Ararat
Den har nästan trettio år på nacken, diktsamlingen Ararat från 1990, och jag tänker att det är en välgärning att också andra titlar än gamla klassiker och högaktuella nyheter introduceras för svenska läsare. Pulitzerpristagaren Louise Glück hör till sin generations största poeter, och i möte med Ararat är det inte svårt att förstå varför. Det är poesi som utan pardon går rakt på smärtpunkterna. Familjen och döden, det är vad dikterna kretsar kring. Glücks diktjag gör gång på gång konstruktioner med ordet »min«: min syster, min far, min son, min systerdotter och så vidare. Detta »min« blir som ett betvingande mantra gentemot en verklighet i vilken familjemedlemmarna i själva verket är utom räckhåll – både döda och levande. Smärtsamt, ja, men också exakt och vackert.
