En fjunig debutants nobeldagbok

TEXT ANNE SWÄRD ILLUSTRATION SANNA MANDER

Först ut var Per Wästberg. Sedan följde Sara Danius. Vi talar förstås om Nobeldagboken. Nu har turen kommit till Anne Swärd. Förväntningarna är på topp, men inget blir riktigt som hon hade tänkt sig.

Mars

Nedräkningen har inte riktigt börjat än, men jag som gör Nobelresan för första gången har bråttom iväg. Ingen resfeber, bara förstagångsäventyrarens rena lust inför utmaningen. Långa listan med nomineringar ligger nu färdig och vi ledamöter får en chans att komplettera om något författarskap skulle saknas. Tvåhundra namn ska snart silas ner till tjugo, som ska silas ner till fem … På den nivån kommer konkurrensen naturligtvis att vara mördande, men jag hoppas att mina favoriter ska stå sig.

I sista stund har viruset satt stopp för Akademiens länge förberedda resa till Rom. Vatikanen stängde för besökare strax därefter. Tusentals pilgrimer från hela världen skulle snabbt kunna förvandla platsen till en farlig coronahärd. Birgittasystrarna (som erbjudit att inhysa oss i Casa di Santa Brigida mitt i Rom) blir sannolikt också tvungna att stänga porten mot smittan snart.

Litteraturen finns, allt annat ställs in. Till och med våra torsdagssammankomster, där närvaron normalt brukar vara mycket hög. Allt vi kan göra nu är att avvakta virusläget vecka för vecka, i hopp om att detta inte ska bli långvarigt. För att döva min Rom-längtan läser jag Resan till Rom av Hjalmar Söderberg, som jag hittar när jag botaniserar i Litteraturbankens rika gömmor. Sedan romanen med samma titel av Alberto Moravia, som enligt Nobelprisarkivet nominerades hela 15 gånger – utan större lycka.

Om man som jag är lagd åt det grävande hållet och road av att själv se mönster är »The Nobel Prize Nomination Archive« en guldgruva (tillgänglig för alla på nätet). Jag har numera också rätt att gräva i det riktiga arkivet, men har inte hunnit dit än – som ny i Akademien saknas inte viktigheter att sätta sig in i. Som tur är verkar ingen förvänta sig att man ska göra det i någon annan takt än sin egen.

Resan till bokmässan i Colombia blir inställd även den. Jag var inbjuden som författare men hade också en hemlig plan att sondera den latinamerikanska litteraturen med Nobelpriset i tankarna. Sådant görs bäst på plats, men jag får hitta andra sätt. Att söka utanför den västerländska litteratursfären är en av de uppgifter som känns mest värdefull och stimulerande just nu.

April

April is the cruelest month … »den driver / syrener ur den döda marken, blandar / minne och åtrå«. För dessa rader, och några till, fick T.S. Eliot priset 1948. Måtte bara denna uppblossande pandemi vara över med april. I väntan på det måste folk förstås betala sina räkningar, och tanken om en krisfond har väckts i Akademien. En riktad akutinsats för författare som drabbats av avlysta litteraturarrangemang. De är många, ska det visa sig. Ansökningarna väller in.

Samtidigt börjar det hända saker på Nobelfronten. På säkert sätt skickas »exspektanslista« ut, med 20 särskilt intressanta kandidater omsorgsfullt framtagna av Nobelkommittén. En ledamot ber att få lägga till ett saknat namn. Inga problem. Flödet mellan kommittén och övriga ledamöter verkar smidigt och prestigelöst.

Jag skummar de nominerade i farten på väg mot en tv-studio. Detta råkar också vara dagen innan utgivningen av Jackie, med ett maraton av intervjuer. Hjärtat slår en frivolt när jag ser en av mina favoriter bland de föreslagna. Förhoppningsvis hänger det med ända till slutet, när de nominerade reducerats till en handfull. Jag hinner inte fördjupa mig i de fylliga motiveringarna förrän jag senare den kvällen sitter på tåget hem mot Skåne, efter att ha suttit fast i ett spöklikt ödsligt Stockholm i veckor.

Det kunde knappast ha varit en märkligare tid för Nobelläsning, 2020 ser bara harmoniskt ut på pappret, våra liv är i gungning, allt inhiberat. Litteraturen finns, och fortsätter att finnas, men våra fysiska sammankomster inställs. Arbetsflödet får dock inte hindras, med så många viktiga ärenden på gång.

Detta är en ambitiöst arbetande akademi, märkte jag så snart jag fick se den från insidan. Framöver får det bli möten »per capsulam«, som vi kallar det, »genom en kapsel« (från kurirernas sätt att under antiken transportera känsliga meddelanden). Det är ett klent substitut för själva sammanhanget – till exempel att få slå följe med Kristina Lugn ner till Den Gyllene Freden efter avslutat möte. Det går långsamt, men saknas inte verbal underhållning. Trots att ledamöterna sällan umgås privat hade hon och jag avtalat att ses för lunch. Inställd.

Stipendiediskussioner kan vara känsliga. Frågan om inval än mer. Hur vi bäst fyller stolen efter Göran Malmqvist måste därför också vänta. Den stora frågan är … om vi inte kan mötas, hur ska det gå med överläggningarna som kräver den strängaste sekretessen; de kring Nobelpriset.

Maj

Maj månad har knappt hunnit börja, så förlorar vi Kristina. Sorgen och förstämningen är stor, nätt och jämnt behärskad. Många kände henne väldigt länge, för mig blev bekantskapen kort men unik. Med Kristina vid bordet fick sammankomsterna en oförutsägbar espri. Jag börjar inse vad Peter Englund menade när han sa att det trista med Akademien är att man måste följa så många vänner till graven. Vi skickar minnesord mellan oss som ett sätt att hålla henne kvar ännu en stund.

Trots allt måste arbetet fortsätta. Under kommande möte beslutas att avsätta fem miljoner som stöd till akut trängda författare och översättare. Jag är övertygad om att Kristina skulle ha gett detta förslag sitt oefterhärmliga bifall.

Nobelkommittén har efter överläggningar enats om fem högoktaniga litterära livsverk. Efter öppna diskussioner med övriga ledamöter läggs ett sjätte namn till den korta listan. »Pröva« är ordet som används, och jag gillar det. Låter handfast och bra. Det är vad vi ska göra under sommaren – med vidast möjliga sinne pröva dessa författarskap mot varandra. Det är naturligtvis omöjligt, de är så olika. Vi måste göra det ändå.

Juni

Så går vi i sommaren ut. För min del betyder det mitt andra liv, vid vägs ände i en gammal arrendegård i Fyledalen. I skånelängans skrivrum är friden total, med utblick över vidsträckta fält och rävens stråk över vallmobackarna.

Frid så länge vi inte har besökare i huset, vill säga, för gästsängen står i min skrivlya. Idén med att inreda en arbetsstudio i den del av ladan som tidigare fungerade som sädesmagasin är en tydlig effekt av coronan. Om det inte vore för isoleringen på landet skulle jag inte ha varit hemma tillräckligt mycket för att ha tid att spinna drömmen om »ett eget rum«, avskilt och som gjort för Nobelläsning under åren framöver.

»I wrote these essays as I would poems; I wrote from what I know – trying to undermine the known with intelligent questions. Like poems, they have been my education.« Skriver en av kandidaterna, och jag påminns om vad Kristina nyligen mejlade mig, om skillnaden mellan god litteratur och stor litteratur. Sommaren är vigd åt den sistnämnda. Genom Nobel-biblioteket förses vi med allt som kan hjälpa oss att få en så rik bild som möjligt av varje enskild författares livsverk – somliga mer omfångsrika än andra.

Juli

Initialt har jag två favoriter, men ambitionen står fast att hålla mig redo att överraskas och övertygas i annan riktning. Av de sex nominerade hade jag läst fyra sedan tidigare, men inte hela författarskapen.

Till skillnad från Selma Lagerlöf är jag inte barnlös. Fem vuxna barn med vänner besöker oss i olika konstellationer dessa veckor. Ytterst efterlängtade. Ändå … måste jag till slut dra mig undan från barn, bygge, och kattungarna vi nyss fått från en kull i grannbyn.

Drar till Köpenhamn, över den nyss öppnade gränsen, för att få läsro. På tåget mellan Ystad och Svarte inser jag att jag glömt datorn hemma, med allt kringmaterial om kandidaterna. Förbannar först mitt slarv, men väl inne i läsningen inser jag att detta var det bästa som kunde hända. Nu är det bara jag och texterna (och en långsam fläkt i hettan på det billiga hotellrummet). Ingenting annat. Inga analyser, inga biografiska fakta, ingen värdering annat än min egen. Det är precis som det ska vara.

Augusti

I samband med att jag tillfrågades om att sitta i Akademien gjordes en diskret sondering ifall jag skulle vara intresserad av själva Nobelprisberedandet. Nu har jag formellt fått frågan om att ta plats i denna kommitté efter årsskiftet. Ett åtagande av en magnitud jag instinktivt ryggade inför, men min tvekan uppvägdes snabbt av en självklar lust inför uppdraget. Har jag nu fått förtroendet ska jag förvalta det så väl jag bara kan. Litteratur i ett internationellt perspektiv – i min värld finns inget mer stimulerande.

Jag läser och läser … Medan världen störtar in. Synkront med den katastrofala explosionen i Beiruts hamn briserar oroligheterna i Belarus. Vi håller daglig kontakt med människor i Svetlana Aleksijevitjs närhet. Att ingenting kunna avslöja utåt om vårt engagemang kan kännas frustrerande, men samtidigt är det ju det minsta problemet i sammanhanget.

Jag tar mig in till Malmö för att spela in Filosofiska rummet. Nobelkonferensen i Marbach har skjutits upp, bokmässan i Helsingfors likaså. Det är bara att vänja sig – men inte till den grad att man helt slutar hoppas. Något som inte ställts in är uppenbarligen kronhjortarnas brunst (den årliga högljudda). Ett av de kraftfullaste lätena i svensk natur, som det mänskliga örat påstås kunna uppfatta på 6000 meters avstånd. Jag hör dem runt huset om nätterna, inte mycket mer än sex meter bort. Ett antal bockar med sina gäng svårflörtade hindar.

September

Tillbaka i stan efter ett halvår på landet. Doften jag nästan glömt att jag saknat slår emot mig när jag skjuter upp den vansinnigt tunga dörren på Källargränd. Jag länsar mitt överfulla fack. »Fru Lugn« saknas under »Fru Swärd«. Vi satt ofta bredvid varandra under sammankomsterna också. Det kommer att bli mycket tomt.

Utanför läsesalen möts jag av personalen, vänlig och tillmötesgående. Kanslichef Louise, räntmästare Carina, och Madeleine från Nobelarkivet. Febril aktivitet nu, uppdämd energi efter det långa undantagstillståndet. Bibliotekarien Linda sticker åt mig översättningar av en av mina två favoritkandidater. Hittills har jag bara läst vederbörande i original. En outtalad regel är att inte yppa något om sin läsning förrän det är tid att redovisa den för de andra, och plädera för sin författare. Integritet fordras. Om de andras preferenser vet jag därför ännu ingenting.

Ledamöterna ser ovanligt fräscha ut efter en lång vår och sommar utomhus, antagligen läsande Nobel-böcker förklädda i falska omslag. Det som prisas är ett helt författarskap, inte ett enskilt verk som i Nobels ursprungliga beskrivning, så mycken läsning blir det. Själv anländer jag nässlad, björnbärsriven, solkysst och kattungeklöst till mötet.

Nu ska kommittén på plats redogöra för sina läsningar. Varje kommittémedlem har redan skriftligen inkommit med grundliga, individuella utlåtanden av samtliga kandidater. Vi tar emot deras intryck utan att kommentera på annat sätt än genom att ställa frågor. Nästa vecka förväntas vi presentera våra enskilda omdömen.

Tomas Riad berättar om det framåtsyftande projektet med intensivsvenska för nyanlända. Mats Malm om boken som ska delas ut till landets alla sexåringar (glädjande 130 000 ex måste tryckas upp av En bro av poesi). I luften darrar ändå något annat … Nästa vecka måste vi börja processen med att plädera, diskutera, rösta och enas.

I väntan på det hinner jag trumma samman teaternämndens externa medlemmar, som ska bidra med sin kunskap kring ett stipendium. En i gänget lovar fårskinnsfällar och infravärme i sin corona-säkra ateljéträdgård på Söder, när vi ses hos henne.

Veckan går fort. Till det viktiga torsdagsmötet kommer alla väl förberedda, detta har vi ju ägnat den försvinnande korta svenska sommaren åt. Jag tänker på Kjell Espmark som vigt 40 år av sitt 90-åriga liv åt detta. Åsikterna kring de jämförda författarskapen går ihop och isär på ett intressant sätt. Samtidigt tränger sig världen på. Armenien och Azerbajdzjan tar upp striden om bergsprovinsen Nagorno-Karabach ännu ett varv. Armenien har en särskild plats i mitt hjärta, jag längtar ofta tillbaka dit men dess historia är mörk och söndersliten – och det tycks aldrig ta slut. Sitter i sessionsrummet och kommer på mig själv med att undra om det stämmer som jag hört, att glaset här är skottsäkert sedan hoten under Rushdie-affären. Kanske är det bara nerver? Det börjar närma sig nu.

Oktober

Tankarna på Nobel upptar nästan all tid just nu, samtidigt måste det egna hinnas med mellan varven. Omslag och korrektur ska ses över inför en återpublicering av mina tidigare romaner. Börjar misstänka att skälet till att förlaget nu ger ut dessa tre volymer för tredje gången är att de tycker att jag skriver för långsamt … Men det måste gå liv mellan böckerna, inte bara tid. Jag måste jobba upp en angelägenhetsgrad som gör en bok oundviklig, annars blir det inget.

Så har vi gått in i Nobelveckan.

Efter rika resonemang och sluten omröstning (ballotering lär jag mig att det heter) sitter vi med en ny pristagare. Ögonblicket känns lätt andäktigt, även för de som varit med om detta åtskilliga gånger.

Mats går omedelbart för att ringa. En fotograf står beredd att föreviga ögonblicket. Av rädsla för läckor kan detta moment inte förberedas, så allt vi har är numret till en fast telefon i hemmet utanför Boston. Och en stilla förhoppning om att Louise Glück ska plocka upp luren, trots den tidiga timmen där. En, två, tre gånger ringer Mats, fotografen hinner tröttna innan pristagaren lyfter luren. I börssalen väntar pressen otåligt på att namnet ska tillkännages.

I den första videoutsändningen, på trappan till huset i Massachusetts, påminner hon i sin svarta ansiktsmask om den mexikanske rebelledaren Subcomandante Marcos. Och lite om Doris Lessing. Avvaktande. Konsternerad. Och precis som sin poesi oinsmickrande, osminkad och känslig. Så vad är grejen med Glück? Trots sin lågmäldhet är hon chockerande bra. När hon är som bäst, och det är hon ofta. Dessutom oftare och oftare – hennes förmåga att omskapa sitt diktande från en samling till nästa är omvittnad. En poesi så långt från »larmar och gör sig till« man kan komma. Som äger poesins kanske viktigaste kvalitet; den låter sig inte uttömmas, tycks fyllas på vid varje läsning.

Poesi handlar om uppmärksamhet, och hon lyckas skapa detsamma hos mig som läsare. Sensibel men osentimental, »kontra-sublim« har hon visst kallats, motsatsen till högstämd alltså. Ja, hon är i alla fall motsatsen till monolitisk – det här är en författare som vill kontakt, tilltalet är öppet. Genom hennes texter pulserar en hög livskänsla, sida vid sida med sorg. Och giftig humor. »To soften us up for the sterner truths.«

Var det vad jag kände när jag först läste henne? Som 15-åring hittade jag Glück i en tusensidig samling med titeln USA-poesi. Kan omöjligen ha förstått vad jag läste den gången. Inte på djupet. Men hundöronen vid hennes namn indikerar att jag fick vittring på något hos henne.

Förhoppningsvis läser alla som har möjlighet henne i original. Hon är inte vansklig att översätta för att hon är svår, snarare för att hon är så enkel. Inte lätt, men avklarnad. Allt syns.

Hemma på gården i Fyledalen håller det blivande arbetsrummet i ladans sädesmagasin på att ta form. Jag ser redan fram emot att inleda nästa års prisomgång i detta nya rum.

I år firar Nobelpriset 120 år. Vid årsskiftet blir handlingarna från 1970, rörande valet av Solzjenitsyn som pristagare, möjliga att studera för forskare och experter. Louise Glücks akt öppnas först år 2070. Om jag blir hundra, som min farmor och hennes syskon, får jag vara med om reaktionerna då.

Men nu ska jag först såpskura golvet, skaffa ett låsbart bokskåp och en lagom nersutten läsfåtölj.

---

Anne Swärd är författare och ledamot i Svenska Akademien sedan 2019. Hon är aktuell med romanen Jackie. Hennes tre första romaner (Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget) återutges efter årsskiftet som ljudböcker och i pocketformat.