Så jävla operfekt
Huvudpersonen Emma har full blown kroppsångest, så realistiskt skildrad att den gör mig gråtfärdig gång på gång under läsningen. Hela hennes högstadievärld är fylld av till synes perfekta tjejer med platta magar och smala lår, och Emma märker hur hon omedvetet försöker hålla in magen så att den inte ska välla ut över jeanslinningen som den brukar. Helst skulle hon vilja vara osynlig. Det är den enda strategin hon har för att inte själv bli utsatt i den hårda, hierarkiska högstadiemiljön. Men så hittar hon en dag en lapp med rosa text. Du är bra som du är. Budskapet blir ett frö som gror inuti Emma, och snart märker hon hur hon vågar göra saker som tidigare kändes helt omöjliga. Som att stå upp för sig själv. Säga emot. Så jävla operfekt är en (jättebra) ungdomsroman om vårt utseendefixerade samhälle, där nästan alla går omkring med känslan av att inte duga, fast ingen vågar prata om det. Förlösningen kommer när tjejerna på skolan inser att de inte är ensamma med den ständiga skammen, och sakta börjar prata med varandra. Deras delade erfarenheter blir till en enad mäktig röst, och känslan när man slår ihop romanen är: Upp till kamp! Det är en väldigt härlig känsla.
