Reportage

Bokbussen i Soppero – Sveriges nordligaste mobila bibliotek

av Yukiko Duke

Renslakt, laestadiansk lånekultur – och Bellmanvitsar. Sveriges nordligaste bokbuss bjuder på en oförliknelig bildningsresa. Yukiko Duke rapporterar från en vacker och vemodig tur mellan Soppero och Lannavaara.

Klockan är fem på eftermiddagen och ett becksvart mörker vilar över nejden. De snöklädda granarna och tallarna gnistrar i det silvriga månljuset. Norrskenet rör sig i neongröna och azurblå band över den mörka kvällshimlen. Tre renar trippar fram i E45:ans kant, skaren gör att de föredrar att gå på vägen.

– Oj, nu får vi vara lite försiktiga, renar är opålitliga ute i trafiken. De kan helt plötsligt få för sig att skutta åt sidan – rakt ut i vägen, säger bibliotekarie Carina Kreku och saktar ner farten. Hon, fotografen Casper Hedberg och jag ska besöka Kiruna biblioteks bokbuss, Sveriges nordligaste mobila bibliotek, som är ute på en tur uppåt landet. 

Vi kör igenom det lilla samhället Nedre Soppero vid Lainioälven, drygt 10 mil söder om Riksgränsen. Låter ortsnamnet bekant? Jomenvisst, det är ju här Ann-Helén Laestadius kritikerhyllade kvartett ungdomsromaner om 13-åriga, halvsamiska Agnes till stora delar utspelar sig. Med humor och värme skildrar Ann-Helén Laestadius Agnes, som växer upp i Stockholm – långt bort från renskötarlivet hennes släktingar lever i Soppero – och undrar om det diskvalificerar henne från att kalla sig same. 

Vi kan inte avhålla oss från frestelsen att knacka på hos 87-åriga Anna Laestadius, författarens farmor, en välkänd profil i bygden – och blir bjudna på finfika med rykande varmt kokkaffe och hembakt kaffebröd tillsammans med Ann-Heléns pappa Jan och mamma Ellen i Annas trivsamma, julpyntade kök.

– Ni har otur, säger Ellen. Det är rengärde i dag. Höstslakt. 

– Det innebär att det är fullt upp för många här i trakten, fyller Jan i. Ungarna har ju till och med ledigt från skolan för att kunna vara med.

Anders Wanhainen kör bokbussen till ett fyrtiotal byar. Från Masugnsbyn i söder till Riksgränsen i norr. För många betyder bokbussen dock mer än bara böcker.

Övre Soppero har runt 200 invånare, Nedre Soppero ungefär 30 och många tillhör renskötande samefamiljer.

– Allt som äger rum i rengärdena, de runda, inhägnade hagarna, är stora och viktiga händelser här i trakten. Ni får nog ställa in er på att det blir mindre besökare än vanligt i bussen, konstaterar Anna.

Efter att ha pratat om livet i bygden en stund, tar vi farväl av familjen Laestadius och far vidare mot Blinds Bensin & Kiosk i Övre Soppero, en av bokbussens anhalter denna kväll. När vi kommer fram står bussen redan på plats, men chauffören Anders Wanhainen sitter alldeles ensam i den. 

– Det märks att det är rengärde, det är helt öde här än så länge, säger han.

– Puh, jag som trodde att du hade skrämt låntagarna med att jag skulle vara här, skojar Carina.

Tonen är hjärtlig mellan Anders och Carina, som är ansvarig bokbussbibliotekarie på biblioteket i Kiruna. Varje morgon hämtar Anders bussen, som står i räddningstjänstens garage utanför Kiruna, och kör in den till stadsbiblioteket i centrala Kiruna. Där hjälper Carina honom med administrativa bestyr, bokbeställningar och systematiserandet av de drygt 4 000 böckerna, cd-skivorna, kassettböckerna, tidningarna, video- och dvd-filmerna i bussen.

– Folk tar ut böcker och skivor och ställer in dem tokigt, man får hela tiden plocka om, säger hon, inspekterar vant ungdomsbokshyllan, och borstar av den inbjudande, gröna soffgradängen i barnens läshörna längst bak. Anders tar undan lite pappersskräp och rättar till girlangen med finska flaggor som hänger i taket. I det här mångkulturella området där många i likhet med Anders behärskar svenska, meänkieli och finska – de flesta även samiska – är Finlands 100-årsjubileum en stor begivenhet. När girlangen hänger som den ska, går Anders och plockar lite i »gubblådan«, som han och Carina lite skämtsamt kallar den välfyllda lådan med lokal litteratur.

– Det är ju oftast ur den här lådan de äldre, manliga låntagarna väljer sina böcker. De vill ha igenkänning, läsa författare som Bernhard Nordh som skriver om det här området. Och när de har läst allt vi har i lådan, då börjar de om från början, säger han och ler.

Carina Kreku är ansvarig bokbussbibliotekarie. I utbudet finns omkring 3 500 böcker. Till det kommer ett stort antal dvd:er, cd-skivor, videor, ljudböcker och tidningar.

Plötsligt lösgör sig en man ur skuggorna, trycker på dörrknappen och stiger in. Mannen, som är förvillande lik utförsåkningslegenden Ingemar Stenmark, visar sig vara kioskens ägare, Bertil Blind. 

– Hej, Bertil! Vad vill du låna i dag? frågar Anders.

– Några nya jakttidningar, kanske, svarar kioskägaren lite försiktigt.

– Det har vi nog inte, men ska vi se om det har kommit några nya jaktböcker? säger Carina och tar med sig kioskägaren längre in i bussen. Hon hjälper honom att ta fram några böcker som han bläddrar i. Något lån blir det dock inte den här gången, Bertil Blind tackar snart för sig och försvinner ut i mörkret igen.

– Jag tror att han blev lite överrumplad av att det var så många främlingar i bussen, säger Anders.

Han talar med stor värme om sina låntagare, det märks att han känner de flesta väl. Anders har varit bokbusschaufför i sex år och stortrivs med sitt jobb.

– Jag har arbetat med en massa olika saker. Jag har varit sopåkare, taxi- och truckchaufför, vaktmästare på flygplatsen och byggrivare, men det här är det bästa jobb jag har haft. Jag har gått ner i lön, men jag känner att jag gör något som faktiskt har betydelse för andra och det känns bra.

Anders skrattar och berättar att det är många låntagare som avundsjukt säger att de skulle vilja byta med honom . De tror att han bara sitter bakom datorn vid utlåningsdisken, gör lite sökningar och pratar med låntagare.

– De förstår inte hur mycket enahanda körande det här jobbet innebär. Som längst kör jag 23 mil innan jag ens kan låna ut min första bok. Jag kör måndag till torsdag och är sedan ledig på fredagarna, men då är jag så trött att jag inte orkar göra ett dugg.

Förutom själva körandet är den sociala delen av arbetet intensiv. För många äldre i glesbygden är bokbussens besök ett välkommet avbrott i en ensam vardag. De vill ro om Anders en stund, dricka en kopp kaffe och tala om sådant som har hänt under de fem veckor som gått sedan bokbussens förra besök. Det blir mycket kaffe på en dag och många berättelser att lyssna till. 

– De är inte så glada i främlingar här. Det tog två och ett halvt år innan jag blev bjuden på kaffe för första gången, men nu är det rätt många fikastunder som ska hinnas med längs med vägen. Man kan känna sig lite sliten socialt ibland …

– Anders lär känna sina låntagare på ett helt annat sätt än vi gör på bibblan i stan. Ibland är de lite blyga här och vill inte riktigt tala om vad det är de skulle behöva läsa. Då kan Anders komma in på biblioteket och säga: ›Du, nu får du ge mig lite böcker om diabetes, jag tror att det är en som behöver det‹, säger Carina.

– Det är ju kontakten med andra människor som är det roliga med det här jobbet. Tänk så många fina människor jag har lärt känna genom bussen! De tre kluriga bröderna i Viikusjärvi, vars renar följer efter dem och är lika tillgivna dem som hundar. Och Albert, han som troget kom och lånade böcker fast han var väl över 90. När han fyllde hundra år hade vi stort tårtkalas i bussen! Lagom till hans 101-årsdag beställde jag Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann till honom.

– Du måste berätta om din fästmö också! skjuter Carina in.

– Jo, när jag precis hade börjat köra bokbussen kom det på en dam i 80-årsåldern i en liten by. Hon gick fram till disken och utbrast glädjestrålande på finska: Oj, vilken stilig pojke! Sedan var hon en trogen besökare i många år.

Finfika med familjen Laestadius. Jan, Ellen och Anna – farmor till författaren Ann-Helén Laestadius.

När jag frågar om hon fortfarande är det, skakar Anders på huvudet och ser ledsen ut

– Nej, hon har gått bort, hedersmannen Albert med. Det är det vemodiga med att köra bokbuss. I vissa byar har jag kanske bara två, tre låntagare, de flesta äldre. När någon faller ifrån, kommer ingen ny till. Till slut blir det anhalter bussen inte längre behöver ta sig till. Här i glesbygden blir minsta lilla förändring så påtaglig. Flyttar en familj med två, tre barn kan det vara en halv skola som försvinner.

Efter en stund är det dags att fortsätta rutten och bege sig till Nedre Soppero. Vägen är mer än lovligt gropig och vi dunsar upp och ner i sätena.

– Tur att vi är ordentligt fastspända, eller hur? Vägen är så dålig att jag som mest kan köra 50 kilometer i timmen. Annars får vi plocka böcker hela kvällen, säger Anders med ett skratt.

– Härinne bor mannen som sköt en björn för ett tag sedan. Det blev en riksnyhet! Undrar om han har kvar skinnet …

Anders väjer vant för en stor grop i vägen. Hans buss är en av landets 81 mobila bibliotek, som bokbussarna numera officiellt heter. Efter bokbussarnas storhetstid på 1970- och 80-talet – som möjliggjordes genom två statsbidrag – skars bussbeståndet ned dramatiskt under 1990-talet. Då försvann 44 mobila bibliotek under en femårsperiod och sedan dess har bussarnas antal fortsatt att minska. Detta trots att bokbussen länge har setts som ett viktigt verktyg i bibliotekens uppsökande verksamhet. Jag ringer upp Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, för att försöka förstå varför.

– Biblioteken har ju alltid arbetat för att tillgodose låntagarnas behov och göra olika medier lättillgängliga för dem. Det innebär att deras sätt att verka på förändras, medan verksamheten fortfarande mäts på traditionellt vis i antal bibliotek, filialer och bokbussar. Då kan resultaten se deprimerande ut, men i själva verket är siffrorna missvisande, förklarar hon.

– Visst läggs filialer och bokbussar ned, men i deras ställe kommer till exempel utbyggda skolbibliotek, bibliotek i snabbköp och samarbeten med lokaltrafiken som kör ut böcker till låntagarna. Den digitala biblioteksverksamheten växer också snabbt. Vi märker att bibliotekstjänsterna blir mer och mer efterfrågade, men att låntagarna är kräsnare och vill kunna låna sina medier – böcker, tidningar, filmer – när de själva har tid. 

Kirunas stolthet – en av Sveriges 81 bokbussar. År 2005 var antalet 93 och 1983 så många som 123.

De mobila biblioteken har en lång historia. År 1859 satte Warrington Mechanic’s Institute i England in en hästdragen vagn med låneböcker som en service till arbetare som ville förkovra sig. Andra städer i Storbritannien och USA följde efter och i början av 1900-talet ersatte bussar hästvagnarna. 

I Sverige startade bokbussverksamheten 1948 med en filialbuss som utgick från Borås stadsbibliotek. Under 1950- och 60-talet använde länsbiblioteken bokbussarna främst för att transportera ut böcker till filialbibliotek, men hade samtidigt en uppsökande försöksverksamhet som ledde fram till dagens mobila bibliotek. Jag frågar Karin Linder om inte de mobila biblioteken ändå spelar en särskild, social roll i områden som det Anders Wanhainen täcker.

– Jo, behoven ser olika ut i olika delar av landet. I områden där befolkningen är äldre och det är långt till olika former av service är bokbussen betydelsefull. Men kanske går det att finna ännu bättre sätt att nå ut med medier på? Så låntagaren inte behöver vänta i fem veckor på nästa möjlighet? funderar hon.

– Regeringen har anslagit 250 miljoner årligen i tre års tid för att öka utbudet och tillgängligheten till biblioteksverksamhet i hela landet. Jag tror att det kommer att betyda mycket för låntagare över hela landet, och inte minst möjliggöra en bättre service för befolkningen på landsbygden.

I Nedre Soppero har Anders bara en officiell anhalt, men stannar på flera ställen längs vägen. Det är av omtanke om låntagarna, för många äldre är det besvärligt att ta sig till den egentliga anhalten. 

– Fast här stannar jag bara på några få platser, annat är det i Kuokso. Där bor det sjuttio bybor så här års och där gör jag elva stopp. Det tar mig tre timmar att ta mig genom byn.

Anders tar upp mobiltelefonen och slår ett nummer.

– Hej Eva! Det är Anders, jag är här nu med bokbussen. Vad säger du, är du i Kiruna? Och ska vidare till Umeå? Jaha, då får vi ses om fem veckor då!

Anders lägger på och kör vidare till den officiella hållplatsen. Där kommer Sten Nilsson, Sopperos främste dragspelare, gående i mörkret. Han ska lämna tillbaka Dag Hammarskjölds Vägmärken. När jag frågar honom vad han tyckte om FN:s generalsekreterares postumt utgivna lyrik, skrattar han.

– Nej, sådant där läser inte jag! Det är min fru som är storläsare i familjen. Jag läser bara dragspelslitteratur. Vet du, jag tror att jag har läst allt de har om dragspel i bussen. Och det som de har på huvudbiblioteket i Kiruna med, för den delen!

– Det har han verkligen, säger Carina. Vet du, Sten, jag vet inte vad vi ska hitta på till dig i dag. Vi har nog inget nytt till dig.

Sopperos dragspelskung Sten Nilsson är en trogen besökare.

Sten förhör sig om var vi ska sova någonstans. Fyra turer i månaden är så långa att Anders måste övernatta längs vägen och Soppero-turen är en av dem. Anders förklarar att vi bor på två ställen: det ombyggda sameinternatet och äventyrshotellet i Lannavaara.

– Tänk att det bär sig med ett äventyrshotell här! Bra går det tydligen också. Tänk, jag fattar inte att folk från andra delar av världen kan tänka sig att lägga en förmögenhet på att komma hit över en helg, åka hundspann och titta på norrsken, säger Sten och skakar på huvudet.

Sopperos dragspelskung är bokbussens sista besökare för dagen. Anders kör oss mot Lannavaara och den välbehövliga vilan. 

Nästa morgon färgar soluppgången himlen mjukt rosa. Vi återvänder till Övre Soppero och åker upp till skolan som ligger på en höjd bredvid den vackra, lilla kyrkan. Barnen är en grupp Anders månar särskilt om.

– Många barn här uppe i norr kommer från laestadianska familjer. De har inte tv hemma, så för dem är det fest när bokbussen kommer. Det känns viktigt att se till att de får något betydelsefullt att läsa. Fast föräldrarna har ofta ganska ordentlig kontroll på böckerna.

I Övre Soppero skola tar fyra lärare hand om fjorton barn från förskoleklass till sjätte klass. Det är en trekulturell skola där det talas svenska, samiska och meänkieli. När bokbussen kommer, besöker klasserna den i tur och ordning. Först yr de fem 1-2:orna in under ledning av läraren Solveig Labba. Ruth, som har rymden som specialintresse, slår sig genast ner i läshörnan med Upptäck rymden. Johan-Tomas hittar en dinosauriebok och sätter sig bredvid henne. Resten av klassen flockas runt en tomtesäck i ett hörn och försöker lista ut hur många böcker som ligger i säcken. Det är bokbussens jultävling: den som vinner får ett eftertraktat bokpaket. När Solveig ser att barnen är fullt sysselsatta, går hon till Carina längst fram i bussen.

 

Mikael-Áilo och Samuel letar skotertidningar.

– Du, jag blir lite olycklig över att litteratur på meänkieli och samiska blandas på två hyllor. Jag tycker att språken, som har status som officiella minoritetsspråk, borde få ha två separata hyllor. Titta på den engelska litteraturen här, den har ju flera hyllmeter, säger hon och pekar.

Carina förklarar att det är tänkt att språken ska ha varsin hylla, men att böckerna blandas under turernas gång. Sedan talar de båda kvinnorna om svårigheterna att söka efter och få fram bra samisk litteratur för barn och ungdomar.

– Jag tycker att biblioteket förnyar sitt bestånd av samiska böcker för sällan, de här har vi läst om och om igen redan.

Carina lovar att tala om saken med den bibliotekarie på biblioteket i Kiruna som är samiskspråkig.

Snart avlöser fem förväntansfulla 3:or de yngre barnen. De har i uppdrag att hitta varsin bänkbok.

– Hur går det, Märta? Hittar du någon bok? frågar läraren Sofia Svonni en flicka.

Flickan skakar på huvudet och letar vidare.

– Det här är en svår grupp att hjälpa att välja böcker till. Böckerna får inte vara för barnsliga, men heller inte för svåra. Berättelser med hundar och hästar går alltid bra, men böckerna får absolut inte handla för mycket om pinsamma saker som kärlek, säger Sofia och ler.

Samuel hittar genast en bok om Zlatan och fotboll. Sedan letar han och kamraten Mikael-Áilo febrilt efter böcker med Bellmanhistorier.

– Vi måste ha det, vi skrattar nästan ihjäl oss åt de där historierna, säger de entusiastiskt.

– De finns näst högst upp på hyllan där, säger Anders vant och pekar.

Ett inte så oväntat besök. Sveriges första bokbuss började köra i Borås 1948. Förutom bussar har det även funnits ett rälsbibliotek vid Riksgränsen 1950 och en bokbåt på Lidingö som startades 1953.

Pojkarna hittar tre Bellmanböcker, sätter sig i läshörnan, läser högt för varandra och skrattar. De andra klasskamraterna sätter sig intill och lyssnar en stund innan de går och försöker hitta bänkböcker. Anders och Carina försöker hjälpa till och lyssna på önskemål. Efter 3:orna kommer 4-5:orna och två av förskolans småttingar, Leo och Áile-Elidá, med pedagogen Elsy Baer. Medan Leo och hans lekkamrat busar runt i lekhörnan, frågar jag Elsy hur hon gör för att klara den samiska läsningen med barnen när det finns så få bilderböcker på samiska

– Jag översätter svenska bilderböcker till samiska medan vi läser. Det är inte hellyckat, men det är så man får göra, förklarar hon.

– Jag tycker att det är svårt att hitta bilderböcker med motiv häruppifrån. Det känns lite konstigt att nästan bara läsa för barnen om verkligheten i en helt annan del av Sverige. Det blir ingen igenkänning, därför är jag så glad åt den här, säger hon och pekar på På dagen flyttar staden av Carina Kero Esberg.

Sedan är det dags att få småttingarna att skiljas från bilderbokslådan, ta backen med de nylånade böckerna och gå tillbaka till skolbyggnaden. För Anders har det blivit dags att fortsätta turen som ska gå vidare till Lannavaara.

– Det kan tyckas vansinnigt att köra i fyra timmar för fyra låntagare i en by, men jag tycker att det är en demokratisk rättighet att kunna få läsa även om man bor långt från de stora samhällena. Jag känner mig faktiskt privilegierad som får jobba med det här. Jag känner att jag gör en insats för bygden och det känns viktigt, säger Anders innan han går in i bussen för att fara vidare.

Foto: Casper Hedberg

Världens första:
Som det första mobila biblioteket räknas den hästdragna vagn som Warrington Mechanic’s Institute 1858 satte in i Cheshire, England som service för läsande arbetare.

Läs även:

 

Du kanske också gillar