Blodspakten
Blodspakten (som är del fyra i Nattkorpen-serien) blir lite av ett nytt kapitel i huvudpersonen Mikas liv. Hon och hennes kompanjon, poliskonstapel Hoff, är på väg till ett gods utanför Uppsala. De ska förhoppningsvis träffa Mikas mamma där. I hela sitt liv har Mika längtat efter henne, och nu har de fått upp ett spår om var mamman är. Mika är både förväntansfull och nervös. Det märkliga är att när de väl anländer till godset, så tror alla att Hoff är en polis från Uppsala. Han är dessutom väldigt välkommen, för det finns tydligen ett pågående brott som behöver utredas på godset. Mikas mamma visar sig vara inblandad i det.
I Johan Rundbergs böcker om Mika får man så mycket valuta för pengarna. Det är alltid ett spännande och klurigt brott som driver intrigen, men bredvid den puttrar en massa andra göttiga saker på. Först och främst Mika själv såklart, den här smarta och snabbtänkta barnhemsungen som mot alla odds alltid landar på fötterna. Hon är en så komplex karaktär, och man hejar verkligen på henne. Vid sin sida har hon Hoff som även han bjuder på en hel del starkt innehåll och många överraskningar. I fonden för de två, miljöerna. I de första delarna är det Stockholm, men nu gäller ett gods utanför Uppsala. Oavsett var allt utspelas, så lyckas Johan Rundberg få det historiska på precis lagom nivå. Det känns äkta och fascinerande, men tippar aldrig över till att glänsa i research. Helt enkelt, den här serien är riktigt välskriven. Det omdömet kan lika gärna även innebära ”… fast ärligt talat, lite tråkig”, men så är inte fallet med Nattkorpen. Riktigt välskriven och riktigt fängslande på flera sätt. Kom för spänningen, stanna för karaktärerna, känslorna, 1800-talslivet och hela totalupplevelsen. Har man väl börjat läsa om Mika vill man bara ha mer.
