Vad ska du läsa nu då?
Välkommen hem bokälskare. Här hittar du alla tips du behöver.

1920-talet var ett extremt mytomspunnet decennium. Frågan är om årtiondet vi har framför oss blir lika laddat.
1920-talets författare var motherfucking rockstars. Djuna Barnes, James Joyce, Ezra Pound, Gertrude Stein och, ja, Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald såklart. Men vad var det egentligen som var så speciellt med 1920-talets litterära scen? Och kan det nya litterära 20-talet leva upp till förra seklets mytomspunna glansdagar?
Alexandra Borg, forskare och litteraturvetare vid Uppsala universitet, tror att det är 1920-talets dualism som är så förförisk. Tidens författare verkade i ett skede som var ursinnigt livsbejakande – mitt i ett bräckligt vapenstillestånd och svajiga ekonomiska förhållanden.
– 1920-talet som historisk epok var en dyster kristid. I litteraturen, som speglar dessa samhälleliga förhållanden väl, finns en tydlig klangbotten av kommande katastrof. Undergångskänslan faller ut – lite hårdraget – i två reaktioner: å ena sidan ett bejakande av livslusten, no time to waste. Å andra sidan ett väldigt dystopiskt, existentiellt förhållningssätt – den värld vi ser runt omkring oss är på väg att falla sönder.
Elin Boardys senaste roman Nätterna på Winterfeldtplatz utspelar sig på 1920-talet. Hon menar att den tidens snabba utveckling också är vital.
– Det var en väldigt modern tid då allting ändrades fort. Karin Johannisson beskriver också i Den sårade divan, hur den tidens nya kvinnoroll snabbt omdanades och mycket som tidigare varit otänkbart blev möjligt. Vi längtar tillbaka till en tid som var väldigt modern, även jämfört med senare årtionden, säger Elin Boardy.
Att 100 år har gått är inte det enda som får oss att bläddra i 20-talsklassiker och planera Gatsby-fester. Många ser paralleller mellan den förlorade generationen, inklämda mellan två världskrig – och klimathotets ansvarstyngda barn. Elin Boardy menar att det finns politiska likheter som får oss att blicka tillbaka.
– Jag hörde en gång Aris Fioretos säga att historien inte upprepar sig – men att den rimmar. Och så känns det. Vi har inte ett världskrig bakom oss men just nu är det lite samma desillusionerade känsla inför klimathotet och en framväxande extremhöger. Förra 20-talet handlade om samtidstro och desperation; »Vi har fått allt förstört, jättemånga människor har dött i leran och nu ska vi party on«. Vi står inför frågan: Kommer världen gå under på grund av klimatförändringarna? Vad ska vi göra? Det blir spännande att se vilka konstnärliga uttryck som föds av det. Vad kommer vi att skildra?
– Litteraturen står inför samma frågor som för hundra år sedan, konstaterar Alexandra Borg. Kan romanen fungera som en motståndshandling? Kan den vara den yxa som hackar sönder det frusna havet inom oss?
Frågan är om det nya 20-talet – eller något decennium – kommer producera författare med samma stjärnstatus som 1920-talet. Alexandra Borg ser exempelvis arvet efter Virginia Woolf i kanadensisk-brittiska Rachel Cusk, som med nya berättarstrategier är en skarp skildrare av inre mentala stämningar. Och romanen är fortfarande ett politiskt vapen att räkna med. För är vi inte där igen, vi ser en värld omkring oss som är på väg att falla sönder?
För fler författarporträtt och tips om böcker som fastnar och blir kvar hos dig, prenumerera på Vi Läsers nyhetsbrev.