåse från Foodora.

Det är sektorer som attraherar – och bygger på – en stor del riskkapital, enligt vad som brukar beskrivas som »tillväxt före profit«. Det är många som växer snabbt, men har en bra bit till lönsamhet. Det pågår en intensiv kapplöpning mellan en rad varumärken, som alla strävar efter en monopolställning. Matbudsleverantörerna liknar alla varandra både när det kommer till arbetsvillkor och tjänstens utformning. I Storbritannien har sociologen Callum Cant gjort något som liknar det jag gör – han tog jobb som bud under en del av sin tid som doktorand. Han arbetade för företaget Deliveroo, Foodoras brittiska motsvarighet, och skildrar i avhandlingen Riding for Deliveroo den utbredda och ­gränsöverskridande känslan av maktlöshet i app-ekonomin. Foodora är en del av en koncern som samlar en halv miljard restauranger världen över. Även om det är många bud som arbetar för företaget är det alltid appen som står i centrum. Alla bud vet hur lätt de kan bli ersatta. Kontrakten är korta och det gäller att prestera enligt de uppsatta målen. Eftersom många är helt beroende av lönen håller de en låg profil gentemot arbetsgivaren och gör sina timmar, trots att arbetsvillkoren är undermåliga. 

i väskan blandas oset från hamburgare, sushi, pizza, thai och indiskt. Jag glider fort in i arbetsrytmen, det är som ett orienteringspass på cykel. 

Jag räknade med några månader på cykeln under våren och att det skulle ge mig material till en essä om arbete i krisen. Både budjobbet och skrivandet skulle alltså ge mig pengar. Det finns något beräknande i min idé. Jag sökte mig till ett företag som har rykte om sig att vara en av de värsta exploatörerna av mänskligt arbete i vårt samhälle. Som kulturarbetare suger jag mig nu fast som en blodigel på denna multinationella exploatör i hopp om att få ut något som jag kan sälja vidare på min marknad: en bok, eller detta reportage som du nu läser. Man kan säga att jag exploaterar exploatören. Alla måste vi äta. 

I början när jag berättade för folk i min omgivning om att jag hade tagit jobb som matbud var jag väldigt mån om att också säga att jag ämnade skriva om det. Jag skämdes gruvligt över de rosa kläderna och dess låga status. ­Skrivprojektet gav mig ännu ett lager innanför dessa rosa kläder – något som onekligen har en hög status i det litterära fältet – nämligen den wallraffande skribenten. Min sociala status är knappast »hotad« bara för att jag nu cyklar runt och levererar mat. Snarare tvärtom.

Det bakvända är att för en kultur-arbetare kan det alltså finnas pengar att tjäna för den som gör »en resa neråt« i klasserna och skildrar det. Detta säger om inte annat en hel del om statusen på arbetarlitteraturen i vår tid. 

Jag kastade mig efter en livboj och fick tag i den här.

Jag är en budbärare; ibland kommer jag med mat och ibland kommer jag med en arbetarskildring. Så länge någon betalar mig kan jag bära en önskad maträtt eller ett vittnesmål hem till dig. 

Min inställning till budjobbet har dock förändrats över tid. Nu för tiden känns det inte lika nödvändigt att inflika att jag också håller på med ett skriv-projekt när jag möter någon iklädd dessa kläder. Ibland tänker jag att jag leker ­wallraffande författare bara för att ha ett dugligt svepskäl för att få arbeta som cykelbud. Jag älskar nämligen att cykla. Och jag blev kvar betydligt längre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag skulle kanske kunna fortsätta som bud även efter pandemin – och utan att skriva om det. Bara nöta på med cyklingen för småpengarna. Nu har jag cyklat i olika årstider och gillar dem alla: När det är sommarväder njuter jag av värmen. När det regnar njuter jag av att alla cykelpendlare håller sig hemma. När det snöar och jag ska pressa mig upp för en lång backjävel försvinner livets alla små-bekymmer. 

Budjobbet har gjort mig mer ödmjuk inför mina privilegier. Ibland när jag umgås med mina vänner kan jag känna mig fattig för att jag inte har råd med exempelvis en spontan resa till fjällen. När jag träffar ett annat matbud är jag glad över att jag har ett medborgarskap i Sverige och ett par rejäla vinterskor. Och en röst i samhället. Och mer därtill. 

Anders Teglund.

Jag går in på McDonald’s Avenyn. Min order är några minuter bort.
Jag scannar av personalen, de ser ut att ha koll på läget, inga kunder som står och klagar på ­felaktiga beställningar, ingen stilla­stående kö.

Arbetet präglas av upprepningar: acceptera beställningar i appen, parkera, fälla ner cykelstödet, låsa fast bygellåset genom bakhjulet, ta av sig väskan, gå in till restaurangen, packa maten, manövrera mobilen, memorera adresser och läsa av trafiken. 

Beställningen blir färdig. Jag packar ner påsen i väskan, får en adress till ­kunden, som bor ovanför Chalmers, det är en nätt uppförsbacke dit. 

Klockan passerar sju. Jag får några beställningar i stans västra delar. Nu är det helt mörkt ute och knappt någon biltrafik. Skönt, då kan jag cykla i mitten av bil-vägarna. Det är bra flow i beställningarna i dag, de flesta är korta leveranser. Ibland möter jag något annat bud och höjer då en hand för en kort hälsning. Det är ett ensamt jobb. Vi har ingen arbetsplats, jag möter sällan någon jag har träffat förut, och stunderna där vi hamnar vid samma restaurang räcker sällan för att inleda en konversation. Det går att säga att appen är min närmaste kollega. 

Restaurangen Spikat i Majorna gapar tom. Ägaren frågar om vi har mycket att göra. 

– Som vanligt, säger jag. 

Anders Teglund, Foodorabud och förläggare

Det är inte så lätt att uppskatta. Jag ser ju bara en order åt gången. Men man kan få en känsla, om det är mycket ­dubbelordrar är det högre tryck. Det här känns som en lugnare kväll. 

– Vi har knappt haft några gäster i dag, säger hon. 

– Är det länge kvar på min order?

– Tio minuter kanske. 

– Får jag sätta mig ner?

– Ja, visst. Du kan sitta där i hörnet. Vill du ha vatten?

Som bud kan jag inte styra över mitt arbetspass. Vid vissa pass går beställningarna i ett och man får ingen vila. Men ibland kommer man till en restaurang som inte är färdig med maten och får då en mikropaus. Har man tur får man vänta inne i restaurangen och har man riktigt tur blir man erbjuden ett glas vatten. 

Jag hämtar mobilladdaren i cykel-­väskan och letar upp ett vägguttag. Appen ber mig fråga hur länge det är kvar på ordern. Jag spanar in i köket, upp-skattar det till fem minuter. Fortfarande helt öde i restaurangen. 

De senaste åren har något som ­kallas dark kitchens, eller spökrestauranger, börjat etablera sig i de stora städerna. En restaurang som saknar besökare, likt denna, hyr en centralt belägen kökslokal undangömd i en fastighet, utan skyltfönster och plats för sittande gäster. De slipper därmed betala hyra för en attraktiv lokal och kan fokusera enbart på hemleveranser. För den hungriga hemma i soffan gör det ingen skillnad – de kan scrolla bland matbilderna – det spelar ingen roll att den tillagas i en restaurang dit ingen gäst kan gå. Pandemin skyndar på digitaliseringen och automatiseringen. Spökrestauranger väntas vara nästa steg. Det kommer rita om våra städer. Konsumenterna, med medelklassen i frontlinjen, har en tendens att äta upp allt de älskar. Nu riskerar de att äta upp sitt eget restaurangutbud.

Maten är färdig. Det är dags att dra vidare. 

Det är en kort sträcka till kunden. Jag knappar in portkoden, går tre våningar upp, drar ut påsen ur väskan, ringer på kundens dörr, trycker Dropped off i mobilen. 

Det duggregnar. Jag torkar av mina glasögon med en servett innan jag går ut till cykeln igen. Nästa beställning är från en thai-restaurang några kvarter bort. Jag möter ett mopedbud där. Han ser ut att komma från Indien eller Pakistan. Vi nickar till varandra. Jag frågar om han jobbar många timmar. 

– Mellan trettio och fyrtio per vecka. 

Anders boktips

📕Musikanternas uttåg av P.O. Enquist  »Skildrar en brytpunkt i den tidiga arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet. En karg och rik roman som har lärt mig mycket om hur svårt det måste ha varit för den fackliga rörelsen att ta sina första steg.  Slutscenen är det brutalaste jag har läst.«

📕 Arbetarlitteraturens återkomst av Rasmus Landström
»En bok om hur svensk arbetarlitteratur har fått en renässans. Men också en fenomenal historik över den växelverkan som funnits mellan arbetarlitteraturen och samhällets utveckling under 1900-talet.«

📕 Allt som är fast förflyktigas av ­Marshall Berman
»En bok om stor-­stadens utveckling och om hur moderniteten alltid har omkullkastat vad vi tagit för givet. Att läsa om hur processerna har pågått i hundratals år – och hur de har gett avtryck i de stora klassiska verken – är både en tröst och lärorikt.«  

📕 Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami »När Murakami skulle skriva en biografi över sitt författarliv blev det också en bok om att springa och cykla. Att han började med båda så sent i livet är hoppingivande!«

📕 Amazon – bakom framgången av Julia Lindblom»Journalisten Julia Lindblom reser runt till Amazons gigantiska lager och pratar med ­lagerarbetare, leveransbud och andra som under hot om uppsägning för-söker organisera sig för bättre villkor.«

📕 Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie »Om två nigerianer i exil som kämpar mot dold och öppen rasism. Det är en episk roman om kärlek och klassklyftor.«

📕 En anka är bra att ha av Isol»När man ska fundera på olika roller i vårt samhälle gäller det att öva på perspektivbyten. Alma-pristagarens bok för de allra ­minsta är en helt ­briljant övning i det.«

– Studerar du också? 

– Ja, jag läser maskinteknik på Chalmers, säger han. Masterprogrammet.

Det är många utbytesstudenter som tar budjobb för att finansiera kursavgiften på 61 500 kronor. Det är svårt för mig att förstå hur de lyckas få ihop så mycket pengar här. Men de har väl inte mycket till val. 

– Hinner du med studierna när du ­jobbar så mycket? frågar jag. 

– Det är svårt, säger han. Men jag gör så gott jag kan. Jag jobbar bara kvällspass. 

Maten är färdig och jag får fram ­adressen till nästa kund. Vi säger hej då och jag går ut till min cykel. Kunden bor på Mariaplan mitt i Majorna. Han ­kommer ut och möter mig på gatan, vilket alltid är uppskattat. 

När jag öppnar väskan och tar tag i matpåsen får jag bara med mig två handtag. En låda med röd currysås har gått sönder och kastats runt i väskan. En skarp doft slår emot mig.

– Åh, nej, jag hatar när det där händer, säger han.  

Jag lägger den trasiga papperspåsen på marken och placerar tre matlådor på den. 

– Funkar det att bära in dem så där? 

– Ja, inga problem. 

Anders Teglund, Foodora-bud och förläggare

Väskan är fullständigt nersölad. Jag trycker Dropped off och får en ny order. Jag trycker inte Accept utan öppnar ­chatten för att skriva till Dispatchen, en slags kundtjänst som vi bud kan vända oss till när det uppstår problem. En automatisk notis poppar upp, den säger att eftersom jag inte har accepterat min senaste order kommer jag att få en halvtimmes obetald rast. Jag ställer mig nära husfasaden för att undvika regnet. Det tar någon minut, sedan får jag svar av en människa som heter Angela. 

– Did you inform the customer?

– Ja, han stod bredvid mig. 

– Okej. Tack för att du informerar oss. 

– Självklart. Men vad ska jag göra nu?

– Nästa gång kan du informera oss omedelbart och skicka en bild. 

– Jag informerade er omedelbart. Han fick sin mat. He’s alright. My bag is not, though. 

– Okay, great, thanks. No worries. Du får en rast för att rengöra den. 

Jag har tjugo minuter på mig att sanera väskan. Currysåsen osar som ett moln. Jag parkerar vid Lagerhuset och börjar torka ur den folieklädda insidan. Såsen har kladdat in i varenda söm, varenda veck. 

Rasten är slut, det kommer en ny order från en indisk restaurang. Vinden tilltar, det yr löv över vägarna. Kunden bor ovanför den kilometerlånga uppförs-backen Eklandagatan. Sedan är passet slut. Dagens arbete var nästan åtta timmar, fördelat på två pass. Jag har cyklat nästan sex mil och har gjort tjugotvå leveranser. Lönen landar på 960 kronor, vilket ger en snittlön på 128 kronor i timmen. Det luktar fortfarande curry överallt.


Anders Teglund är förläggare, kultur­arbetare och pianist bosatt i Kungsbacka. Den 21 september debuterar han med Cykelbudet.


Annons
prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare