Tredjeplatsen i en novelltävling blev bekräftelse på att journalisten och komikern Alex Åhman var på rätt väg. Det ena ledde till det andra. I mars 2020 debuterar han med en hel samling tragikomiska noveller på österbottniska.

Klein – ett dialektalt ord för klen – handlar om män i olika åldrar som har en sak gemensamt: De passar inte in och balanserar på misslyckandets brant.

– Jag tycker att titeln känns starkare på dialekt. Ingen man vill vara »en klein jävel«, säger Axel Åhman.

Som tidigare utlovat publicerar vi här novellen Bastutronen – som blev startskottet för författarskapet.

————————————————————————————————–

Glasdörren glider ljudlöst upp. Den heta luften slår mot mitt ansikte som en örfil. Bastuns dunkel omsluter mig, mina svårt närsynta ögon försöker desperat få grepp om rummet. Sitter det någon här? Vem har skopan? Är det där en rörelse i hörnet? Jag pustar ut och känner min varma andedräkt mot bröstkorgen. Det är så gott som folktomt, fem före privat bastu i simhallen, värsta lyxen. 

Jag tar sikte på det suddiga ämbaret som jag skymtar mitt på bänken. Det är en typisk finsk simhallsbastu. Långa anonyma träbänkar, ingrodda och härdade av tusentals stjärtars svett. Lukten förklädd av en stark doft av klor. 

När jag dimper ner bredvid skopan märker jag att det faktiskt sitter någon i hörnet. Jag nickar nonchalant mot honom, mumlar ett nästan ohörbart ”moi”. Inget svar. Killen är lång och mager, sitter i fosterställning och verkar inte vilja prata. 

Jag tar tag om den gråa bastuskopans handtag i plast, ämbaret är fullt och vattnet väntar på att ångas bort på den stekheta kaminen. Vattnet blir ånga, ångan blir värme. Värmen biter sig fast i huden och smutsen blir till svett. 

Vattnet splashar med ett fräsande över kaminen. Sakta smyger sig en brännande hetta över min rygg. Jag sneglar mot killen i hörnet. Fosterställning. Han kommer snart att ge sig. Jag vet det. Vissa har inte bastandet i sig, de flesta för att vara helt ärlig. Han i hörnet verkar höra till de få som inte ens är beredda att fejka det. 

Dörren öppnas och en kall luftström drar kring mina tår. Jag och fosterställningen tittar upp som yrvakna surikater, en man i trettioårsåldern kommer in. Jag knycker till med huvudet för att registrera att jag sett honom. Han sätter sig en par meter till vänster om mig. Då märker jag att det finns ett ämbar till just vid mitt vänstra ben. 

Shit. Jag har satt mig på Bastutronen utan att ens veta om det. Drömplatsen på tre skoplängders avstånd från kaminen, mellan de båda ämbaren och med den enda skopan. Jag är kungen, den enväldige härskaren, den obestridlige kejsaren av karabastuns tron. Kallsvetten slår ut på ryggen i den stekheta bastun. 

Ännu en man kommer in, han stannar i dörren och hojtar åt en kompis. Han går in och lämnar dörren öppen. En kall luftström drar in. Hans kompis spatserar lugnt in och stänger dörren slarvigt. Den glider sakta upp och instinktivt vet jag vad jag måste göra. Från botten av mina lungor hostar jag upp min grövsta harkling och morrar på finska: 

– Stäng dörren!

Kompisen tittar ursäktande på mig och skyndar sig tillbaka för att stänga dörren. Jag kastar på med en smäll, måste markera hårt att han är ansvarig för att ha släppt ut värmen som jag så ömt och faderligt vårdat. Jag lägger på min buttraste min för att visa att det är min bastu, och här råder strikt disciplin.

Plötsligt kickar tvivlet in. Vem är jag egentligen att regera på Bastutronen? En närsynt och spinkig tjugoåring med slarvigt rakad pung. Egentligen har jag aldrig gillat att basta, mina bröder regerade alltid på familjens Bastutron. Jag var nöjd med min lott på den förnedrande barnbänken. Det var då det.  

Den nedre bänken, alltså trappsteget upp till den riktiga bänken, är reserverad för de svaga. Barn under tio, rikssvenskar och hjärtopererade pensionärer. Andra klassens medborgare i spelet om Bastutronen förpassas till bänken som dränkts i de värdigas svett. Vänd huvudet åt fel håll och se ting som för evigt etsas fast på din hornhinna. Barnbänken är inte ett alternativ för en riktig man.  

Men nu är jag regent över simhallens bastu, på primetime dessutom. Jag ser hur gubbarna från vattengympan vandrar runt utanför, de står i kö och rycker loss stjärtlapparna. Dörren öppnas och de dundrar in med ölmagarna först. 

Hjorden stannar upp för ett ögonblick. Tar in situationen och bedömer vem som sitter på tronen. Flockledaren för vattengympagruppen spänner ögonen i mig. Han är en fetlagd man med yvig valrossmustasch och blänkande flint. En sekund av förvåning speglas i hans ansikte när han ser vem Bastutronens kejsare är. Jag möter avvaktande hans blick. Han ser ut att vilja säga något och jag snärtar genast till med skopan. Kaminen fräser till likt en katt som försvarar sitt revir. 

Valrossen accepterar motvilligt situationen och viftar mot bänken. Flocken lyder troget. Det dunsar när säckiga stjärtar skoningslöst träffar de stackars plankorna. Jag kastar på med tätare intervaller. Temperaturen stiger en grad i taget, sakta men säkert uppåt. 

Splash. Kaminen fräser till igen. Jag tittar omkring mig för att försäkra alla i bastun om hur nöjd jag är över att känna hettan slå över ryggen. Nästa gång jag kastar på ska jag låta undslippa mig ett diskret ”Oi hohho”, för att markera att det är varmt, men på ett positivt och skönt sätt. 
Splash! 

– Oi hohho … muttrar jag så finskt jag bara kan. Ett p-ljud poppar ohörbart ut när jag i sista stund ångrar mig. Jag hade tänkt mig ett ”perkele” för att ge lite tyngd åt situationen, men det skulle ha varit att spela över.

Flera gubbar kommer in, jag har nu över tio undersåtar som bastar på mina villkor. Det vinglar till i huvudet av värme och makt. Vilken sorts regent vill jag vara? En god herde som håller jämn temperatur för att hålla alla får i flocken nöjda? Eller en tyrann som kastar på bara för att bevisa att han är en sann bastubadare som tål mer än dem? 

Klart att jag kan kasta på måttligt, vilket jag egentligen vill, men då är risken för en skopkupp överhängande. Om jag inte kastar på med järnhand kommer Valrossen att se min svaghet och revoltera. En välorkestrerad skopkupp är något varje basturegent fasar för. Valrossen har alla förutsättningar för att bli en kuppmakare. Trogna hejdukar, ålderns rätt och ett BMI som skulle få en förstaårets läkarstuderande att svettas nervöst. Att avsättas av den översittaren är en skam jag aldrig vill uppleva.  

Jag tar det säkra för det osäkra och kastar på med ännu tätare intervaller. Full skopa från ämbaret till höger om mig mot kaminen. Vattnet flyger i en vacker båge, under några sekunder känns det som att det aldrig kommer att landa. Det förlikar sig med tillvaron i luften och bestämmer sig för att stanna där för alltid. 

Magin bryts av ett plaskande ljud då vatten möter kakelgolv. Skam och fasa väller upp inom mig, jävlar också, jag missade kaminen. Konversationerna har tystnat och alla tittar mördande på mig. Valrossens hånflin ser aldrig ut att ta slut. Jag skyndar mig att muttra en harang med svordomar och kastar på igen. 

Träff. Jag pustar ut när värmen sakta stiger. 

Fosterställningen i hörnet vecklar ut sin gängliga kropp. Sakta förvandlas han från en liten anonym boll till en spinkig karl på en och åttio. Jag följer nöjt med hans reträtt, jag visste att han skulle ge upp först. Men han går inte ut. Han står stilla på golvet en stund innan han utan förvarning sätter sig ner – på barnbänken! 

Allas ögon är riktade mot den gängliga gestalten som satt sig vid Valrossens fötter. Tusen tankar far genom våra sinnen, vad gör människan? Det skulle förstås vara skönt med lite svalare temperatur, men är han inte medveten om vad som står på spel? 

Demonstrativt kastar jag på dubbelt och skakar missnöjt på huvudet. Andningen blir allt tyngre. Svetten rinner nerför ansiktet och mitt våta hår lägger sig som sjögräs över ögonen. Min heta utandningsluft bränner på bringan. Han mellanlandade på barnbänken, men jag ska basta ut honom, vänta bara. 

Splash! 

Valrossen föreläser för sina undersåtar om vikten av att grilla med kolgrill. Han har köpt en ny Weber inför sommaren. Tydligen är gas bara för amatörer och kärringar. Elgrillen på min balkong blänker förbi i mina tankar. Han ska allt få se på grillat.  

Splash! 

Ångan ligger som en dimma över bastun. Konversationerna har tystnat, endast stånkande och mummel hörs. Jag för skopan till ämbaret. Ett skrapande ljud av plast som möter plast, det första ämbaret är tomt. Några gubbar tittar upp och för en bråkdels sekund syns ett hopp i deras ögon om att det inte blir varmare än så här. Hoppet dör när jag sträcker mig till vänster, till ämbar nummer två. I Valrossens ögon lyser fortfarande en låga. Han må vara pensionär, men makthungern har aldrig släppt taget om honom. 

 Några gubbar ger upp. Plankorna på barnbänken gnäller missnöjt när de masar sig upp. Den sista rycker med sig det genomblöta sittunderlaget när han går ut. Hans fot råkar sparka till killen på barnbänken. När de går ut kastar flera andra längtande blickar mot dörren. Jag mest av alla. Valrossen och hans vattengympagesäller sitter kvar. Måste hålla ut. 

Fosterställningen reser sig sakta. Oberörd av värmen går han lugnt ut. Duschens kalla skvalande hörs som en avlägsen dröm. En liten seger, jag är nu den som suttit längst i bastun. Jag försöker vara nöjd. 

Det snurrar lite i huvudet och det enda jag egentligen vill göra är att dricka lite vatten. Jag ser kranen i omklädningsrummet framför mig. Blankpolerat krom, en blå symbol för kyla och porlande vatten som rinner ner i min uttorkade strupe. Jag kniper mig i låret för att bli kvitt hägringen. Fokusera! Du är härskare över simhallens bastu, kallt vatten är en lyx du inte har råd med just nu. Väckt ur min hägring märker jag att värmen har sjunkit lite. Jag låter bli att kasta på mer, försöker visa min medgörligare sida till de svagare bastubadarna. 

Efter en stund hörs det hur Valrossen viskar till en av sina undersåtar och de tittar åt mitt håll. En hemsk föraning kryper i skinnet på mig. Herregud, min paus håller på att kosta mig Bastutronen. Jag fumlar efter skopan, sträcker mig mot fel ämbar och letar förvirrat bredvid mig. Just när Valrossen öppnar sitt gap för att utmana mig känner jag skopans handtag med fingerspetsarna, kör ner den i ämbaret och slungar vårdslöst en vattenkaskad mot kaminen. Samtidigt ropar jag i panik det manligaste jag kommer på: 

– Perkele, mera bara! Om man hade en kvast så skulle dagen vara perfekt! 

Flera rycker förvånat till när jag ropar, men de finner sig snabbt och nickar instämmande. Aningen grovyxad finska, men utbrottet fick önskad effekt. Absolut, säger en. Det enda som fattas, instämmer en annan. Vi når ett tyst samförstånd om att himmelriket är att i ett nittio grader varmt rum fullt av nakna män piska sig med en björkkvist. 

Är det värmen eller makten som har stigit mig till huvudet och får allt att vingla? Oavsett kan jag inte hålla den här takten i all evighet. Min fasad är hård som granit, men om jag fortsätter att kasta på i samma takt kommer den att rämna som det fuskbygge den är. 

Fejkar jag för länge kommer Valrossen att frusta till och schasa bort mig. Det var alldeles för nära nyss, jag får inte riskera en liknande situation. Hånskrattande skulle han vältra sig i mitt nederlag. Alla karlarna i bastun skulle skratta åt mig unisont på hans kommando. Svettig och vanärad, som en slagen stackare skulle jag bli tvungen att lämna min tron. Eller ännu värre, sätta mig på barnbänken. 

Jag måste abdikera på mina egna villkor. Vad som än händer ska han inte få göra en skopkupp. Jag bestämmer mig för att kasta på ordentligt tre gånger till innan jag med värdighet ger upp min makt. Tre stora skopor för att mina undersåtar ska minnas mig som en rättvis men hård kejsare. 

Första skopan slungas iväg. Jag flämtar till när värmen slår över ryggen, det flimrar för ögonen. Den andra skopan skvätter på kaminen, det känns inte ens som att jag styr min kropp längre, det är bara en arm som fastnat i en rörelse. 

Skopa. Ämbar. Kast. Träff. Pina. 

En skoningslös ekvation som upprepas i oändlighet. 

Jag sträcker mig mot ämbaret. Min sista skopa som härskare på Bastutronen. Det har varit en stor upplevelse. En ära och en börda. Makten korrumperar, jag tänker på alla dem jag bastat ut, en annan dag i simhallen skulle det ha kunnat vara jag. 

När jag höjer handen för det sista kastet skakar bänken till. Valrossen har rest sig upp. Som en klumpig Lucia som fastnat med fötterna i klänningen skrider han ner. Han öppnar dörren och schasar otåligt ut de andra. När han ska stänga dörren efter sig vänder han sig om, som i slow motion. Ansiktet är rött och den tidigare så respektingivande mustaschen slokar patetiskt. Han tittar mig i ögonen, dröjer kvar en sekund och nickar bestämt så att dubbelhakorna dallrar.

Det är det största erkännande jag någonsin kunnat be om. 

Jag raglar ut från bastun. Världen snurrar och jag känner mig svimfärdig. Vätskebristen brinner som eld i strupen och pulsen slår som en hammare i huvudet. Jag vacklar fram till närmaste dusch, vrider på kallvattnet och låter det skölja över min illröda kropp. Bakom mig hör jag hur bastudörren öppnas. Ut kommer de få som satt kvar då jag övergav tronen. Ingen av dem plockade upp manteln – skopan och ämbaret – som jag lämnat kvar. 

Tjugo minuter senare har jag knappt återhämtat mig. Kläderna hänger slarvigt och håret ligger slickat mot min röda panna när jag kommer till kafeterian där min flickvän väntar på mig.

– Herregud, hur hårt har du bastat egentligen? 

– Hårt. Det var jag som kastade på, säger jag stolt. 

– Men varför kastade du på så mycket? Du tycker ju inte ens om att basta.

– När man kastar på så måste man ju kasta på ordentligt, vad skulle folk annars tro? 

Hon kastar en blick bakåt, himlar med ögonen och skakar på huvudet när hon går ut i decemberkvällen. Jag följer efter och omfamnas av kylan. 

Annons