Hennes berättelser älskas av generationer av läsare. Men mot sin vilja har Barbro Lindgren fastnat i barnboksfacket. Med ett frostigt Öland som fond berättar hon om sitt skrivande. Sin kultursnobbsallergi. Och om hur hennes make, alias karaktären Loranga, dog en fasansfull död.

Ursprungligen publicerad i Vi Läser, 1 2013 

Barbro Lindgren kör vant upp på Ölandsbron, medan hon försöker räkna efter hur många gånger hon har åkt över den.

Vi är på väg från Kalmar till byn Glömminge på Öland, där författaren bor permanent sedan ett tiotal år tillbaka. Jag sitter bredvid Barbro med vallhunden Mimmi i knät. Mimmi har – efter en ingående inspektion – nådigt accepterat att jag sitter på hennes plats. Mot att hon får använda mig som sittkudde. Hon gör också fullständigt klart att Barbro är hennes människa och inte min. Det har Mimmi förstås alldeles rätt i. Men mitt på Ölandsbron inser Barbro Lindgren och jag att faktiskt också vi har ett band till varandra. 

– När jag gick på Konstfack var jag ung. Sjutton år. Men det fanns en person som var yngre, han var sexton och hette Peder Duke, säger Barbro lite försiktigt och tittar på mig.

Peder!? Farbror Pedde! Klasskamrat med Barbro? 

Plötsligt förstår jag varför Peder gav mig Loranga, Masarin och Dartanjang på min femårsdag med orden: »Den här boken VET jag att du kommer att gilla. Hon som har skrivit den är alldeles, alldeles fantastiskt underbar. Läs den så fort du har lärt dig bokstäverna ordentligt, lova mig det!«

Eftersom min farbror i vanliga fall aldrig skulle drömma om att tala om för mig vad jag skulle göra, insåg jag att det var något speciellt med den där boken. Alltså lärde jag mig snabbt att läsa. Berättelsen om den livsbejakande och anarkistiska trion Loranga, Masarin och Dartanjang blev min första, egenlästa bok: min väg in i skönlitteraturen. Farbror Pedde visste precis vad han gjorde.

Barbro Lindgren. Författarporträtt
»Jag hade ett stort frihetsbehov redan som barn«, säger Barbro Lindgren. Nu bor hon året runt på gården i Glömminge.

Ville bli arkeolog

Namn:Barbro Lindgren.

Född: 1937.

Bor: I Glömminge på Öland. 

Familj: Sönerna Mathias och ­Andreas (musikerna Bröderna Lindgren) med familjer. 

Bästa egenskap:»Min medmänsklighet – som även omfattar djur.«

Sämsta egenskap: »Jag är ­fördömande på ett fördomsfullt sätt. Jag kan döma människor ­efter att bara ha sett dem på tv eller hört dem på radio.«

Ville som barn bli:»Musiker, författare eller arkeolog.«

Dold talang:»Jag visslar rätt bra, faktiskt.«

Drömmer om :»Egentligen drömmer jag inte om så mycket. Jag tycker allt är ganska bra som det är. Men jag skulle tycka att det var skönt att inte vara så ­begränsad av kroppslig värk
som jag är.«

– Det är så sorgligt att Peder är död! Vet du, jag hittade så fina, gamla brev ifrån honom när jag städade för ett tag sedan. Å, jag tyckte mycket om honom, säger Barbro med ett varmt leende.

Och han var väldigt förälskad i dig, tänker jag. Fast det säger jag inte högt.

En stund senare glider vi in på gårdsplanen till Barbros Ölandsgård från 1700-talet. För tio år sedan bestämde hon sig för att flytta till Glömminge för gott, efter att ha sommarbott där i många år. Hon hade tur, just då blev en av de sista, kringbyggda gårdarna i byn till salu. Barbro har lagt ner mycket kärlek och arbete på att rusta upp den. Nu är huvudbyggnaden och flygeln varsamt renoverade och uthusen lyser faluröda. I anslutning till dem har Barbro anlagt en liten, paradisisk vinterträdgård. Ute råder arktisk kyla, men inne i det stora växthuset är det varmt och ljust. Här bär citronträdet vackert gula citroner och det stora clementinträdet dignar av intensivt oranga frukter. I ett hörn står ett bord med en mycket bekväm stol. Det skulle kunna vara en interiör från ett finare kafé i Rom, staden som Barbro längtar lite till. Men numera åker hon inte gärna så långt. Sedan många år tillbaka gör en plågsam fibromyalgi att kroppen ständigt värker mer eller mindre.

– Det här är en av mina favoritarbetsplatser. Det är så vilsamt här, ljust och ombonat med alla växterna. Här sitter jag ofta och skriver. Alltid för hand, det är lättare att vara omsorgsfull med orden då, säger Barbro. 

För oss som har följt hennes författarskap är Glömminge en välbekant plats. De senaste åren har Barbro Lindgren skrivit ett antal tankeböcker avsända från just denna lilla öländska by: betraktelser från den lilla världen som speglar den stora. I böcker som Om sorgen och den lilla glädjen och Ingenting hände, två gånger har läsaren fått stifta bekantskap med några av de människor och djur som är hennes käraste vänner. 

Det är just den här formen av tankeböcker – texter i gränslandet mellan filosofi och prosalyrik – som Barbro tycker allra bäst om att skriva. Hon vill koncentrera sig på den sortens författande i fortsättningen. Den här våren ger hon ut sin allra sista bok för småttingar, Vi leker att vi är pippifåglar, med illustrationer av Camilla Engman.

– Men den skrev jag för många år sedan. Nu vill jag bara skriva vuxenböcker. Det känns lite grann som om jag har fyllt min kvot på barnbokssidan.

Det låter som en dramatisk kursförändring men det är det egentligen inte alls. Ända sedan debuten 1965 har hon skrivit romaner, prosa-lyrik och tankeböcker för vuxna parallellt med barnböckerna. Ändå ser de flesta svenskar henne som en renodlad barnboksförfattare.

– Det är något märkligt med just barnböcker. Blir man känd som författare av sådana, är det nästan hopplöst att bli uppmärksammad för andra sorters böcker, säger Barbro lite uppgivet.

Fast egentligen inser hon nog att det inte beror på vattentäta skott mellan barn- och vuxenlitteratur. Det handlar helt enkelt om att hennes poetiska barnböcker står i en klass helt för sig själva. Med suverän lätthet behandlar hon de svåraste av teman. Sorgen och glädjen går hand i hand, humorn bottnar i djupaste allvar och humanismen och empatin genomsyrar allt. Barbro Lindgren är så anmärkningsvärt bra att det är omöjligt att inte se henne som en förgrundsgestalt inom svensk barnlitteratur.

Vad är skillnaden mellan att skriva vuxen- och barnböcker? Du skriver ju alltid om existentiella teman på samma skenbart enkla prosa – oavsett om du vänder dig till yngre eller äldre läsare?

– Jag tycker om böcker som är enkla, men på ett komplicerat sätt. Konsten ligger i att ladda den där skenbara enkelheten med något viktigt. Det gäller förstås både barn- och vuxenböcker. 

– De grundläggande, stora frågorna är alltid spännande att skriva om. Dem funderar ju både barn och vuxna över. Såtillvida är det ingen skillnad. Men barn har en begränsad erfarenhet av livet, därför måste man som barnboksförfattare röra sig på marker de känner igen. Fast nu känner jag att jag har gjort det i så många år att jag är färdig med det.

Mimmi cirklar runt matte. De har samma sorts blick, de här två damerna. En varm, nyfiken blick som samtidigt är mycket fast och bestämd. 

– Jaha, nu har Mimmi bestämt att det är dags att gå in, konstaterar Barbro. 

Vi lämnar vinterträdgården och går över gårdsplanen till mangårdsbyggnaden. Här och var ligger små skulpturer och leksaker utplacerade. En liten, målad träbåt sitter fastkilad i en hållare för en vattenslang. I äppelträden hänger diskborstar i klara färger. De får träden att se ut som humoristiska installationer.

– Jaså, de där! De är till för alla mina fågelbad. Jag är bekväm, vet du. Det är för jobbigt att gå och leta efter dem. Nu vet jag ju var jag har dem!

Att prata med Barbro Lindgren är att slunga sig ut i halsbrytande, filosofiska funderingar ena sekunden, och skratta åt vardagslivets små glädje-ämnen i nästa.

Barbro blickar tillbaka. »Det är väldigt skönt. Jag har ju gjort allting nu!«

Mimmi tittar uppfordrande på matte när vi har kommit in i huset. Plötsligt tar Barbro fram hundgodis och slänger in i det kombinerade vardags- och arbetsrummet. Mimmi springer efter som skjuten ur en kanon och tar det. Sedan jagar Barbro Mimmi tills hon har ätit upp godiset och Barbro inte orkar springa mer.»Det är lite ansträngande att ha hund«, säger Barbro med blossande kinder och går in i vardagsrummet igen. 

Rummet domineras av ett stort skrivbord där det råder en hemtrevlig oreda. På väggarna hänger fina målningar av Barbro själv, systern Katarina Olausson Säll och vännen Madeleine Pyk. 

Vid skrivplatsen hänger en stor ram med bilder på hela släkten. Ett fotocollage, men lika mycket en bild av hennes litterära universum. Familjen återkommer ständigt i hennes verk: Barbro besvärjer döden och glömskan genom att skriva om sina kära som för länge sedan är borta. Farmor och farfar med alla åtta barnen i Torsby i Värmland – Barbros barndoms förlovade land – skildrat i den ömsinta diktsamlingen När jag var prins utav Arkadien. Mormor och morfar i Kalmar och Barbros mamma konstnären och pappa ingenjören. Maken Bo Lindgren och sönerna Mathias och Andreas. Och så alla syskonen Enskog som barn förstås: Kerstin, Kjelle, Katti, Mats och Barbro själv. 

Hur var du som barn?

– Jag har alltid haft ett stort frihetsbehov, det hade jag redan som barn. Jag tycker så synd om min storasyster Kerstin. Mina föräldrar uppfostrade henne, förstabarnet, för mycket. Men när jag föddes tre år senare hade de tröttnat, säger Barbro.

– Jag fick utforska världen helt på egen hand. När jag var fem år, var jag ute ensam och tog kontakt med olika sorters människor. Många människor – i synnerhet äldre – berättade om sina liv för mig. 

Barbro tror att det egna utforskandet av världen är en starkt bidragande faktor till att hon så tydligt minns hur det var att vara barn. Det är just den kvaliteten – förmågan att autentiskt kunna skildra ett barns känslor inför livet – som gör henne så unik och älskad som barnboksförfattare. Därför läser generation efter generation av barn Sparvel-böckerna och Jättehemligt, -Världshemligt och Bladen brinner – om Barbros uppväxt i -Bromma på 1940- och 50-talet – och nickar. Just så är det att vara liten.

Barbro förstår det andra vuxna inte fattar. Att ett barns liv innehåller så mycket dramatik: lika delar nattsvart förtvivlan och sprittande livsglädje. 

En annan röd tråd i hennes författarskap är empatin. Barbro Lindgren står alltid på de utstöttas sida: hon värnar om annorlundahuvudena, de mobbade och de övergivna. I början av 1970-talet skrev hon tre poetiska romaner om utanförskap: Molnens bröder, Felipe och Eldvin. Det är något av det märkligaste och vackraste som har skrivits om utkantsmänniskor, människor som är delar av andra universum än det gängse. Trots att romanerna tillhör det allra bästa Barbro Lindgren har skrivit, är de märkligt okända. 

– Asch, min barnboksproduktion har ställt sig i vägen i vanlig ordning. Men nu kanske de får en ny chans! En teater i Stockholm har planer på att dramatisera Molnens bröder – och det hoppas jag mycket på! 

Vi fortsätter igenom huset. Över Barbros säng hänger porträtt hon har målat av den yngre brodern Kjell och maken Bo. Två människor som varit viktiga för henne, men som också vållat henne stor smärta.

Kjell, Kjellegubben kallad, dog tjugo år gammal i en bilolycka. Med honom dog en del av Barbro också. Hon, som hade tänkt sig en framtid som bildkonstnär – och hade gått Konstfack och ett tag på Konstakademien – slutade helt att måla. 

– Glädjen i att måla var helt borta, det kändes som om jag var färdig med det. Jag upptäckte att det inte gick att uttrycka känslor i den utsträckning jag ville i måleriet, skrivandet fungerade mycket bättre.

»Folk tror att jag har hittat på karaktärerna. Faktum är att livet var ungefär som i Loranga-böckerna.«

Bo träffade hon på Konstfack, där hon gick reklamlinjen och han dekorationslinjen. Hon insåg ganska snart att den vackre, mörke mannen med sitt vallonska arv var den rätte för henne.

– Jag tror att det är ganska få förunnat att känna en så stor och innerlig kärlek som vår. Vi hade det väldigt bra ihop de första åren – och så fick vi ju två underbara söner.

Familjen bosatte sig på landet utanför Stockholm och Barbro har skildrat deras liv i böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang.

– Folk tror att jag har hittat på karaktärerna, men jag har svårt att fantisera ihop saker. Faktum är att vårt liv faktiskt såg ut ungefär så där, låt vara att jag har skruvat det lite grann, säger Barbro och berättar om den smällkalla vintermorgon då Bo åkte till jobbet iförd familjens blommiga tehuv. Den som han – som Loranga – bär i böckerna.

– En morgon gick jag in i ett av våra rum bara för att upptäcka att Bo hade målat allt grönt under natten! Det var en liten överraskning, vill jag lova …

Livet kunde ha fortsatt att vara fint. Men Bo arbetade intensivt som scenograf med farliga plas-färger  – i en tid när man inte brydde sig om att använda dragskåp och se till att ventilationen fungerade. Barbro och barnen såg oroväckande förändringar komma smygande. Bo blev retlig, alltmer frånvarande i familjen, stod inte ut med -någon form av krav.

– Det var fasansfullt, han blev en helt annan. När han till slut lämnade familjen, tyckte barnen nästan att det var en lättnad. Några år senare dog Bo i cancer, säger Barbro.

Vi bestämmer oss för att åka och äta lunch. På restaurangen med utsikt över sundet sätter servitören oss vid ett trevligt, lite avsides bord. Vi talar om en av de starkaste böcker Barbro har skrivit, Nu är du mitt barn, som handlar om hennes egen mammas sista tid i livet. Där blandas förundran – över hur alla åldrar kan leva vidare parallellt i en äldre människa – med sorg inför den stundande förlusten. Plötsligt säger Barbro att hon har känt sig påtagligt mycket äldre den senaste tiden. Att hon har börjat vänja sig vid tanken på sin egen död.

– Det är väldigt skönt. Jag har ju gjort allting nu! Och jag har ingen lust att göra om saker hur många gånger som helst!

Döden är ett ständigt tema i hennes verk, men hon skriver inte mer om den nu än tidigare. Som liten var hon livrädd för döden, så rädd att hon gick runt och intervjuade gamla människor om den. Hon frågade dem om deras sjukdomar och om de var rädda för att dö. 

– Men de var väldigt sällan rädda för döden, vilket jag tyckte var fantastiskt och väldigt trösterikt.

Vi byter spår och pratar om kulturlivet i Stockholm, Barbro slår fast att hon tycker att det är skönt att bo på distans från det. För att citera hennes vän Tomas Tranströmer (»Vi har aldrig umgåtts, men vi tycker om varandra ändå.«) har hon svårt för »ord, ord men ingen mening«.

– Vet du, jag tror att jag är den ensligaste människa jag känner. Jag vägrar att hålla på och trivselprata. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag råkade ut för någon i kultureliten. Få panik och gömma mig i ett mörkt hörn, kanske, säger hon och skrattar.

Barbro i samma ålder som huvud­personen i Hemligt-serien.

I den underfundiga, poetiska barnboksserien VLMF. Vad lever man för – som handlar om lille Barnhans och hans leksaker – finns den odräglige Farbrornallen, som i tid och otid briljerar med sina kunskaper om Nallebeethoven. Det är en infamt rolig karikatyr av en uppblåst kultursnobb. 

– Jag klarar inte av folk som tycker att de är förmer för att de är verksamma inom kulturområdet och lite kända. Du, förresten, kändis, vilket hemskt ord det är! Hu! Därför är det så bra här på Öland – inte en kotte känner igen mig. Bara grannarna, ingen annan!

Men när jag går och hämtar sallad vid salladsbuffén, dyker en av servitörerna på mig som en hök.

Barbro Lindgrens bästa böcker.
A

– Visst är det Barbro Lindgren du sitter med? Jävlar, det är stort, säger han imponerad.

Barbro och jag äter klart och skyndar ut i snålblåsten. När vi skiljs åt vid min taxi, bekymrar hon sig för att jag inte ska hinna med flyget. 

– Kör fort, hon måste åka tillbaka till Stockholm i kväll! Hon har små barn! säger Barbro med sin allra strängaste röst till taxichauffören. 

Jag sätter mig i taxin och ser den vinkande författaren uppslukas av öländsk dimma. Långsamt försvinner Lorangas, Masarins och Dartanjangs mamma.

Yukiko Duke väljer fem Barbro-favoriter

Molnens bröder/Felipe/Eldvin (samlings­volym)
I dessa tre ­tidiga Lindgren-romaner möter läsaren de intagna på ett hospital i Uppland vid 1900-talets början, den harmynte sydeuropeiske pojken ­Felipe och pojken Eldvin i sockenstugan i ett öländskt samhälle. Ett starkt, poetiskt försvar av allas vår rätt att vara annorlunda.

När jag var prins utav ­Arkadien
Magiskt skimrande prosadikter där Barbro Lindgren skildrar sitt liv från barndom till vuxenliv. Hon återkallar sin barndoms förtrollade Arkadien – Torsby i Värmland där farmor och farfar bodde – och berättar om relationen till föräldrarna och sorgen efter sin lillebror, Kjellegubben.

Nu är du mitt barn
Med sorgsen värme berättar Barbro Lindgren om sin mors sista tid på jorden. Fragment av ett liv glimrar till och försvinner. Allt oftare ­återvänder modern till sin barndom och vägrar att återvända till nuet. Barnet finner sig plötsligt vara moder och modern barn.

Hemligt-serien
Trilogin Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner är en klassisk barnboksserie. Här skriver Barbro om sin egen uppväxt i Bromma, läsaren följer henne från tio till femton års ålder. En gripande och uppriktig berättelse om en ung människas möte med sorgen, döden och kärleken.

Andrejs ­längtan (Barbros egen favorit)
En gång hade Andrej i Sankt Petersburg en mamma med blå klänning och litet spänne i håret. Men hon försvann och Andrej hamnade på barnhem. Nu orkar han inte längta mer, tillsammans med bästa vännen Vova ger han sig ut i världen för att hitta sin mamma. En vacker, ­hoppfull bok om längtan.


Annons
skarmavbild-2019-04-29-kl-17-19-34

Tipsgeneratorn

På jakt efter barnbokstips?

Här finns hundratals boktips för stora och små